Alla som läste läxan i skolan känner till Pompeji, den romerska staden vid vulkanen Vesuvius fot som begravdes i pimpsten och aska i utbrottet den 24 augusti år 79. Som låg dold under seklers jordlager tills arkeologerna började gräva 1748. Som nu är ett av världens främsta turistmål.

Drygt tiotusen människor bodde i Pompeji. Nu kommer tre och en halv miljoner turister varje år för att se hur de hade det.

Samt arkeologer. Pompeji är rena drömmen för den som gräver efter det förflutna.

Ännu ligger stora delar av den romerska staden outforskade. De ruiner som har blottats har heller inte granskats färdigt. Målningar, mosaiker och fresker förfaller snabbt, och efter den förödande jordbävningen 1980 har stadsantikvarien i Pompeji gjort allt för att locka hit arkeologer från hela världen.

Det svenska Pompejiprojektet är inne på sin sjätte säsong. Forskarna har ett kvarter i norra delen av staden att finkamma.

De har undersökt den rike bankmannen Caecilius Jucundus praktfulla bostad, som grävdes ut redan 1748 och där chefsarkeologen Giuseppe Fiorelli hittade bankirens affärskorrespondens 1875.

De har grävt ut en trädgård och funnit att romarna hade likadana blomkrukor som vi: med ett hål i botten och en skärva ovanpå hålet. Jorden i krukorna var inte av samma sort som i rabatten, så därför vet vi att romarna köpte växter i plantskolor precis som dagens trädgårdsodlare.

De svenska arkeologerna har undersökt bageriet som låg intill Caecilius Jucundus hus och hade två ugnar bevarade ända fram till 1942, när amerikanskt flyg bombade Pompeji, eftersom man trodde att tyskarna hade ett ammunitionslager i staden.

De har undersökt rikemansbostaden Casa di Torello och grävt fram vattenledningarna till den ståtliga fontänen. En kran stod öppen; vattnet flödade för fullt när askan från Vesuvius började regna över Pompeji.

De har grävt ut en krog och hittat rester av en vacker golvmosaik i skänkstugan där gästerna spelade tärning, skrålade och stojade.

Det var när arkeologerna grävde ut brunnen i krogköket förra hösten som de hittade sensationen.

Långt där nere fann de skärvor av sönderslagna kärl. Analysen visade att keramiken var femtusenfemhundra år gammal.

Det bodde alltså folk här redan på sten-åldern.

Inför årets grävningar skickade Anne-Marie Leander, som leder de svenska utgrävningarna, en ansökan till Stadsantikvarieämbetet i Pompeji och bad att få lyfta på stenen i gatan utanför krogköket och gräva vidare efter den förhistoriska boplatsen.

Stadsantikvarien vaktar sina gatstenar. De har legat i tvåtusen år och är fortfarande spåriga av de vagnar som förpestade rusningstrafiken i Pompeji, tills kejsar Claudius på fyrtiotalet förbjöd dagtida vagnstrafik i de romerska stadskärnorna.

Efter en rejäl funderare sade stadsantikvarien ja. I september lyftes gatstenarna från Vicolo delle Nozze d’Argento, Silverbröllopsgränden. Arkeologen Monica Nilsson fick ansvar för gatugropen och kunde anföra sitt grävarlag ner genom kulturlagren.

Halvmetern närmast under gatstenen är fyndfri, berättar hon. Men någon meter ner i gropen skvallrar en ljus vågrät linje om en katastrof. Det är ett lager aska från ett förhistoriskt vulkanutbrott som begravde denna trakt långt innan den antika staden Pompeji grundades.

En bit under asklagret ligger skärvorna från stenåldersboplatsen.

Så länge arkeologerna bara hittade dessa sönderslagna gamla krukor fann de vad de hade väntat sig, men när Mats Holmlund plockade upp pilspetsen ur gropen skaffade sig det svenska Pompeji-projektet en trofé som slår det mesta i stan.

På det arkeologiska museet inne i Neapel finns praktfulla statyer, mosaiker, urnor, vaser, väggmålningar, skålar, fat, skedar, krukor, oljelampor, stekpannor, vinkannor, smycken och byster från Pompeji, men inget av alla dessa föremål är lika gammalt som den lilla pilspetsen.

– Troligen är spetsen det äldsta föremålet som har återfunnits i Pompeji, säger Monica Nilsson.

Hon är mån om det där ”troligen”, för osvuret är bäst och det kan alltid dyka upp en expert någonstans ifrån och hötta med pekfingret.

Men experten som dyker upp i gränden den här dagen klappar händerna.

– Detta är en världssensation, utbrister José Uroz, professor i arkeologi vid universitetet i Alicante i Spanien. Han är i Pompeji med sina studenter och ryktet om den ovanliga gropen i Silverbröllopsgränden har lockat dem runt hörnet nere vid Vesuviusgatan.

Det här ska jag minsann berätta när jag kommer hem, säger professor Uroz och stirrar som förhäxad ner i djupet.

Ändå är Mats Holmlund lite besviken. Han hade hoppats att hitta en struktur. Stolphål. Lämningar av hyddor. Spår av en fast boplats.

– Skärvor, skärvor och skärvor, muttrar Mats Holmlund och hivar upp ännu ett skovelblad med dylika.

– Sluta hitta nu, säger Anne-Marie Leander.

Uppmaningen är udda för att komma från en arkeolog, men om bara några minuter måste svenskarna börja fylla igen gropen. I morgon bitti kommer stensättarna för att lägga tillbaka de romerska gatstenarna.

Att tvingas täcka över det man har grävt fram tillhör arkeologins vemodiga ögonblick.

Somliga fyndplatser ska öppnas nästa år igen, och täcks bara tillfälligt. Men i Vicolo delle Nozze d’Argento får man inte gräva mer.

Ledsamt att skotta igen gropen nu, tycker Anne-Marie Leander. Höstvädret var bedrövligt i år. Två veckors regnande har sinkat sökandet och nu när det äntligen har blivit torrväder måste de sluta.

Vad händer med Stenålders-Pompeji härnäst?

I vinter ska Monica Nilsson studera alla skärvorna.

– Sedan får vi se, säger Anne-Marie Leander. Det är dyrt att bedriva stenålders-arkeologi eftersom man måste gräva så djupt.

Om svenskarna vill leta efter mer stenålder i Pompeji måste de gräva där marken redan är förstörd. Att bryta upp romerska mosaikgolv är inte att tänka på, och stadsantikvarien lär inte låta dem flytta på fler gatstenar.

– Och, tillägger Anne-Marie Leander, det är ju ändå för att studera romartiden som det svenska Pompejiprojektet har fått sina pengar.