Kultur & Nöjen

Anders Piltz om tro och vetande

Kampen mellan religiösa och ickereligiösa krafter ställs på sin spets runt om i världen. Men måste det bli konfrontation eller kan de olika världsbilderna befrukta varandra? Religionen såväl som rationaliteten måste underkastas förnuftets kontroll, skriver Anders Piltz som inleder kultursidans debattserie.

Religion hör till mänsklighetens bagage, som matsäck eller börda, beroende på vem man frågar.


Upplysningsprojektet trodde att forskning och folkbildning så småningom skulle få religionen att blekna bort och försvinna. Inget tyder på att så blir fallet, även om de som kallar sig Humanisterna har värvat hälsominister Morgan Johansson som medlem på ett program som ser tron och dess trogna skugga övertron som en samhällsfara. (Och inte helt utan skäl: jag fick idag ett telefonmeddelande om att Sveriges arrestlokal för utomjordingar finns i Kiruna.) Många insändarskribenter hittar sin syndabock i religionen, som om alla troende vore potentiella talibaner.


Mänskligheten skulle säkert må bättre utan vissa former av religion. Fromhet medför inte alltid högre moral, vilket man vetat i alla tider. En svidande kritik av religionen levererades av profeten Jesaja på 700-talet före Kristus (man behöver bara läsa inledningskapitlet).


Diktarfilosofen Lucretius klagade århundradet före vår tideräkning över hur mycket elände religion har ställt till med. Den mest auktoritative kritikern heter Jesus från Nasaret. Han kallar sina yrkesfromma meningsmotståndare huggormsyngel.


Gud har liksom fotbollslagen en hejaklack som han kunde undvara. Men måste man avskaffa religion, idrott, sex, tändstickor, kortlekar och alkohol på grund av risken för missbruk?


Religion motsvarar ett ofrånkomligt behov av mening och samhörighet. I religionen ställs människan naken med sin existentiella hunger och törst. Nakenhet innebär sårbarhet och risk.


Upplysningen tog fasta på religionens avarter och drömde om att befria mänskligheten. Projektet kulminerade hos Karl Marx. "Gud" var för Marx en projektion av människans orealistiska förväntningar, en idé uppfunnen för att lappa och laga den sönderrivna väven av önskedrömmar, en trollformel i brist på vetenskapliga förklaringar. Efterhand som forskningen gör framsteg blir Gud en överflödig hypotes.


Marx lånade ordet humanism (som tidigare betydde klassisk bildning) som namn på sin strävan att lösgöra mänskligheten från slaveriet under förtryckande gudsidéer. Han stiftade en sekulär religion, och hans mest rättrogna lärjungar fick chansen att genomföra utopin om ett rent rationellt samhällsbygge utan Gud. Resultatet (Sovjetblocket, Kina, Albanien, Kambodja) blev föga hoppingivande. Nyhedendomen kring 1900 födde Tredje riket. Med hänvisning till någon rationell teori med vetenskaplig respektabilitet (den dialektiska materialismen, rasbiologin) lyckades ett gäng skurkar förslava hela folk i en utsträckning som ingen tidigare hade kunnat mardrömma om. Kättarbål och häxbränningar förbleknar jämförda med 1900-talets skådeprocesser och massutrotningar av folkfiender och undermänniskor. Giftgas, koncentrationsläger och atombomber är resultatet av tusentals rationella överväganden vid forskares och makthavares skrivbord, lika mycket som teknologins välsignelser.


Religion måste underkastas förnuftets kontroll. Detsamma gäller rationaliteten.


Ljusets riddare i den positivistiska traditionen lider under handikappet att de inte har någon berättelse som svarar på barnets mest elementära frågor. Inga laboratorier vet varför universum alls existerar. Finns det en övergripande mening med mitt liv, eller måste jag själv projektera och konstruera min mening? Väntar något bortom döden? Existerar en yttersta dom, eller vann Hitler över sina offer?


Vem hittade på att det finns en ohjälplig motsättning mellan religion och förnuft, mellan tro och rationalitet? Detta spöke är frambesvuret av antikristna polemiker på 1700-talet. Man kan som Rodney Stark gör i boken "The Victory of Reason" (Random House 2005) tvärtom påpeka att den västerländska kristendomens huvudfåra alltid har vädjat till förnuftet (jfr Augustinus och Thomas av Aquino). Kyrkan införde fattigvård, förbättrade livsvillkoren (odlingsteknik, kvarnar, ur), bevarade det antika vetandet, hade en övernationell appellationsinstans, skapade skolor och universitetet, jämnade vägen för penninghushållningen, formulerade arbetsetik och rättviseteorier. Läran om de mänskliga rättigheterna uppstod inte i ett lufttomt rum utan utarbetades av kristna filosofer. Kristendomen, ofta missbrukad, ofta kidnappad av egenintressen, lärde respekt för varje människoliv, också de handikappades och improduktivas.


Kristendomen har inget att frukta av förnuftet, och religionen har inte monopol på tron. Den som hävdar att Inget förvandlades till Något som förvandlades till Liv som förvandlades till Medvetande alldeles spontant eller efter en miljard misslyckade försök som slutligen råkade resultera i människan, detta kosmiska lyckokast (eller missöde), lanserar inte en rimligare teori än den som tror att Gud har skapat världen med en kombination av nödvändighet och slumpfaktorer och att människan är danad till Guds avbild, utrustad med uppfinningsförmåga och ansvar.


Ordet Gud är dock inte svar på någon naturvetenskaplig fråga. Forskningen ska vara autonom och styras av sin egen nyfikenhet. Men den filosofiska tolkningen (och varje religion bygger på någon filosofi) av universum och livet är ett nödvändigt komplement till de naturvetenskapliga teorierna, som inte tillhandahåller några specifika filosofier utan förutsätter sådana.


Den nakna rationaliteten garanterar inte demokrati, mänskliga rättigheter och frihet. Man läser inte en forskningsrapport för att finna mening och tröst i kris. Inte heller i livets stjärnstunder, när man ställer den rationella frågan om vår planet bara är en obetydlig ö av liv och mening i nebulosornas ocean av ogästvänlig absurditet.


Avförtrollningen av tillvaron kan inte fortsätta hur länge som helst. Trendforskarna rapporterar att efterfrågan på visshet, identitet och samhörighet har ökat på senare tid.


Men folk orkar inte längre knåpa ihop privata meningssystem helt utan givna ramar. Då återupptäcks kyrkorna som de klassiska garanterna för sammanhang och framtidshopp. Kyrkorna är den röst i samhället som tydligast för de nödlidandes talan. I kollektiva och privata katastrofer vänder man sig inte till facket, universiteten eller polisen. Man tänder ett ljus i kyrkan, utan att behöva redogöra för sina motiv.


Det är också en rationell handling.


ANDERS PILTZ

professor i latin vid Lunds universitet och präst i romersk-katolska kyrkan
Gå till toppen