Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Andreas Brunner läser Håkan Sandell

Sandells bästa diktsamling, enligt Sydsvenskans recensent Andreas Brunner.

Det finns mig veterligen bara en svensk diktare som kan skriva en lovsång till bananen - och komma undan med det. Håkan Sandell. Som ingen annan har han bevarat den ädla konsten att teckna stilleben.


Sandells nya diktsamling innehåller dock betydligt mer än dessa "söta bröd, smörgåsar naturen själv skär". " Skisser till ett århundrade" är en monumental bok, både i sidantal och i anspråk. På en gång politisk och personlig, storslaget episk och korthugget epigrammatisk. Och alltid svartsynt subjektiv:


"Jag lägger ner mig själv, jag var ett dåligt projekt, / jag ville sprida ljus men bär på så mycket mörker. / Av vad jag har av ljus flämtar mitt mörker, blåaktigt, / det lilla ljus som man kan se i svärtans silveraska / glittrar till likt härdat läder och stålblanka fjäll / på en japansk stridsdräkt genomstungen in till hjärtat, / glittrar likt grogglasets isbitar i det perfekta samhälle / som insisterande fick mig att känna mig så utan värde. "


Jovisst är det gammaldags. Sandell axlar mer än villigt den slitna romantiska diktarrollen som utblottad, avmagrad och utstött, en som lever på golvet i en rivningskåk med vatten, billigjuice, bananer och tunnbröd som enda näring, och i nattliga attacker av inspiration flyhänt nedtecknar sina alster.


Och skulle det sluta där så blev det väl mest ett kitschigt kostymparty, komplett med fejkpatinerad rekvisita. Men viljan att se, att verkligen utveckla seendet och inte bara radbrotten - detta "pysslande med ord" som Sandell föraktfullt uttryckte saken i sin programskrift "Om retrogardismen" från 1995 - är inte kitschigt.


Jag må ha haft mina tvivel rörande retrogardismens möjligheter - ofta fastnar den i tungfotat patos och krystade krusiduller, läs bara Sandells egna tidiga dikter - men i "Skisser till ett århundrade" firar bildspråket formidabla triumfer. Med förförisk lätthet snirklar sig Sandells vers fram i en rörelse som ger synen åter. Dikterna blir målningar där färgerna är sällsynt mättade, ljusspelet raffinerat, kompositionen fulländad.


"De verkar skrivna med sotade lågor, / ritade upp med utbrunna stickor doppade i / honung eller hampharts, gyllene ansikten; / en enda tjej i kretsen av halvstora pojkar, / också hon i jeans, gymnastikskor, schalen / duvblå, coca-colan bredvid, allihop klibbade / mot muren, sot och linolja på en trästicka / har skissat dem."


Boken slutar med att skrivarlyan krossas, när rivningskåken går under i förnyelsens tecken: "allt ska det krossas, ett skepp / mot klippan, och bli spillror under grävskopan. / På ett pärlvitt papper utan minsta veck / nådde dig ändå dessa rader mirakulöst nog."


Ja, nog känns det som ett mirakel. Sandell har skrivit sin bästa diktsamling.


ANDREAS BRUNNER

journalist
BOKEN
Håkan Sandell
Skisser till ett århundrade. Wahlström & Widstrand.
Gå till toppen