Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Världen

ANALYS: Politiskt dog Milosevic redan 2000

Slobodan Milosevics död har i sedvanlig balkansk tradition satt fart på spekulationer och konspirationsteorier om att han i själva verket mördats. Men för de allra flesta serber har mannen som startade fyra krig redan varit en i symbolisk mening död person sedan några år tillbaka.

Själv upplevde jag tillsammans med fotograf Leif Å Andersson, som ett av få utländska reportageteam på plats, hans allt mer desperata politiska dödsryckningar under ett par omvälvande veckor som nådde sin kulmen i oktoberrevolutionen år 2000. Jag hade varit i Belgrad redan året innan, när Nato flygbombade Jugoslavien, och den gången mötts av ett förödmjukat folk som stod enat mot fienden och slöt upp kring sin president.
Att det var en tillfällig och av yttre faktorer framtvingad försoningspakt framgick med eftertryck när jag återvände till Belgrad och de massiva protesterna mot Milosevics valfusk året därpå. Det fanns en beslutsamhet som skvallrade och skallrade (!) att det verkligen var på allvar den gången. Det serbiska folket är mästare i ordlekar och ironier och under demonstrationerna skallrade deltagarna med små barnskallror för att förlöjliga Milosevic och peka på honom som en illusion lika innehållsfattig som en skramlande skallra.
Trots att hans egen säkerhetspolis försökte förhindra folksamlingarna och protesterna genom att kapa strömmen till högtalaranläggningarna på Republikens torg, stänga av gator och arrestera strejkledare och studentaktivister, så gick det inte att hejda den människoström som växte sig större och starkare för varje dag som gick.
Men beslutsamheten hos folket var ingen garanti för att det hela skulle sluta lyckligt. Stämningen var förväntansfull men också spänd när hundratusentals människor samlades utanför parlamentet på eftermiddagen den 5 oktober. Själv satt presidenten förskansad i sin lyxvilla i den fashionabla Belgradförorten Dedinje, och det har i efterhand framkommit att Milosevic därifrån gav såväl polis som militär order om att slå tillbaka demonstrationerna med våld.
Det kändes också som om det verkligen stod och vägde när jag och Leif Å Andersson hakade på vår späda men orädda guide Danijela Babic då folkhavets förtrupper bröt igenom polisringen. Vi möttes av tårgas och skrämda, och därmed också potentiellt farliga, kravallpoliser. Nu blev det som bekant ändå en förhållandevis oblodig folkresning. Parlamentet och tv-huset stacks i brand och ett par människor dödades i tumultet.
Hela den påföljande natten rådde det karnevalsstämning i Belgrad med tutande bilkaravaner och glada människor som skrek ”Gotov je” – Han är slut.
Nu gäller det alltså även i bokstavlig mening. Det finns nationalistiska krafter i Serbien som kommer att göra allt för att förvandla Slobodan Milosevic till en martyr och symbol för det serbiska lidandet. Men utsikterna för att de kommer att lyckas är små. Landet har redan börjat göra upp med sitt förflutna under Balkankrigen, och det är en process som lär fortsätta trots att krigsförbrytartribunalens dom mot Milosevic aldrig blir avkunnad.
Vanligt folk är också trötta på ”Bambiland”, den jugoslaviska variant av Disneyland som den maktkorrupta familjen Milosevic byggde upp i sin gamla hemstad Pozarevac och som under oktoberrevolten fick tjäna som löjeväckande allegori över ”Slobos” vanstyre.
Gå till toppen