Joan Didion, som fyller 71 i december, är så liten att man knappt ser henne i motljuset när hon öppnar dörren till sin lägenhet på Upper East Side i New York. Hon är så bräcklig och tunn att hon mest av allt liknar en av de vita orkidéer som möter en på ett bord i hallen.

Men när hon sätter sig vid datorn blir hon en annan. Joan Didions idoler är John Wayne och Ernest Hemingway. Man kan se det ibland i hennes blick - de gånger hon inte tittar bort utan säger något med eftertryck - men kan man framför allt se det i hennes språk och meningar. Joan Didions hårda prosa ber inte om ursäkt för sig. Meningarna kliver in med stövlarna på och gör vad som måste göras.

Joan Didion har gång på gång, senast i Dagens Nyheter i oktober, kallats en av världens främsta essäister. Det är en smickrande beskrivning men ordet essä för in Joan Didion i en akademisk värld där hon inte hör hemma. Joan Didions definition är snarare ett verktyg.

Hon använder orden till att noggrant montera i sär och förklara hur saker och ting ligger till - hur det egentligen ligger till. Hon gör det personliga politiskt och det politiska personligt. Hon tittar skeptiskt på när flocken reagerar med instinkt. Därefter tar hon på sig sina dyra solglasögon och promenerar ut i samtiden för att - på sitt vis - ta reda på sanningen.

Joan Didion har skrivit åtta essäböcker och fem romaner. Hon är född och uppvuxen i Kalifornien, men har i två längre perioder bott i New York, där hon bor just nu. Genombrottet kom 1968 med "Slouching Towards Betlehem" , en bok med reportage som Didion skrivit 1965-1967 för tidningar som Vogue.

Den besynnerliga titeln "Slouching Towards Betlehem" kommer från en dikt av W.B. Yeats, med de berömda raderna "Things fall apart; the centre cannot hold." Det är en bild som återkommer under hela hennes författarskap.

Det är samtidigt typiskt Joan Didion att hon under citatet av Yeats kontrar med ett citat av Peggy Lee, den sexiga sångerskan som sjöng "Fever". Didion citerar Peggy Lees uttalande: "Jag lärde mig mod av Buddha, Jesus, Lincoln, Einstein och Cary Grant."

Även fotografiet på baksidan av originalutgåvan av boken är typiskt Joan Didion. Hon är fotograferad vid Golden Gate Park i San Francisco, framför hippies som är mitt upp i "the summer of love". Men Didion själv är klädd i Chanel-scarf och uppknäppt kappa och är vänd bort mot folkmassan. Hon är på plats när det händer, men hon håller sig alltid en bit ifrån. Därmed kan hon se vad andra inte ser, höra vad andra inte hör.

- Att skriva handlar om att fokusera. När du fokuserar på något kommer du in i en rytm. Du ser var allt material du kommit över passar in och var det inte gör det. Att behålla den sortens fokus är det allra svåraste med att skriva. Alla avbrott förstör det.

- Jag skriver varje dag. Även om det bara blir lite grann. Jag har insett att om jag inte gör det så tar det tre dagar att hitta fokus igen. Det räcker med att bli bortbjuden till någons hus över helgen för att det ska bli förstört. Många tror att du kan skriva var du än befinner dig. Well, you can´t.

Det ringer på dörren. En av de uniformsklädda män som sköter hissarna i huset kommer in med ett jättelikt fång med vita liljor. Det blir ännu en vas med vita blommor i en lägenhet som redan är full med sorgebuketter.

Vi träffas en månad innan hennes senaste bok "The Year Of Magical Thinking" når bokhandlarna - med översvallande recensioner i världens alla tidningar som följd - men bara sex dagar efter att Joan Didions dotter, Quintana Roo, avlidit på sjukhuset endast 39 år gammal.

Jag är den första journalist Joan Didion träffar efter dödsfallet. Att hon inte bokade av intervjun beror kanske på att jag flugit ända från Sverige. Hon är obegripligt tålig med mina frågor.

Det är heller inte första gången som Joan Didion tvingats hantera plötsliga dödsfall. Döden har hotfullt ringlat vid hennes fötter genom hela hennes författarskap. Skallerormar, rattlesnakes, är en av de bilder som återkommer i Joan Didions böcker.

(Det var också genom ett popalbum med titeln "Rattlesnakes" som jag själv upptäckte Joan Didion. Den skotska popgruppen Lloyd Cole & The Commotions valde att döpa sitt debutalbum från 1984 till "Rattlesnakes". När Lloyd Cole berättade i en intervju att han hämtat titeln från en rad i en av sina favoritromaner, "Lagt kort" av Joan Didion, köpte jag min första Joan Didion-bok.)

Joan Didion var i fyrtio år gift med John Gregory Dunne. De träffades första gången 1958 på en middag. John, även han journalist och författare, arbetade på Time Magazine. De gifte sig 1964 och adopterade en dotter, Quintana Roo, som fick ett namn efter den delstat i Mexiko där hon föddes.

Joan Didion och John Gregory Dunne skrev flera filmmanus tillsammans. " Panic In Needle Park" med Al Pacino och filmatiseringen av Didions andra roman "Play It As It Lays" med Tuesday Weld, producerades av Johns bror Dominick Dunne. Joan och John skrev även filmmanus till succén "A Star Is Born" med Barbra Streisand samt till "True Confessions", med Robert Duvall och Robert De Niro. Den senare byggde på Johns bok med samma namn som sålde i en miljon exemplar.

Både Joan Didion och John Gregory Dunne är med i "The New Journalism", den epokgörande antologi med litterär journalistik som Tom Wolfe sammanställde 1973. Den boken har fungerat som journalistutbildning för en generation journalister, däribland jag själv. Joan Didion och John Gregory Dunne hjälpte varandra genom livet. De läste alltid varandras texter.

Dagen före nyårsafton 2003 skulle Joan och John äta middag i lägenheten på Upper East Side. De hade precis kommit tillbaka från sjukhuset. Dottern Quintana Roo hade insjuknat på juldagen. Vad som liknade en vanlig vinterinfluensa eskalerade till septisk chock. Plötsligt låg hon i koma.

Mitt i en mening - "John was talking. Then he wasn´t" - föll sedan John ihop livlös mot bordet. Det var en massiv hjärtinfarkt. John Gregory Dunne dog mitt i det vardagsrum där vi just nu sitter och pratar. Det är ett stort rum som sträcker ut sig i tre väderstreck med utsikt över Manhattan. Runt omkring på de heltäckande bokhyllorna finns fotografier av John och familjens liv tillsammans.

"The Year Of Magical Thinking" handlar om Joans försök att bearbeta makens dödsfall och leva vidare.

- Jag skrev boken från oktober 2004 till januari 2005. Skrivandet trängde undan allting annat. Det är det snabbaste jag skrivit. Jag ville ha det rått.

- Jag menar att jag blev galen, utan att jag visste om det. Jag betedde mig till exempel som om jag kunde ändra händelseförloppet. Det handlade bara om att skaffa tillräckligt mycket information. Jag stoppade ner några av hans saker och gick över till kyrkan (pekar genom fönstret). De har ett härbärge där. Det var bara de mest enkla saker: t-shirts, strumpor, skor. Men några skor behöll jag. Jag tänkte att han skulle behöva dem om han kom tillbaka.

- Den rädslan har alltid funnits där... Jag trodde länge att jag klarade av vad som hände, men det gjorde jag inte... Galenskap var mycket synlig när jag växte upp. Det fanns många mentalsjukhus i Kalifornien. Som liten fick jag och klasskamrater gå dit och sjunga för patienter.

- Egentligen blev jag intresserad av politik redan när jag skrev " Miami" (1987) och "Salvador" (1983). Vad jag då upptäckte var inkonsekvenserna och lögnerna i amerikansk utrikespolitik. Men jag trodde det bara var just utrikespolitiken som intresserade mig. Nu inser jag att vår utrikespolitik helt har att göra med vår inrikespolitik. Då hade jag inte gjort den kopplingen.

En av de bästa texter som Joan Didion skrivit, handlar om Ernest Hemingway. Hon inleder med att citera inledningen till "Farväl till vapnen". Det är 126 förrädiskt enkla ord fördelade på fyra förrädiskt enkla meningar. Bara ett enda ord har fler än två stavelser. Kommateringen är märklig. Men resultatet skapar en hypnotisk rytm som förpassar läsaren till precis den stämning som författaren avser.

Joan Didion skriver: "Grammatiken i en Hemingway-mening dikterar ett särskilt sätt att se på världen. Det är att sätt att titta men inte delta. Det är ett sätt att passera genom men inte fastna."

- Jag lärde mig att skriva av Hemingway. Det är inget tvivel om det. Jag lärde mig till och med att skriva maskin till Hemingway.

- Nej, jag lärde mig själv hemma. Jag slog upp "Farväl till vapnen" och novellen "Berg som vita elefanter" och skrev sedan av dem om och om igen. John och jag gjorde förresten en film av " Berg som vita elefanter". Har du sett den?

Joan går fram och plockar ned ett fotografi från väggen. Det visar skådespelaren James Woods sittande utanför ett tält i en öken. I bakgrunden syns Joan, John och andra i filmteamet.

- Ja, jag använder det enbart för rytmens skull. Min kommatering är väldigt excentrisk. När jag skrev "The Year of Magical Thinking" trodde jag att jag skrev på ett annat sätt än tidigare. Jag skrev den så snabbt att jag inte hann tänka efter hur jag skrev och trodde den skulle innehålla en annan rytm.

- Jag insåg att det inte var så när jag fick feedback från en redaktör från New York Times Magazine. De ska publicera utdrag från boken och fick läsa i förväg. Som alla andra texter i tidningen har därför korrekturläsare gått igenom den och angett var det är grammatiskt korrekt med punkt och kommatecken. I min text var det rödpenna överallt. Jag bryter tydligen mot alla konventionella regler.

- Nej, nej.

- Jag var kanske 13-14.

- Det var en årlig skrivtävling de hade. Första pris var att få jobba på Vogue i ett år. Det var min mamma som ursprungligen tipsade mig om tävlingen, "Det där kan du vinna", men när jag sedan vann hade hon glömt det.

- Jag hamnade på featureavdelningen. Under det första året hade jag inte så mycket att göra. Jag hade därför tid att sitta och läsa igenom gamla årgångar av Vogue. Att läsa Vogue genom hela andra världskriget var väldigt speciellt. Där fanns Lee Millers fotografier. Jag kommer också ihåg ett reportage från Pearl Harbor sent 1941. Det beskrevs som en fridfull oas i Stilla Havet. Det var oförglömliga bilder på festande marinsoldater och flickor från fina familjer. Du skulle kunna skriva en hel roman baserad på Vogue under krigsåren.

- Vogue gav mig en ytlig men bred utbildning. Som reporter tvingades du väldigt snabbt sätta dig in i alla möjliga ämnen och låtsas kunna mer än du egentligen kunde.

- Jag gillar egentligen inte att intervjua människor, men jag älskade att göra intervjuer på Vogue. Jag brukade alltid göra dem under fotograferingen. Irving Penn, eller vem det var som nu fotograferade, skötte snacket med intervjuoffret. Sedan stod jag bredvid och tog anteckningar. Det var perfekt (skratt).

Essäsamlingar/Sakprosa:

Slouching Towards Betlehem (1968)

The White Album (1979)

Salvador (1983)

Miami (1987)

After Henry (1993)

Political Fictions (2001)

Where I Was From (2003, på svenska "Kalifornien - min historia" : släpps i vår)

The Year Of Magical Thinking (2005)

Romaner:

Run River (1963)

Play It As It Lays (1970, på svenska "Lagt kort": finns i pocket)

A Book Of Common Prayer (1977, på svenska "Bönbok för en vän ": utgången)

Democracy (1984)