Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Så gick det för de de sju oligarkerna

För tio år sedan slöt Rysslands president Boris Jeltsin en ohelig allians med sju rika män. De skulle hjälpa honom att behålla makten mot alla odds. I gengäld skulle de få behålla de enorma egendomar de lyckats skrapa ihop.

Ett drygt halvår före presidentvalet, på hösten 1995, var läget hopplöst för reformivrarna i Ryssland. Ekonomin var i kaos även om regeringen hade lyckats få ner inflationen en bit från föregående års notering på 224 procent. Boris Jeltsin var allt mer frånvarande när han inte var på statsbesök och dirigerade militärorkest-rar, och hans popularitetssiffror fluktuerade mellan 5 och 8 procent. Kommunisternas presidentkandidat Gennadij Ziu-ganov började se ut som en säker vinnare.
– Det är slut med det roliga nu, pojkar, sade den amerikanske miljardären George Soros till sin ryske kollega Michail Chodorkovskij på ett ekonomiskt toppmöte i Davos Schweiz i februari 1996. Ziuganov var med på mötet för att visa upp sig som framtida president.
Soros var övertygad om att kommunisterna skulle vinna valet. Det bästa ryska företagare kunde göra var att ha sina privatflygplan i beredskap och lämna landet i tid för att undvika arkebusering, menade han.
Andra blivande superoligarker på mötet i Davos var mediemagnaten Vladimir Gusinskij och hans ärkefiende Boris Berezovskij. Gusinskij ägde den populära frispråkiga och ofta fränt regeringskritiska tv-kanalen NTV. Berezovskij styrde den halvstatliga och helt okritiska tv-kanalen ORT. Dessutom hade han med hjälp av sina kontakter i Kreml precis lyckats ta över ett nyskapat statligt oljebolag till vänskapspris.
I Davos insåg båda två att de skulle förlora allt om kommunisterna återtog makten. Över en lunch bestämde de sig för att få Jeltsin vald, och väl tillbaka i Moskva började de leta efter likasinnade med makt och pengar. De var inte svåra att hitta.
Året innan hade bankiren Vladimir Potanin fått en lysande idé. Staten hade ett stort svart hål i sin kassakista, men det var politiskt omöjligt att snabbt privatisera naturresurser och stora företag för att få pengar. Däremot kunde staten ju låna pengar av bankirerna och lämna sina tillgångar i pant, tänkte Potanin.
Den desperata regeringen skrev på alla papper snabbare än ögat och enorma tillgångar flyttades över till handplockade företagare efter ett fingerat anbudsförfarande. Potanin fick givetvis den bästa biten eftersom han kommit på idén: det enorma nickelkombinatet i Norilsk.
Det fanns bara ett krux: om kommunisterna fick makten efter valet skulle hela paketet kunna ogiltigförklaras. Därför var det i alla deltagares intresse att få Jeltsin återvald. I mars träffade bankirerna Jeltsin och lyckades övertyga honom om att han behövde deras hjälp. De samlade bankirerna gjorde allt i sin makt, och det var inte lite. Störst inflytande hade Gusinskij och Berezovskij som styrde de två största tv-kanalerna i landet och ett stort antal tidningar.
Att löjliggöra Ziuganov var inte svårt när man väl bestämt sig. Att visa Jeltsin som stor statsman var lite svårare när han ofta var försvunnen på grund av sina ständiga förkylningar, men det gick också. På några månader steg Jeltsins bottensiffror till smått otroliga 53 procent och han vann valet.
Smygprivatiseringen genomfördes som planerat och oligarkernas makt bara växte. Potanin fick en regeringspost och elaka tungor började prata om ”sjubankirsvälde”.
Inte för att bankirerna var exakt sju, de kunde vara några fler eller några färre, beroende på hur man räknade. Ordet var i stället en anspelning på en annan kaotisk tid i rysk historia, ”sjubojarsväldet” i början på 1600-talet, när det inte fanns en tsar och sju adelsmän lämnade landet i utländska makthavares händer.
Precis som på 1600-talet slutade nu allt i elände, oligarkerna började bråka om vem som skulle ha vad och försökte använda den svaga staten i sina inbördes stridigheter. De sjus välde fortsatte ändå på sätt och vis tills allt sprack i augusti 1998. Statens pengar var slut och den ryska ekonomiska bubblan sprack.
En del förlorade allt, några oligarker lyckades resa sig en andra gång , men när den gamle KGB-mannen Vladimir Putin kom till makten i januari 2000 krävde han rättning i leden.
Berezovskij och Gusinskij ansåg det bäst att lämna landet för att inte hamna bakom galler, de flesta andra oligarker drog sig tillbaka och tystnade. Det gjorde inte Michail Chodorkovskij. På sommaren 2005 dömdes han till åtta års fängelse för skattebrott, enligt många bedömare i avskräckande syfte.

Fakta: Vad är en oligark?

Ordet oligarki betyder fåmannavälde. I 1990-talets Ryssland lyckades ett fåtal företagare komma över enorma rikedomar när Sovjetstaten kollapsade och statlig egendom privatiserades under kaotiska former. Dessa superrika finansmän levde i symbios med statsmakten och kallades för oligarker. Oligarkernas glansperiod var 1995–1998. Efter Putins maktövertagande har oligarkerna förlorat en stor del av sitt politiska inflytande.
Gå till toppen