Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Musikern Putte Wickman död

Putte Wickman är död. Jazzeleganten, som under ungefär ett år behandlats för cancer i bukspottskörteln, ena njuren och levern, blev 81 år gammal. Hans-Olof Wickman från Borlänge blev en av landets mest berömda, skickligaste och flitigaste jazzmusiker.

Men det dröjde innan han hittade fram till klarinetten och jazzen, först spelade han enbart piano och klassisk musik och har senare sagt "jag var den enda femtonåringen som inte visste vad jazz var".
Vändningen kom sedan Putte fått föräldrarnas tillstånd att gå på gymnasium i Stockholm (där jazzen bodde) och en julklappsklarinett av mamma. Annars ogillade mor och far Wickman sin sons yrkesval under hela hans karriär. Han borde blivit jurist, tyckte de.
Unge Wickman blev hursomhelst biten av jazzflugan, hamnade på danspalatset Nalen och spelade där i elva år. Putte tog om hand av Arthur Österwall och sedan av Simon Brehm och debuterade därefter själv som orkesterledare, med en egen sextett där swingtradition mötte den nya bebopen.
1949 var det dags att åka till Frankrike och med den elitmässiga så kallade Parisorkestern (Alice Babs, Arne Domnérus och trumpetaren Gösta Törner, med flera) uppleva ett av den svenska jazzens gyllene ögonblick. I klyftan mellan rutinerade tradjazzare och kontroversiella beboppionjärer blev svenskarna i Paris en bejublad attraktion.
På 60-talet upplöste Putte Wickman sin sextett, bildade ett storband som lutade åt underhållningsmusik och skapade en danssalong vid Hornstull i Stockholm. Fast särskilt kul var inte den perioden, tyckte han.
Sedan blev det tv och husbandsspelande i ”Hylands hörna” och därefter kyrkoturnéer med Leif Asp, Ivan Renliden och Svend Asmussen. Och folkets kärlek till Putte Wickman göts i cement.
Att sammanfatta Putte Wickmans storhet är inget snabbjobb. Han var en hundraprocentigt professionell musiker, med glänsande teknik, rik och klangmättad ton och en fulltankad jazzkänsla. Några direkta övermän i klarinettens jazzvärld fanns inte.
Putte Wickman var också nyfiken och mångsidig och slutade aldrig att testa nya saker och genrer. Under senare delen av karriären skrev exempelvis den kände kompositören Sven-David Sandström verk till honom och klarinettisten själv spelade oftast med mycket yngre musiker, som pianisten Jan Lundgren. Folkmusik, kyrkokonserter, Mozart och underhållningsmusik var inte heller Wickman främmande.
Och så hade han humorn, en torr slagkraftig humor som kändes som en kusin till nyfikenheten och den mentala rörligheten. Ofta släpptes de improviserade skämten liksom ut ur ena mungipan och de höll hög ståuppklass. En Wickmankonsert kunde utvecklas till 30 procent snackeshow, utan att publiken grät för det. Inte av ledsnad åtminstone.
Nu, när svensk jazz förlorat en av sina skarpaste och mest färgstarka profiler, finns det desto större anledning till sorgsenhet. Men inget hindrar väl att man samtidigt plockar fram ett Wickmanalbum och tacksamt njuter av all den högklassiga musik han skänkt oss.
Det var ju så: han spelade nästan ända in i det sista, på scenen och i studion. Och på den sista skivan – Sinatraduetterna med Jan Lundgren som kom ut före jul – klingar Putte Wickmans klarinett också som allra blåast och vackrast.
Putte Wickman efterlämnar hustrun Sylvia samt fyra barn. Han fick två barn i sitt äktenskap med första hustrun Estelle, Basse och Maria Wickman. Barnen från äktenskapet med andra hustrun Catrin Westerlund heter Jesper Wickman och Charlotta Wickman.
Gå till toppen