HUMLAMADEN. Det har varit halt och Lilian Pedersen och väninnan Amalia Dehlin har inte kunnat rida på några veckor.

– Förra vintern red vi varenda dag, men då fanns ju ridhuset, berättar Camilla Svensson.

Men idag är världsberömda Monty Roberts på Humlamadens ridskola – så nu blir det en tur. Och ridhuset är en av anledningarna till att mannen, som förstår vad hästar säger, är i lilla Humlamaden.

– Jag bryr mig mycket om vad de gör här. De använder mitt koncept när de hjälper handikappade människor, säger Monty Roberts.

Tanken är att överskottet från hans shower ska gå till ett nytt ridhus i Humlamaden. Förra vintern snöade det och sedan regnade det och då brakade ridhuset. Varför just Humlamaden? Jo, det är Monty Roberts svenska elev Ann Lindbergs idé. Hon var i USA på en gala som Monty Roberts anordnade. Den galan samlade ihop pengar till ridning för handikappade.

– Jag tänkte: Det här kan bli hur stort som helst. Ridsporten lägger inte ner mycket pengar på handikappidrotten i Sverige. Men de enda som hörde av sig var Humlamadens ridskola, säger Ann Lindberg.

Hon har precis visat den hästintresserade publiken och pressen ett prov på Monty Roberts metod. Den handlar om att träna hästar utan att använda våld – utan att istället lära sig hästens språk.

– Deras känslocentrum är lika stort som vårt, förklarar Ann Lindberg.

När hon var 17 år höll hon själv i handikappridning i Malmö.

– Det slog mig då att hästarna aldrig var rädda för barn eller handikappade även om de var högljudda, säger Ann Lindberg.

Det beror på att barn inte är lika fokuserade som vuxna förklarar hon.

– Om jag går emot en häst och den flyttar sig stannar jag. Då tror hästen att jag tvekar. Den vet att jag är ett rovdjur. Barn gör inte så. De bara går. De bryr sig inte om hur hästen reagerar. Då blir hästen inte rädd.

En annan förklaring finns också hos oss – rovdjursmänniskan.

– Handikappade kan vara högljudda men deras adrenalin är aldrig högt och det tolkar hästarna inte som fara, säger Ann Lindberg.

Amalia Dehlin och Lilian Pedersen får hjälp upp på hästarna. Båda är CP-skadade och rullstolsburna och för Amalia Dehlin var det ett stort framsteg att själv kunna sitta på hästen.

– Muskulaturen i bålen har stärkts och det gör att hon kan sitta upp på hästen. Nu är det bara balansen, förklarar ridskolechef Lis-Lott Andersson.

– Hej och hå! säger Amalia Dehlin och hennes ponny Sheela börjar gå.

Hennes assistenter stöttar henne på båda sidor. Sedan går Amalia och Sheela och Lilian och Kickan tillsammans med assistenterna en skogstur i solen och den gnistrande snön. Efteråt får Lilian Pedersen hålla hästen. Hon skrattar av glädje och petar in fingret i hästens näsborrar. Kickan reagerar inte. Men det gör hennes assistent.

– Nej, inte peta där! Klappa så här på mulen! säger Camilla Svensson.

Kickan står tålmodigt kvar och väntar.