MALMÖ. Tvåhundra män faller på knä i en källare i Rosengård för att prisa
Gud.
– ”Allah akbar”, Gud är stor, förkunnar imamen Said Azzam och inleder sin
predikan.
Han sitter i sin rullstol längst fram i den smockfulla källarlokalen i
Herrgården, ett av de allra fattigaste och slitnaste bostadsområdena Malmö.
Imamens hjässa är täckt av en rödvit palestinasjal och över hans ben ligger
en blå filt.
På de orientaliska mattorna framför honom sitter män med rötter i
Mellanöstern, Balkan och Afrika. De förenas alla i sin starka tro.
Platsbristen är så stor att många tvingas tränga in sig i sidorum och lyssna
på imamens ord via högtalare.
Said Azzams predikan handlar naturligtvis om religion. Men till stor del
också om politik. Ty det är imamens övertygelse att dessa två alltid hör
ihop.
Denna dag går han till angrepp mot USA och Israel, som han inte tvekar att
kalla ”terrorstater”.
– Är det demokrati när de förnedrar andras frihet? Är det demokrati när de
släpper tusentals ton bomber över oskyldiga människor? Är det demokrati när
de torterar fångar och kastar dem i burar som djur? Dessa handlingar visar
att deras demokrati inte är värd någonting, förkunnar Said Azzam på arabiska.
Liksom i alla andra fredagsböner i källaren denna vinter går han till hård
attack mot de danska karikatyrerna av profeten Muhammed.
– Det är ingen frihet när de förnedrar alla muslimers frihet.
I nästa andetag betonar han för säkerhets skull att han absolut inte är
motståndare till demokratin i Sverige.
– Vi accepterar landets lagar. Vi vet att vi är gäster i det här landet.
Fredagsbön i Islamiska kulturföreningen betyder långt mer än religiös
ritual. Det innebär kraftfulla politiska utfall och bestämda moraliska
pekpinnar hur en muslim ska leva – vad som är ”haram” (förbjudet) och
”halal” (tillåtet).
Det är sådana predikningar som många muslimer saknar i den stora moskén vid
Jägersro, som i tjugo år styrts med järnhand av dess grundare och
verkställande direktör Bejzat Becirov.
Malmö har i Islamic Center en av Nordeuropas största och mest etablerade
moskéer. Likväl har en stor del av stadens muslimska liv flyttat ut i
källare och nerlagda fabriker.
Det finns idag minst femton källarmoskéer i Malmö. De flesta ligger i
Rosengård – på gångavstånd från Islamic Center.
En orsak till splittringen är behovet av ”närmoskéer”: många muslimer vill
ha en bönelokal alldeles intill sin bostad, så de kan gå dit flera gånger i
veckan, kanske flera gånger om dagen.
En annan är att Islamic Center betjänar sunnimuslimer. Shiamuslimer från
Irak, Iran och Libanon blandar sig inte gärna, utan håller till i egna
lokaler.
– Vi som är shiiter från Mellanöstern har våra egna traditioner och högtider
som Islamic Center inte tar hänsyn till, säger Hassan Doulani, talesman för
den shiamuslimska al-Sadeq-församlingen i Fosie.
Men de många källarmoskéerna har också en politisk bakgrund: ett utbrett
missnöje med att Islamic Center och Bejzat Becirov utvecklat en mycket
försiktig uttolkning av islam – en ”islam light”, enligt den radikale danske
imamen Ahmed Abu Laban.
– Det finns cola light och islam light. Det är samma sak. Det smakar
ingenting. Tyvärr har Islamic Center förfallit till ren rutinverksamhet. Det
har blivit ett museum, säger Abu Laban.
Abu Labans ord väger tungt för många av Malmös muslimer. Han är utan tvekan
den mest karismatiske imamen i Skandinavien. Ingen lyssnare lämnas oberörd
av hans svavelosande angrepp på Israel, USA och västerländska politiker. Abu
Laban är en av de imamer som eldat muslimer i arabvärlden att protestra mot
Jyllands-Postens Muhammedbilder.
Abu Laban kommer ofta till Islamiska kulturföreningen i Malmö som
gästpredikant.
Senast väckte hans föredrag om hur Danmark förnedrat alla världens muslimer
stor vrede bland åhörarna.
– En muslim kan inte kompromissa med sin tro, säger Abu Laban.
Den synen delar hans lärljunge Ammar Daoud, drivkraft i Islamiska
kulturföreningen i Malmö.
– Islam är ett helt paket. ”Love it or leave it”. Du kan inte välja bort
någon del, förklarar han när han tar emot oss och bjuder på kaffe och
choklad i föreningens enkla källarbibliotek vid Bennets väg.
– Fredagsbönen har ett syfte, menar Daoud. Att diskutera muslimernas
situation i det land man bor. Men även det som händer i Danmark, Palestina
och Irak berör ju oss i Sverige.
Enligt såväl Abu Laban som Ammar Daoud ska en god imam visa vägen åt sina
församlingsmedlemmar, inte bara i politiska frågor, utan även i sådant som
har med privatliv och moral att göra.
Deras uppfattning är fundamentalistisk. De söker svar på alla det moderna
livets frågor i Koranen och ”den enda rätta tron”:
* Det är fel att ta studielån, eftersom ränta är ”haram”.
* Kvinnor måste från puberteten dölja håret under en slöja.
* Sex före äktenskapet är otänkbart.
* Flickor ska inte delta i simning i skolan.
* Musik som ”uppmuntrar till sexuellt umgänge med det andra könet” är oren.
För Ammar Daoud är mannen familjens självklara överhuvud.
– Det kan inte finnas två ordförande i en förening, säger han utan omsvep.
Att hålla fredagsbön tillsammans med kvinnor är inte att tänka på i
Islamiska kulturföreningen.
– Vi har inte plats för kvinnor. Men det är ju inte obligatoriskt för
kvinnor att gå i moskén. Så vi har sagt att vår fredagsbön är enbart för
män, förklarar Daoud.
För de flesta muslimer i Sverige är religionen en privatsak. Koranen är en
bok med kloka levnadsråd, precis som Bibeln är för många kristna.
Men bokstavstrogna fundamentalister ser Koranen som en lagbok. Vad händer då
om ”den enda rätta tron” kommer i konflikt med svenska värderingar om
demokrati, frihet och jämställdhet?
Om exempelvis hädiska Muhammedbilder krockar med yttrandefriheten?
– Det är inget fel med yttrandefrihet. Men den måste ha gränser.
Om förbudet mot ränta gör att unga kvinnor inte kan studera?
– Då försöker vi hitta lösningar, förklarar Daoud. En kvinna som vill
studera kan ju bo kvar hemma hos sina föräldrar.
Om din egen dotter vill gifta sig med en pojke som inte är muslim?
– Det är en omöjlighet. Det kan bara inte hända, säger Ammar Daoud.
Bara några kvarter från Islamiska kulturföreningens källarmoské vid Ramels
väg ligger Islamic Center.
En påkostad byggnad, vars vita kupol och minareter inte går att missa för
strömmen av bilister på Jägersrovägen.
Här hålls predikningar av ett helt annat slag än i stadens källarmoskéer.
Varje fredag, när klockorna i Västra Skrävlinge kyrka ringer till
begravning, kallar också moskéns böneutropare på sina trogna.
Parkeringsplatsen utanför Islamic Center fylls snabbt med bilar: Volvo,
Mercedes och japanska småbilar.
Det märks på klädseln att besökarna är muslimer som rotat sig i Malmö. Flera
bär kostym. Några kommer i taxijacka. Andra direkt från jourbutiker och
kontorsjobb och ropar ”hej” när de träffas.
Predikan är för det mesta snabbt avklarad. Besökarna får aldrig höra ett ord
om konflikten mellan Israel och palestinier. Ingenting om USA:s krig i Irak.
De får inte heller några förmaningar om hur de ska hantera sina familjeliv.
Under hela vintern har imamen inte ens yttrat ett ord om
Muhammedteckningarna i Danmark.
Men när affären denna fredag eskalerat till en global kris ser sig imamen
Jonus Latifov ändå tvungen att i försiktiga ordalag ta upp den. Han gör det
genom att visserligen ta avstånd från bilderna, men samtidigt mana till lugn:
– Tålamod är en viktig del av islam och vi får inte låta ilskan styra oss
att handla primitivt.
Islamic Centers låga profil är ingen slump. Bezjat Becirov har nämligen
bannlyst all politik i moskén:
– Vi utmålar inga monster ute i världen. Vi står för förnuft och
integration, säger Bejzat Becirov.
Hans kombinerade kontor och styrelserum skulle kunna tillhöra vilken
bankdirektör som helst. Blankpolerade bord av ädelträ och mjuka mattor.
Själv är han klädd i mörk kostym, bländvit skjorta och en smakfullt
blårandig slips.
Becirov vill se sin moské som en samlingsplats för muslimer av alla
nationaliteter. Därför kan Islamic Center inte ta ställning i konflikter där
folkgrupp står mot folkgrupp.
– Vi har en enda riktning här och det är den svenska, slår han fast.
När han ska beskriva vad Islamic Center är lyfter han fram USA som förebild.
USA är ”en fantastisk modell”, säger Bejzat Becirov.
– Det finns muslimer från nittio länder i Malmö. Vi vill inte att de ska
tänka som i sina hemländer. De ska tänka som man gör i Sverige.
Becirov ser som sin viktigaste uppgift att integrera muslimska invandrare i
det svenska samhället – och samtidigt skapa förståelse för islam bland
vanliga svenskar.
Han menar att invandrare måste bryta sig loss från hemlandet på alla sätt:
– Ta bort alla paraboler. De är ett hot mot de små barnen. De hindrar dem
att bryta sig loss. Så länge muslimer fortsätter att följa hemlandets
politiska liv via tv så finns det inget liv för dem här i Sverige.
Bejzat Becirov gör ingen hemlighet av vad han tycker om fundamentalistiska
källarmoskéer med tydlig politisk agenda.
– Sådana moskéer uppmuntrar ett tänkande där barn lär sig hat, säger han.
Men Becirovs integrationsprojekt retar många muslimer i Malmö – inte minst
de som är av arabisk härkomst. De imponeras inte av att Islamic Center
gästats av statsminister Göran Persson och de borgerliga partiledarna.
Becirovs kritiker vill leva enligt den rätta läran – oavsett om det gynnar
integrationen.
De anser inte bara att Islamic Center är för jolmigt i politiska frågor,
utan även i religiösa. De vill att moskén ska kämpa för att öka islams
betydelse, såväl i enskilda människors liv som i det svenska samhället.
– Jag ser inte Becirov som en riktig muslim. Islam är ett sätt att leva,
säger Abu Laban
– En moské ska ha ett budskap, säger Ammar Daoud, som inte godtar Becirovs
påstående att Islamic Center är ett projekt för integration:
– Han kan ju inte integrera muslimer i sin egen verksamhet. Medlemmarna har
ingen rösträtt, ingen insyn i ekonomin. Det är ju ett rent enmansvälde där,
fnyser Ammar Daoud.
Bilden av Bejzat Becirov som diktator i Islamic Center återkommer bland
Malmös framträdande muslimer:
– Bejzat bestämmer allt. Även vem som ska sitta i styrelsen, konstaterar
Adly Abu Hajar, moderatpolitiker i Malmö och vice generalsekreterare för
European Islamic conference.
– Det är inte många araber som går till stora moskén. De gillar inte de
regler som Bejzat bestämt, säger Ali Ibrahim, lärare på Rosengårdsskolan som
tjänstgör som imam både i Malmö och Lund.
Också Idris Karaman, imam vid Malmös bosniska moské på Ystadsvägen, är
kritisk till Islamic Center. Men han uttrycker ändå förståelse för Bejzat
Becirovs agerande:
– Bejzat är alban. Han är rädd för arabisk fundamentalism. Han hotas från
alla håll, från andra muslimer, säger Karaman.
Idris Karaman anser liksom Becirov att politik bör hållas utanför moskén.
Likväl tar han i sina egna predikningar ofta upp massakern i Srebrenica och
andra förbrytelser mot muslimer i Bosnien. ”Det är inte politik”, säger han.
På samma sätt tar somaliska, turkiska och nordafrikanska källarmoskéer upp
heta frågor om det egna hemlandet, medan de undviker frågor som kan splittra
medlemmarna.
Många av dem som ifrågasätter Islamic Center riktar också in sig på att
svenska, icke-muslimska värderingar trängt in i lokalerna. Ammar Daoud
ogillar att moskén ordnat folkdans på nationaldagen den 6 juni, då ”man och
kvinna dansat hand i hand”, som han säger.
Andra påtalar att svenska kvinnor tillåtits att gå runt i moskén med bara
huvuden, linnen och korta kjolar när studiegrupper besökt Islamic Center.
I många fall är motståndarnas synpunkter rent skvaller mot Bejzat Becirov
personligen: han beskrivs inte bara som okunnig i islam, han saknar skägg,
ber för sällan och bär slips och kavaj.
Fundamentalisterna klagar över att han suttit i styrelsen för två
restauranger som serverat sprit och att han samarbetat med judar i Mosaiska
församlingen.
Bejzat Becirov själv skrattar åt sådana attacker.
– Jag har träffat både judar och kurder och mött kritik från både
palestinier och turkar. Jag får väl vara försiktig.
Och han avvisar påståendet att Islamic Center skulle vara en odemokratisk
institution.
– För att skapa stabilitet måste vi ställa krav på dem som ingår i
styrelsen. Annars skulle vi råka ut för ständiga kupper. Det skulle bara
skapa kaos och sekterism.
De flesta muslimerär inte ”religiösa”
Det finns nästan en halv miljon muslimer i Sverige.
Cirka femtiotusen av dem bor i Malmö.
Men de flesta av dem är bara muslimer ”till namnet” – de är inte mer
religiösa än vanliga svenskar är kristna.
Enligt de uppskattningar som gjorts är 5 procent av muslimerna praktiserande
i meningen att de alltid går på fredagsbön och iakttar Koranens bud att be
fem gånger om dagen. Det innebär 25 000 personer och 2500 i Malmö.
Högtider, som eid al-fitr efter fastemånaden ramadan, samlar betydligt fler
muslimer i moskéerna.