Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Sverige

Vilgot Sjöman är död

Han var långtifrån någon duvunge då han först ställde sig bakom kameran. Han var en respekterad filmessäist och kritiker, hade författat manus och gett ut en rapportbokom inspelningen av Bergmans ”Nattvardsgästerna”. Jan Aghed minns Vilgot Sjöman.

Vilgot Sjöman, som avlidit 81 år gammal, signerade sjutton spelfilmer under en regikarriär som sträckte sig från debuten med ”Älskarinnan”, 1962, till ”Alfred”, 1995. Två av dessa, ”491”, 1964, och ”Jag är nyfiken – gul”, 1967, blev de mest omstridda i den svenska filmcensurens historia och etablerade honom som en radikal utmanare av sexuella och sociala tabun på bioduken. Det senare verkets erotiska frispråkighet resulterade i en exempellös framgång även internationellt. I USA toppade det publikstatistiken för utländsk film år 1969.
Han var långtifrån någon duvunge ifråga om filmmediet då han först ställde sig bakom kameran. Han var en respekterad filmessäist och kritiker, hade författat manus till andras filmer och gett ut dels en personlig, sociologiskt vinklad utforskning av studioepokens Hollywood och en rapportbok i dagboksform om inspelningen av Ingmar Bergmans ”Nattvardsgästerna”.
Bergman var en beundrad mentor för Sjöman, och ett bildestetiskt beroende av denne märktes tydligt både i ”Älskarinnan”, ”Klänningen”, 1964, och det gustavianska incestdramat ”Syskonbädd 1782”, 1966.
Det kärleksdramat var en tillfällig avvikelse från den fränt direkta, samhällskritiska, halvdokumentära och provokativa ton som Sjöman två år tidigare infört i svensk film med sin blandning av kristen etisk diskussion och angrepp på svensk socialvård i ”491”, efter en roman av författaren Lars Görling. Censuren fick skrämselhicka och lyckades för en kort period få filmen förbjuden, medan debatten för och emot rasade i pressen.
Sjöman hade nu ett namn som en kompromisslöst verklighetsförankrad filmskapare, som inte väjde för oförblommerade sexscener och obehagliga våldsinslag i en form med psykodramats beteendemönster och berättargrepp. Han utvecklade den ytterligare, nu med fiktionen kombinerad med 1960-talets nydanande cinéma vérité-teknik, i ”Jag är nyfiken – gul” och ”Jag är nyfiken – blå”, 1968, där – främst i första filmen – Lena Nyman och Börje Ahlstedt illuderade naket sex med en för sin tid unikt vågad frimodighet och spontanitet. Som regissörens kritiska språkrör och upptäcktsresande gick hon ut med en mikrofon och pejlade folkhemmets sociopolitiska tillstånd i näsvisa och förargelseväckande intervjuer med makthavare, pampar och vanligt folk. Helhetseffekten var i all sin kontroversiella hållning ett av svensk filmhistorias mest betydande tidsdokument.
Sjöman fortsatte sitt samhällskritiska engagemang i verk som ”Ni ljuger”, 1969, en attack på kriminalvården, och, i mer lättsam ton, komedin ”Lyckliga skitar”, 1970. Men efter ”Nyfiken”-filmerna återvann han aldrig sin nyckelroll i svensk filmproduktion. Provokationerna tog sig bisarra uttryck, kritiken svalnade, publiken uteblev. Hans sista film, om Alfred Nobel, var en lam akademisk historia. Förtjänar någon av hans filmer efter 1960-talets storhetstid att mer än de övriga räddas åt eftervärlden är det ”En handfull kärlek”, 1974, en brett episk, socialt medveten och slagkraftig, poetiskt uttrycksfull och starkt solidarisk skildring av en proletärkvinnas livsvillkor i 1909 års storstrejk-Sverige, med Anita Ekström i spetsen för en enastående rollbesättning.
Gå till toppen