Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Fortfarande arg och upprörd

Jane Fondas engagemang har aldrig svalnat. Skådespelaren och fredsaktivisten har nu gett ut sina memoarer. Sydsvenskans Jan Aghed har träffat henne.

En säker metod att få Jane Fonda på dåligt humör är att fråga - som någon gjorde på en presskonferens om hennes uppmärksammade självbiografi på Grand Hotel i Stockholm tidigare i veckan - hur hon skulle ställa sig till ett rollerbjudande från Woody Allen.
- Du har fått allting om bakfoten! Woody Allen är en hemsk mansgris. Det skulle aldrig falla mig in. Jag ser aldrig hans filmer nuförtiden, fräste hon.
På tu man hand med Jane Fonda efteråt ber jag henne förklara sig lite närmre. Den 68-åriga stjärnans och memoarförfattarens vackra blonda uppsyn mörknar av ilska, och indignation pressar upp rösten i ett falsettartat tonläge.
- Woody Allen borde inte alls få göra film. Han borde sitta i fängelse. Han lever ju i ett förhållande med sin egen dotter! Han begår incest. Och för det har vi faktiskt fängelsestraff i USA.

Invändningar i stil med att Soon-Yi Previn var Mia Farrows adoptivdotter med kompositören och pianisten André Previn och på inget sätt släkt med Allen och att hon uppnått collegeåldern då paret flyttade ihop imponerar inte på Fonda. Hon har helt anammat den dom om incest som slogs upp på amerikanska tidningars förstasidor sedan tabloidskandalen kring Allens och Farrows skilsmässa briserat för snart femton år sen.

- Om en dotter, adopterad eller inte, blir knullad av sin styvfar ("screwed" är Fondas ord för aktiviteten i fråga), så kallas det för incest. Hon var minderårig när det började. I allra lindrigaste fall rörde det sig då om psykologisk incest, för att inte tala om vilken smärta det måste ha åsamkat Mia, hennes mamma. Filma med Woody Allen? En skurk som borde låsas in!

***

Bäst att övergå till ett annat samtalsämne. Men den manlige huvudpersonen där visar sig vara ännu ett av Jane Fondas hatobjekt, en regissör som hon däremot filmat med: Jean-Luc Godard, fransk filmkonsts nyskapande och banbrytande enfant terrible. I hans "Allt går fint" ("Tout va bien"), 1972, spelade hon en vänsterradikal amerikansk journalist som tillsammans med Yves Montand i rollen som likasinnad men kommersiellt fläckad fransk filmskapare blir inblandad i en fabriksockupation.

- Vid den här tiden grubblade jag mycket över om jag med mitt politiska engagemang överhuvudtaget skulle fortsätta göra film i Hollywood. Och just då fick jag ett manus från Godard. Jean Seberg var en god vän till mig, och hon hade gjort en underbar film för honom, " Till sista andetaget", så jag tänkte: Ett manus med rollanbud från Godard! Fantastiskt! Wow! Och tackade ja.

- Sen läste jag manuset och upptäckte att han var maoist. Ånej, den ideologin hade jag ingen som helst lust att bli utnyttjad av. Så jag försökte nu slippa ifrån Godards film. Det ledde till att han skickade på mig en kumpan som hotade mig med fysiskt våld om jag inte som lovat ställde upp.

I självbiografin håller Fonda inne med namnet på den som hotade henne, men i Stockholm uttalar hon det högt: Jean-Pierre Gorin, militant maoist och Godards medregissör från filmkollektivet "Dziga Vertov".
Hon låter mycket upprörd vid minnet.

- Inför hotet om våld föll jag till föga och infann mig i Paris. Jag gillade att få tala franska i en film, kunde ju språket flytande efter många år i Frankrike och äktenskapet med Roger Vadim, och gillade att få arbeta med Montand. Men jag hatade Godard och han hatade mig, så inspelningen blev en mardröm.

- Till råga på allt släppte Godard och Gorin senare samma år ut dokumentären "Letter to Jane" (en semiotisk bildanalys utifrån ett foto av henne i Vietnam), som inte var något annat än en fientlig diatrib. Tydligen är Godard i behov av ekonomisk hjälp för att kunna göra fler filmer. Men från det här hållet är det ingen idé att hoppas på några bidrag. Han är en enda stor bluff.

Sedan debuten i Joshua Logans romantiska komedi " Flickor gillar långa killar" ("Tall Story"), 1960, har Jane Fonda arbetat med ett trettiotal olika regissörer. Till det mest spännande och intressanta med skådespelarjobbet, säger hon, hör att uppleva hur regissörer skiljer sig från varandra när det gäller hållning till motiv och teman, sätt att använda kameran och förmåga att kommunicera vad de vill med rollkaraktärerna "till oss framför kameran".

Fred Zinneman, som gjorde "Julia", 1977, nämner hon med vördnad. Han tog aldrig om en scen, fångade det eftersträvade uttrycket i första och enda tagningen och hade en enorm känsla för bästa tänkbara kameraplacering. Sydney Pollack hade själv varit skådespelare och förstod hur man borrar sig in i en karaktärs psyke: resultatet blev hennes Oscarsbelönade genombrottsroll i "När man skjuter hästar så..." (" They Shoot Horses, Don´t They?"), 1970. Sak samma med Alan Pakula, som hade med henne i tre filmer.
- Jag är mycket stolt över både "Klute" och hans moderna västern "Comes a Horseman".

Zinnemans raka motsats var Hal Ashby, mannen bakom den för sin tid kontroversiella Vietnamfilmen "Hemkomsten" ("Coming Home" ), 1978, där hennes rollfigur, redan gift med en officer, faller för och har ett sexuellt ovanligt explicit förhållande med en rullstolsburen krigsveteran. Ashby, som varit klippare, kunde kräva upp till 30-40 omtagningar av samma scen för att sedan med stycken och fragment från var och en bygga sin film vid klippbordet.

I din bok står det inte ett ord om en så pass högt respekterad regissör som Joseph Losey och din huvudroll i hans filmversion av Henrik Ibsens "Ett dockhem" (" A Doll´s House", 1973).- Nej, det är ingenting jag minns med någon tillfredsställelse, tvärtom. Pjäsen är ju ett feministiskt drama. Kanske var detta inte Ibsens mening, men filmen spelades in just då kvinnorörelsen börjat växa sig stark och tvinga fram en förändrad medvetenhet, och det var väldigt viktigt för mig och Delphine Seyrig i den andra kvinnorollen att vårt arbete speglade detta perspektiv. I stället kände vi hur Losey saboterade det och det resulterade i ständiga konflikter.

***

Jane Fondas självbiografi, "Mitt liv så här långt " i sin nyutkomna svenska utgåva, är en remarkabel memoarbok. Frapperande som självständigt och personligt skriven, läsvärd litteratur och genom sin rättframma utforskning av ett kändisliv som efter en störd uppväxt inom Hollywoods adel varvat en tvåfaldigt Oscarsbelönad filmkarriär med modig, till stor del djupt obekväm politisk och social aktivism och ett workoutprogram på videokassetter i miljonupplagor.

Allt som allt ett glamoröst inventarium i vår tids populärkultur, politiska tumult och narcissistiska och perfektionistiska kroppskult sedan slutet av 1960-talet. Från 1995 inriktar sig hennes rastlösa behov av engagemang på våld mot unga kvinnor och oönskad tonårsgraviditet i en egenhändigt grundad filantropisk organisation i hemstaden Atlanta med det krångliga namnet " The Georgia Campaign for Adolescent Pregnancy Prevention", förkortat G-CAPP.

Över bokens sidor fäller pappan Henry Fonda sin slagskugga, Hollywoodikonen som mer markant än någon annan skådespelare förkroppsligat amerikansk demokrati, liberalism och humanism på bioduken. Till dottern vidarebefordrade han en begåvning som blomstrat i filmer som "När man skjuter hästar så...", "Klute", " Hemkomsten " och "Kinasyndromet". Men hans oförmåga att uttrycka intima känslor i deras relation, än mindre någon kärleksyttring, skickade iväg henne ut i en konstant jakt efter självbekräftelse. Mot slutet av hans liv producerade och spelade hon mot honom i "Sista sommaren" , en tårdrypande affär om en far och hans kontaktsökande dotter - och ett sista, misslyckat försök från Jane Fondas sida att äntligen komma den iskalle patriarken nära.

- Jag har hans filmer som tröst, säger hon. Det är så han talar till mig, som Abraham Lincoln, som Tom Joad i "Vredens druvor", lynchningshatande cowboy i "Möte vid Ox-oket" och juryledamoten i Sidney Lumets "Tolv edsvurna män" .

Plötsligt fnittrar hon till då hon påminner sig att detta monument över den anständige amerikanen också var en oemotståndlig komediaktör, med en sipp professor i Preston Sturges "Kvinnan Eva" som sublimt exempel.
I boken liksom i din introduktion av "Sista sommaren" på Filminstitutet i går kväll har du berättat att din far under den inspelningen uttalade ett visst förakt för din skådespelarteknik. Nyligen kom John Fords "Folkets hjälte"("Young Mr Lincoln", 1939) ut på dvd, och bonusmaterialet innehåller en pratshow för brittiska BBC från 1977, där Henry Fonda som utfrågad gäst säger att han hyser den största respekt för din talang. Han hade just sett "Klute" . Hur går detta ihop?
- Då jag var i London för en tid sen visade man mig just det där pratshowmaterialet för att få min reaktion på det. Naturligtvis började jag gråta. Det betydde mycket för mig. Jag önskar bara att han hade sagt det till mig! Men det gjorde han aldrig.
- För många människor, särskilt män i en viss ålder, brukade psykoterapi, religion eller till exempel skådespeleri enligt den så kallade Metoden vara tabubelagda ämnen, därför att de krävde av en att blicka djupt in i sitt inre, skärskåda sitt eget psyke och känsloliv, och just så tror jag att det var för pappa - ett skrämmande projekt. Så den där repliken till mig i " Sista sommaren": "Jag är inte den sortens skådespelare" - den är egentligen en form av självförsvar. Han var helt enkelt rädd. Mitt hjärta blöder för honom när jag tänker tillbaka.

***

Det är tredje gången Jane Fonda besöker Sverige. Hon var här 1972 och deltog i en protestmarsch mot USA i Vietnam och 1989 för att marknadsföra regissören Luis Puenzos film "The Old Gringo" .

Delstaten Georgias representanthus utfärdar regelbundet lokalt prestigefyllda hedersbetygelser till förtjänta personer.

En lagstiftare i Atlanta satte nyligen upp hennes namn på sin nomineringslista med hänvisning till det betydelsefulla arbete hon uträttar inom G-CAPP. Men i veckan som gick beslöt församlingen att hon inte var värdig utmärkelsen på grund av sitt förflutna i Vietnamepokens antikrigsrörelse och sin vistelse i Hanoi år 1972: en politisk spottloska motsvarande den från en Vietnamveteran som landade i hennes ansikte då hon förra året signerade sin just utkomna självbiografi i en amerikansk bokhandel.

Har du sett dokumentärerna "Fog of War" , om Robert McNamara, och "The Trials of Henry Kissinger"?
- Bägge två, i tät följd samma dag. Det var oerhört intressant att iaktta skillnaden mellan dessa båda mäktiga män. Det kan inte hjälpas att jag har en plats i mitt hjärta för McNamara. Jag pratade med honom under en litteraturmässa i Hay-on-Wye i juni i fjor och tackade honom, eftersom det är kolossalt sällsynt att en så hög politisk ledare och arkitekten bakom ett krig som det i Vietnam har modet att säga att det var ett misstag. Att vi hade fel. Du kan aldrig ertappa Kissinger med att erkänna något liknande.

Kommer Donald Rumsfeld eller Dick Cheney att säga detsamma om kriget i Irak?
- Aldrig någonsin! Det skulle kräva en helt annan människotyp. För mig är McNamara en genuint tragisk figur, eftersom han bevisligen har ett själsliv. Medan kriget fortfarande pågick insåg han vilket ohyggligt misstag det hela var och att fler än 50 000 amerikaner redan hade dött. Folk som kände honom har sagt mig att han gick in i en förskräcklig depression, vilket tyder på att han är försedd med en själ. Kissinger däremot - jag hörde inte själv detta, men har fått berättat för mig att han för lite mer än en månad sen var med i en pratshow i television och yttrade: "Vi förlorade inte kriget." och "Allting har en prislapp." En mer avskyvärd cynism är det svårt att tänka sig.

***

Det har varit tal om att du ämnade ställa dig i spetsen för en landsomfattande protestturné som skulle kräva ett slut på USA:s närvaro i Irak.
- Den kommer att bli av. Jag var inställd på att leda den, men så startade Cindy Crawford (välkänd fotomodell) sin kampanj mot kriget, och då tyckte jag att det var en bättre idé att låta henne också ta över turnén. Hon har inte det omstridda bagage som jag bär med mig från Vietnamkriget, och det är onekligen en fördel.

Anmärkningsvärt nog har vi på sistone, i floden av spektakulärt strunt, kunnat se några politiskt riktigt tunga, betydande filmer från Hollywood - "Good Night, and Good Luck" och "Syriana". Skulle en film som " Hemkomsten" kunna göras om Irakkriget?
- Absolut! Lägg märke till att det görs chockerande dokumentärer om kriget. Jag ser inga politiska hinder när det gäller att också producera en spelfilm. "Hemkomsten" hade visserligen premiär tre år efter Vietnamkrigets slut, men vi började arbeta på filmen redan medan det fortfarande pågick. En spelfilm tar tid att förbereda och slutföra. Men det kommer både en och fler än en som speglar George W. Bushs vanvettiga företag i Irak, var så säker, säger Jane Fonda till Sydsvenskan i Stockholm.

Från Sexsymbol till fredsaktivist

Jane Fonda, född 1937, är dotter till Henry Fonda och syster till Peter Fonda.
Efter filmdebuten 1960 lanserades Jane Fonda som sexsymbol av regissören och dåvarande maken Roger Vadim, bland annat i filmen " Barbarella" (1968).
Med 1970-talet kom politisk aktivism, motstånd mot USA:s krig i Vietnam, profilering som seriös aktris och en första Oscar för "Klute - en smart snut" (1971).
Ännu en Oscar fick hon för "Hemkomsten" (1978) som liksom "Kinasyndromet" (1979) speglade Fondas starka medmänskliga engagemang. Gift 1991-2001 med CNN-grundaren Ted Turner.
Källa: NE
Gå till toppen