Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Aktuella frågor

Debattinlägg: "Se upp för halal-hippier"

Det finns två krafter som motverkar förståelsen mellan det svenska samhället och dess muslimer. Den ena är de välmenande men okunniga ”halal-hippierna”, den andra är de intoleranta religiösa ledarna. Det måste ställas samma krav på insyn i de muslimska organisationerna som i alla andra verksamheter i samhället, skriver Pernilla Ouis, forskare och muslim.

Muslimers integration i Sverige har försvårats av två gruppers oförmåga att förstå varandra. Jag talar inte om vanliga muslimer och svenskar – för dessa grupper har en relativt avslappnad attityd till varandra och kan generellt se den andra gruppen som människor först och främst.
Läs också "De har inte kritiserats tidigare just för att de är muslimer."
Jag talar istället om de två grupper som haft makt att definiera och dominera debatten i Sverige kring islam: å ena sidan etablissemanget av välvilliga människor och det islamiska religiösa ledarskapet å den andra. De är oförmögna att förstå varandras premisser och motiv, och därför försvåras och tystas problematiseringen av islams närvaro i Sverige.
Den första gruppen består av det som i Danmark har kallats halal-hippies. De är ”goda människor” med liberala värderingar på vänsterkanten som tagit på sig den vite mannens skuldbörda. De har en förmyndaraktig syn på den värnlöse och missförstådde ”andre” – denne behöver deras skydd och engagemang till varje pris.
Det är inte en jämlike man talar om. Halal-hippierna är tyvärr oförmögna att se brister hos den grupp de värnar om. De ser inte exempelvis den problematiska kvinnosynen, hederstänkandet, kränkningarna av barns rättigheter och den utbredda homofobin bland muslimer. De ser inte den rasism som frodas bland invandrargrupper sinsemellan och mot svenskar.
De vulgariserar rasistbegreppet och använder det mot varje försök att peka på problem bland muslimer. De ser inte heller att många i den muslimska gruppen inte håller med om de principer de själva håller för heliga.
De religiösa ledarna är inte bättre. De förstår inte att grunden för islams existens i Sverige är tolerans mot andra minoritetsgrupper: respekten för demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter. En insyn i de predikningar och ”studiecirk-lar” som ges i landets moskéer skulle förmodligen göra många svenskar mörkrädda. Ledarskapet har inte förstått att inskränkthet och intolerans mot andra grupper underminerar islams existensberättigande här.
Så länge halal-hippierna håller det religiösa ledarskapet om ryggen utvecklas inte islam i det svenska samhället. Muslimer fråntas möjligheten att ifrågasätta sig själva och reflektera över sin situation. Med det stöd de får, slutar de växa och framstår som bortskämda, snarstuckna, omogna barn i debatten, eftersom de lärt sig att de alltid kan anklaga sina kritiker för rasism. Då blir det tyst, det vet man.
De progressiva muslimska krafterna i Sverige ges inte samma utrymme som de dominerande religiösa riksförbunden. De vanliga, sekulära muslimernas röst exi-s-terar inte, eftersom de inte är organiserade med ”islamiska” förtecken.
Skrämmande många ungdomar väljer den hårdföra islamismen som en karriärväg i sitt utanförskap.
Det är ett missförstånd från samhällets sida att tro att arbete allena räcker för att skapa integration. Vi måste öppna för en diskussion om muslimers värderingar och det islamiska civilsamhället här.
Det är muslimerna själva som blir lidande av denna ordning. Mänskliga rättigheter gäller tydligen inte för dem, och definitivt inte för kvinnor och barn – allt med myndigheternas goda minne. Någon har sagt att ”en gång var islam en civilisation värdig att diskutera med”. Så är det inte längre.
Ta muslimer på allvar och ställ krav på insyn och utvärdering i deras organisationer, precis som alla andra verksamheter i samhället underställs. Alla bidrag borde ha motprestationer exempelvis i form av jämlikhetssträvanden och handlingsplaner mot hedersvåld bland föreningar.
Se muslimer som likvärdiga samhällsmedborgare och ställ samma krav på dem som på alla andra. Först då kan vi tala om jämlikhet och integration.
Pernilla Ouis
Gå till toppen