Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Sverige

Arvet efter Palme dog med Anna Lindh

En dryg månad efter terrorattacken mot USA den 11 september 2001 skickade utrikesminister Anna Lindh ut ett pressmeddelande som handlade om Olof Palme. Det var en enda lång hyllning av ledaren som blivit mördad femton år tidigare. Palme hade av någon anledning åter hamnat i fokus.

När World Trade Centers tvillingskrapor rasat samman och rökmolnet över Manhattan skingrats hade statsminister Göran Perssons regering snabbt ställt sig bakom USA:s och FN:s uppmaning att delta i kampen mot terrorismen. En invasion av Afghanistan stod för dörren.
Då utbröt en debatt om hur Olof Palme skulle ha agerat. Flera borgerliga skribenter dristade sig till att ifrågasätta hans storhet. Därför ryckte Anna Lindh ut till hans försvar.
Inom den socialdemokratiska rörelsen är Palme fortfarande ikon. När hans namn nämns på partimötena blossar kinderna alltid lite extra på fotfolket. Anna Lindh gick i hans skola; när han var statsminister ledde hon SSU.
Palme på piedestal, alltså. Men börjar inte bysten bli lite dammig? I högtidstalen på partistämmorna är han fortfarande närvarande. Men knappast i den dagliga socialdemokratiska politiken.
Vad var egentligen Palmes gärning?
Tjugo år efter hans död beror svaret på vem man frågar.
Kritikerna hävdar att han var en utrikespolitisk provokatör som genom att gå i FNL-tåg med det kommunistiska Nordvietnams ambassadör marginaliserade Sverige.
Anna Lindh menade att hans fräna attacker mot USA:s krig i Indokina var en konsekvens av att Palme alltid tog ställning mot imperialism och för små staters rätt att själva styra sina öden. Någon USA-hatare var han absolut inte, i själva verket talade han ofta varmt om det stora landet i väst.
Olof Palmes belackare påstår ibland att han var en smygkommunist; se bara hur han flirtade med Fidel Castros Kuba!
Men Anna Lindh valde i sitt pressmeddelande att lyfta fram att Palme avskydde diktaturer i vilken skepnad de än uppträdde. Han kallade kommunist-regimen i Tjeckoslovakien för ”diktaturens kreatur” och Francos fascistjunta i Spanien för ”satans mördare.” Och när Sovjet gick in i Afghanistan fick även Moskva sina fiskar varma.
För Olof Palme var den svenska alliansfriheten central, förklarade Anna Lindh. Den som syftade till att vi skulle vara neutrala om ett tredje världskrig bröt ut mellan öst och väst.
Palme verkade under det kalla kriget, när Warszawapaktens kärnvapenstridsspetsar stod mot Natos mitt i Europa. Men var Sverige egentligen neutralt?
Inte! säger Palmes kritiker. Alliansfriheten var en bluff. Sverige skickade ju spioner till Baltikum, förberedde flygbaser på svensk mark åt USA och delade alla våra underrättelser med västmakterna. Om kriget brutit ut var det ingen tvekan om var Sverige hade hört hemma.
Även på det inrikespolitiska planet hände stora saker de åren Palme var statsminister. Lagar om anställningstrygghet och medbestämmande på arbetsmarknaden togs fram. Och löntagarfonder började ta form.
Under Olof Palme stärktes rättvisa och demokrati i Sverige, skulle Anna Lindh säga.
Hans försök att smygsocialisera Sverige hade kunnat sluta med förskräckelse, hävdar motståndarna.
En sak är dock alla eniga om: efter mordet på Olof Palme den 28 februari 1986 har världen förändrats.
Det kalla kriget, som han så mycket var en produkt av, tog slut. Apartheid i Sydafrika, som han kämpat mot, upphörde. Sverige gick med i Europeiska unionen. Ett våldsamt krig blossade upp på Balkan. Numera samarbetar svensk militär inte bara inom FN, utan också med Nato i Afghanistan och EU i Bosnien.
Hur Olof Palme hade hanterat denna utveckling vet naturligtvis ingen.
Nu har Göran Persson styrt landet lika länge som Palme – i elva år.
Mycket har ändrats. Persson har varit upptagen med mindre glamorös realpolitik. Sanera statens finanser. Grön skatteväxling. Maxtaxa på dagis. Utrikespolitiken sköts till stor del inom ramen för EU.
Det är som att svära i kyrkan. Men Göran Persson har inte kunnat låta bli. Då och då har han undsluppit sig att han inte är så fasligt imponerad av sina företrädare:
”Han förstod inte alltid den grundläggande socialdemokratiska regeln, att först kommer alltid, alltid demokratin. Den är helt avgörande. Sedan kanske man kan bygga samhället mer socialistiskt. Palme tänkte ofta i den andra riktningen. Han var svag för socialistiska diktaturer”, framhöll Persson förra året i boken ”Göran Persson och hans värld”.
Palme må fortfarande vara en ikon för många inom rörelsen.
Men i praktiken dog hans politiska arv med mordet på Anna Lindh i september 2003.
Gå till toppen