Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Brant och mäktigt i Montenegro

Tre timmars vådlig forsfärd tar oss rakt genom Europas djupaste canyon. Ravinen i Montenegro slås bara av Grand Canyon i USA.

DURMITOR, MONTENEGRO. Bergmassivet Durmitor kom med på Unescos världsarvlista redan 1980. Trots det har den bedövande vackra nationalparken och Tara Canyon fört en anonym tillvaro genom åren.
Men nu hittar alltfler utländska turister till Durmitor.
– Förra året hade vi många, mest ungdomar, från Israel. En tv-film om forsränningen på Tara skapade ett stort intresse för hela nationalparken. Förmodligen lär en del britter hitta hit nästa säsong, BBC var nämligen här och filmade i somras, säger Goran Lekovic som driver ett forsränningsföretag i Tara-dalen.
Att ta sig till Durmitor tar ungefär en dag: några timmars flyg från Sverige och därefter en förhållandevis kort men långsam bilfärd upp till toppen.
Från Podgorica, Montenegros största stad och tidigare mer känd som Titograd, är det femton mil serpentinväg till Durmitor.
Sträckan tar fyra timmar och är ett äventyr i sig. Den asfalterade landsvägen är smal, ojämn och bitvis hålig som en schweizerost.
Lyckligtvis förbättras vägstandarden för varje år med hjälp av EU-pengar.
Utsikten är fabulös. Lodräta stup och mäktiga berg. Ett sot-svart klippmassiv växer för varje kilometer som avverkas.
Att ta sig till Durmitor är lika mycket en tidsresa som en geografisk förflyttning. Tiden har i vissa avseenden stått stilla, när infrastrukturen inte hängt med utbyggnaden av centrala delar av republiken.
Zabljak är den högst belägna staden i massivet och nationalparkens hjärta. Det är här äventyrare, naturälskare, skid-och snow-boardåkare, raftare, hikers och många andra träffas och sätter upp sina ”basläger”.
Den lilla alpina staden har i många år varit en inhemsk turist-och skidmetropol och ett tillhåll, då det begav sig, för jugoslavisk elit och mer välbeställda medborgare.
Skidort, javisst. Men inte à la Österrike eller Frankrike. Zabljak saknar insmickrande turistfällor, är tämligen sliten men har en inneboende charm som är mer än förlåtande.
Regnet öser ner när Sydsvenskan anländer till Durmitor i slutet av september. På bara några timmar stiger älven Tara uppemot två meter.
Zabljakborna skakar på huvudet när vi frågar om någon kan ta oss med ut på en gummiflotte. Forsränningen måste bytas ut mot en jeepfärd på land. En Lada Niva ställs till vårt förfogande. Trots tjutande koppling och växlar som faller ur lite då och då håller jeepen ihop under turen.
Vi stannar vid ett gammalt hus någon kilometer utanför Zabljak.
Här hoppas vi få veta mer om ett instrument som spelat stor roll i balkansk krigshistoria. Ett ”vapen” som i svåra stunder kan ha vänt den serbisk-montenegrinska krigslyckan under medeltiden.
Guslan, det ensträngade träinstrumentet, användes i huvudsak för att peppa och elda soldaterna till större mod.
Instrumentets betydelse förändrades genom åren och kom också att spela roll som en lokal informationskälla. Guslatrubadurer snappade upp lite information här och lite där, rimmade ihop en text och serverade dagsfärska nyheter som kunde berätta om både brott, sorger och en och en annan otrohetsaffär i byn.
Guslan är fortfarande populär och montenegriner i alla åldrar kan sjunga med i de gamla hjältesångerna.
Nu är vi på jakt efter en av de mest välrenommerade guslatrubadurerna i Durmitorregionen. Men när vi knackar på hos Koviljka Jankovic står det klart att föremålet för vår nyfikenhet inte finns på plats.
Men det förändrar ingenting i värdinnans ögon.
– Kom in, kom in, säger baba Koviljka och vägrar lyssna på argument som ”bråttom” eller ”måste vidare”.
Baba är serbiska för mormor eller farmor. Och Koviljka Jankovic är mån om sedvänjorna, så det är bara att stiga på.
– Knackar någon på din dörr ska du alltid bjuda på kaffe och rakija, så är det hos oss, slår baba Koviljka fast medan hon rör om i kaffekannan.
Det turkiska kaffet serveras och brännvinet – rakijan – som i Montenegro oftast är gjort på vindruvor, ställs fram på bordet.
– Ni är inte de första svenskarna i mitt hem, säjer Koviljka Jankovic. I somras knackade två ungdomar på och frågade om de fick sätta upp sitt tält på vår mark. De var helt uttröttade efter att ha gått i bergen i flera dagar. De sa att de var från Sverige. Jag gav dem något att äta och dricka och lät dem tvätta av sig.
Koviljka Jankovic serverar kaffet och ber om ursäkt för att ingen av männen är hemma. Hennes son, guslatrubaduren, dröjer och vi tackar till slut för kaffet och rakijan.
Senare under veckan träffar vi Zoran Jankovic och får möjlighet att höra några av de gamla hjältesångerna och får då också en grundlig förevisning av instrumentet.
Fårskötseln har alltid varit av central betydelse i Montenegro. Och fåraherden är en respekterad och viktig person.
Elvaårige Pavle Kasalica vandrar i sakta mak med familjens cirka sjuttio får när vi stannar för att få en vägbeskrivning. Jeepens dieselknattrande motor skapar viss oordning i leden, men pojken låter fåren löpa väl medveten om att de snart återgår till sitt betande en liten bit längre bort.
Pavle Kasalicas vardag skiljer sig markant från svenska elva-åringars. Han går i skolan och gör sina läxor, men något större utrymme för Playstation och X-boxspel finns inte. Pavles lediga tid upptas av fårskötsel. En syssla han tar på stort allvar.
Varje dag efter skolan tar han sig ut till fårhjorden för att övervaka deras bete, en nödvändig syssla inte minst med tanke på att det finns mer varg i Zabljak med omnejd än i hela Sverige.
Det är ett ansvarsfullt jobb som, förutom av de vuxna, bara det äldsta barnet i familjen får utföra,
– När det mörknar går jag hem och gör mina läxor, säger Pavle Kasalica.
Elvaåringen är nöjd med tillvaron som fåraherde. Han är väl medveten om vilket ansvar det är att få vaka över det som utgör en grundläggande del av familjens inkomster.
Att det skulle vara en tråkig och långsam tillvaro, håller Pavle Kasalica inte med om.
– Många av mina kamrater hjälper också till att passa sina familjers får, vi träffar på varandra lite då och då. Jag tycker om att vistas i naturen och tycker det är spännande att följa hur ledarfåret håller ihop hjorden.
Pavle Kasalicas planer för framtiden är lika vaga som vilken elvaårings som helst. Det han vet är att så länge han bor hemma kommer han att få hjälpa till med fåren.
Trots det höga vattenståndet och det faktum att älven Tara nått nivå 4, som på raftingspråk är den näst högsta risknivån, förbarmar sig till slut bröderna Goran och Mladen Lekovic över oss och ordnar en raftingtur. Den blir resans höjdpunkt.
Bröderna har mer än tjugo års erfarenhet av forsränning och känner varje meter av älven.
Faran ligger i stora stenblock som göms av det framrusande vattnet när älven stiger. Men med en professionell forsrännare är risken för olyckor minimal.
Under forsfärden får vi vårt lystmäte på naturupplevelser, men också en och en annan kalldusch.
För dem som trots allt tvekar och tycker det ser läskigt ut med rafting, bör nämnas att Tara är ganska lugnflytande under en stor del av säsongen. Besöker man Durmitor i slutet av maj och fram till september är raftingturen inte värre än en guppig båtutflykt på sjön.
Efter den svindlande forsfärden landar vi vid Radovan Luka i byn Tepce. Byn består av ett antal utspridda hus och i slutet av september pågår plommonskörden för fullt. Både vuxna och barn deltar.
Livet i de montenegrinska bergen är inte lätt. Montenegro, som inom kort ska folkomrösta om huruvida man ska vara kvar i en lös union med Serbien eller bli en självständig stat, är fattigt. Republikens kassa räcker knappt till att hålla den största staden Podgorica flytande. Landsbygden, i huvudsak svårtillgänglig bergsterräng, är inte högprioriterad.
Tepce är därför en avfolkad by, vilket elevantalet i byns grundskola vittnar om.
– Bosätter man sig här i bergen får man vara beredd på ett hårt och isolerat liv. Under vintern kan vi vara insnöade i månader. Det är inte förvånande att folk flyttar till större städer och ett lättare liv, säger läraren Miroje Dzabasan.
– Men glädjande nog har elevantalet fördubblats den här terminen, säger han med glimten i ögat.
Skolan har nämligen två elever nu, en första- och en fjärdeklassare. De undervisas samtidigt, så läraren får specialanpassa nivån.
– Vi följer statens skolplan och det fungerar bra. Jag har ju ganska gott om tid att ägna åt var och en och kvaliteten på undervisningen blir inte lidande, säger Miroje Dzabasan.
Han visar runt i det spartanskt inredda klassrummet, där det gamla Jugoslavien fortfarande existerar på väggkartan och där kulram ännu används i matteundervisningen.
Vi får bland annat höra historien om flickan som varje dag gick totalt femton kilometer till och från skolan, i ur och skur. Under flera år var hon skolans enda elev.
– Idag är flickan vuxen och arbetar som journalist i Zabljak, säger Miroje Dzabasan.

Kloster och vattenfall

Det här kan du uppleva när du forsränner genom canyon-massivet:
Crna Poda: Vid massivets själva port, cirka 25 kilometer från Mojkovac, växer en svart tallskog. Träden är över femhundra år gamla och unika i världen genom sin längd och omkrets.
St Georges kloster i Dobrilovina: Ett av många kloster i nationalparken. Var raserat 1592 när turkarna gav tillstånd till en rekonstruktion, övergavs helt 1802, förföll och restauerades först 1827 och sedan igen 1867. Först 1982 slutfördes restaureringen.
Salintracagrottan: En djup grotta känd för att man tillverkade salpeter där. Ligger i anslutning till klostret, där även klosterskolan bedrivs.
Ljutica (den ilskna) ån: Europas kortaste å, bara 170 meter lång. När vattenståndet är medelhögt rinner vattnet fram hela 1000 liter per sekund, därav namnet ”den ilskna”. Lokalbefolkningen har försökt bygga små vattenkraftverk i ån, men söndertrasade träkonstruktioner skvallrar om hur omöjliga projekten varit.
Stora bron över Tara: En majestätisk bro och uppmärksammad ingen-jörskonst när den byggdes för drygt femtio år sedan. Höjd över älven 150 meter, längd 365 meter och bredd 5,5 meter.
Radovan Luka: En platå vid Tara-älven där de flesta rafting-turer utgår från. Här finns nationalparkens motell med 51 bäddar samt en camping.
Bajlovica: Vattenfallet forsar ner från cirka fyrtio meter höjd. Vattnet kommer från en fortfarande outforskad grotta i vilken det finns en liten sjö.
Jovovica: Ett av de vackraste vattenfallen, gömt i en skog cirka femtio meter från älven.
Crno Jezero (Svarta sjön): Vacker alpsjö med formen av två ögon. Här kan man hyra en roddbåt och ta en tur på sjön. Går också att köpa fiskekort (öringfiske). En av nationalparkens bästa och mest spektakulära restauranger ligger invid sjön. Inne i restaurangen lagas montenegrinska lammspecialiteter på en femton meter lång kolbädd.

Lättast resa till Sarajevo

Resa: Att ta sig till Durmitor och Tara Canyon är lite knepigare än att boka en vanlig paketresa, men ändå inte särskilt svårt.

Det går att chartra en minibuss från Sarajevo i Bosnien, Dubrovnik i Kroatien eller från flera städer i Montenegro. Sarajevo har bäst flygförbindelser och därifrån är det bara cirka 20 mil till Durmitor.

Turistagenturen Montpress erbjuder olika canyon-paket för både små och stora grupper och med olika inriktningar; rafting, hiking eller annan äventyrsturism i Durmitor. Mejladressen är rm@neobee.net. På sajten www.durmitorcg.com finns mer information om Durmitor och Tara Canyon.

Boende: Priserna är humana för övernattning på ett hyggligt värdshus/pensionat. Boende med halvpension, alltså frukost och middag, kostar cirka 15–20 euro. Ett hotellrum kostar runt 20 euro.

Mat&dryck: Ett restaurangbesök kostar ungefär hälften mot i Sverige: en öl för en tia, 35–50 kronor för en rejäl kötträtt.

Valuta: Euro. Serbiska dinarer tas inte emot, trots att landet officiellt tillhör unionen Serbien-Montenegro.

Språk: Tyska, engelska.

Gå till toppen