Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Objuden gäst i konstsalongen

Nationalsocialism, säger DN:s konstkritiker Ingela Lind. Hon syftar på tjugotvå tavlor på Moderna museet. De är målade av den relativt okände Markus Andersson från Harbo utanför Uppsala och hänger på Moderna museet.

Han fick plats på Moderna museets vårutställning för samtidskonst och svarade med tjugotvå målningar av Markus Andersson, som enligt Ingela Lind alltså är nationalsocialist.
– Markus Andersson är en sopa, det omdömet står jag för, säger Mårten Arndtzén, konstkritiker.
I Kulturnytt i P1 sammanfattade Arndtzén Markus Anderssons målningar så här:
”Brunmurriga, deprimerande flacka och livlösa saker täckta med tjocka lager blank fernissa. Kitschigt idealiserande porträtt av ’martyrer’ som Theo van Gogh och Pim Fortuyn; stormande hav och nakna blondiner utspillda över djurfällar.
Smaklöst, politiskt suspekt och illa utfört alltså.”
– Hans konst är nationalsocialistisk – eller rör sig i alla fall i närheten av den kulturen, säger Ingela Lind. Jag kan ganska mycket om Tredje rikets konst, och jag ser samma koder i Anderssons tavlor. Något slags fornnordisk storvulenhet.
Jag tar lokalbuss 574 från Uppsala tågstation och åker fyrtio minuter rakt ut i evigheten. Snövallar med tunn isskorpa. I trakten finns en Balders pub och en Frejas slöjdbod. Vid macken i byn Harbo väntar Markus Andersson med jeep, klädd i färgade byxor och tjocktröjor.
När Dorinel Marc meddelade Moderna museet att han tänkte göra en installation av Markus Anderssons konst uppstod diskussion. Själv skulle ansvariga kuratorn Magdalena Malm aldrig ha kontaktat honom. ”Ruggiga”, säger museets pressekreterare Paulina Sokolow om Anderssons bilder.
Museet godkände ändå tavlorna eftersom de inte bryter mot någon lag. Museet säger sig inte ha rätt att pilla i någon av de inbjudna konstnärernas installationer. Trots att museet inte uppskattar Markus Anderssons värderingar har man fortfarande fullt förtroende för Dorinel Marc, och hans ”fingertopps-känsla för känsliga ämnen i samhällsdebatten och konstvärlden”, enligt pressekreteraren Paulina Sokolow.
Själv är Markus Andersson inte förvånad över att ha blivit inbjuden till Moderna museet.
– Nej, jag kände det när jag målade syndabocksserien: förr eller senare kommer de här ut, jag bara kände det, säger han.
Markus Andersson och sambon Anna Bergqvist, i röd- och vitrutig klänning, ställer fram arraksbollar, snabbkaffe och hett vatten i bucklig termos. Stugan är bara fyrtio kvadratmeter och utanför ena kortväggen betar lurviga får.
I syndabocksserien finns ett porträtt av skinnskallen Daniel Wretström, misshandlad till döds i Stockholmsförorten Salem 2000 och upphöjd till martyr av svenska vit makt-grupper. Wretström ser pojklik och rädd ut i Markus Anderssons tolkning. I bakgrunden en eld. Verktiteln lyder ”De förlorade drömmarnas skog 1”.
Markus Andersson hade läste Jan Guillous historieskrivning över sextonhundratalets häxbränningar och sett spår in i vår samtid.
– Efter att Daniel Wretström mördats refererade man till honom som ”den lilla nazisten”. Det är orättvist att en ung sökande människa ska kategoriseras som ”den lilla nazisten” efter sin död.
– Mobbningstendensen påminner om häxprocessen. Även då brände man häxor för att försvara det goda. Det är farligt om det blir legitimt att mörda vissa, men inte andra. För enkelspårigt.
Markus Andersson ser själv inte sin konst som rasistisk. Han säger sig vilja problematisera offentliga sanningar, han uppfattar att medier stämplar vissa grupper som rakt igenom goda eller onda. Med syndabocksserien vill han lyfta vad han uppfattar som smutskastade individer ovan den svartvita mediedramaturgin.
Nu stryker han sig över ögonen med fingrar som är fläckiga av färg. I kulturvärlden finns, säger Markus Andersson, en räds-la för ursprunglighet, för hembygden. Oikofobi, kallar han detta förkastande av svenska sedvanor.
Begreppet (oiko betyder hem på grekiska) lanserades av den konservative brittiske filosofen Roger Scruton och en internetsökning visar att begreppet gärna används av svenska nationalister.
Kritiska mediereaktioner på Modernautställningen har bekräftat kulturelitens oikofobi, upplever Markus Andersson. När Dorinel Marc visat hans bilder för konstskolestudenter har de gissat att Andersson härstammar från en öststat, så kitschig och främmande framstår hans konst i Stockholm i dag.
Markus Andersson känner sig utstött på två plan. Figurativt måleri i oljefärg anses förlegat i samtidskonsten. Och i motiv-valet romantiserar han ett forntida Sverige. På en tavla står en liten blond pojke vid en stor runsten. Tavlan kan tolkas som en reaktion på ett skuldbeläggande av den vite mannen och hans historia, resonerar Markus Andersson.
Ta fler arraksbollar, uppmanar han.
Markus arbetar deltid som konstlärare på Medborgarskolan och Folkuniversitet i Uppsala.
– Många elever vill lära sig traditionellt måleri. Jag har aldrig tvingat någon till det. Men det finns en naturlig önskan.
Kanske har han rätt i det. En söndag, framför Markus tavlor inne på Moderna museet, tycks besökarna mest kittlade.
– Det är så berättande, säger Sara Lundberg som själv målar. Man känner ett obehag, men ett lite attraktivt obehag.
– Den här typen av måleri är på väg tillbaka. Man ser det hos konstnärer som Karin Mamma Andersson och Linn Fernström. Jag tycker det är kul. Jag är svag för hötorgsmåleri, säger hon.
Dorinel Marc, ansvarig för att tavlorna hänger där, är en 42-årig politisk flykting från Rumänien som pratar snabbt, snabbt, snabbt bakom ett stort skägg.
När Marc satt i juryn för Liljevalchs vårsalong 2002 fick han ett hotfullt mejl av någon som kallade sig Theoderik, det var Markus Andersson.
Nu står Dorinel på Modernas golv och citerar andäktigt ur brevet:
”Såg häromdagen den illavarslande utställningen på Liljevalchs.
Utställningen på Liljevalchs vittnar om ett så perverterat och destruktivt ideal att jag ser en tröst i det kommande Ragnarök.
Juryn till detta spektakel borde sättas i skampåle på huvudstadens torg, till allmänt bespottande och hån.”
– Det var sååå starkt, säger Dorinel Marc. Det var så fint skrivet. Apokalyptiskt. Poetiskt på gammeldags arkaiskt språk.
– ”Du har apokalyptiska visioner, Theoderik”, skrev jag tillbaka.
Själv invandrare känner Dori-nel Marc sympati för Markus Anderssons utanförskap. Han säger sig vilja bjuda snobbarna i konstvärlden på chockterapi genom att kvotera in Andersson direkt till elitnivå. Här ligger nog berättelsens ironi: svensk högerextremism har hamnat på Moderna museet – på grund av mångfaldstänk.
– Det är lite krut i det här, säger Dorinel Marc och blickar ut över de tjugotvå tavlorna. Man skulle kunna säga att det är ett altare över det nya Sverige.
”Nationalist-romantiskt”, är Dorinel Marcs genrebestämning.
– Man kan uppleva Markus konst som högerorienterad, att säga något annat vore att ljuga. Men han komplicerar den också genom att i syndabocksserien porträttera Mijailovic och Cats Falk som var judinna. Det blir inte propaganda.
Dorinel Marc har noterat att svenska vit makt-rörelser inte målar.
– Samma sak med romerna. Grupper som står lite utanför samhället saknar ofta bildkonst.
– De tysta är de farliga. Sådana som Markus skulle vara samhällsfarliga om de inte hade konsten. Så länge man kommunicerar utåt och får reaktioner har man en chans att utvecklas.
Men känner inte du som invandrare förakt för Markus Andersson?
– Det är livsfarligt att försöka undanröja kritik. Om jag kommer till ett land vill jag höra vad de tycker om mig. Det är därför jag tycker om Sverige. För här är kungen kvar. Han kan leva sida vid sida med kommunister och nazister. Fy fan, det är stort. De giftiga ormarna och zebrorna lever sida vid sida med kossorna och grisarna. Det är mångfald, att leva med sina fiender.
Två meter bakom oss på Moderna museet har konstären Ola Pehrson en långsmal installation som gestaltar Unabombarens gärningar.
– Det är ingen som anklagar Ola Pehrson för att han skulle vara Una-bombarfetischist. Om man väljer rätt estetik är det okej.
Nu har Moderna museet dessutom köpt installationen, berättar Dorinel Marc.
– De kanske avgudar Unabombaren? Jag vill inte sätta dit Ola Pehrson, bara berätta hur konsten fungerar. Eftersom han har dekonstruerat Unabombaren till objekt reagerar inte folk på det problematiska, säger Dorinel Marc.
– Folk reagerar på Markus Andersson för att hans motiv är tydligt föreställande. Ungefär som tidningsbilder. Man tror att det är verkligt.
Någon stor mediedebatt har dock inte följt på Dorinel Marcs installation. Publiken har inte kastat tomater. Uppmärksamheten har i stället gällt en plagiat-anklagelse. Ett fotograf hävdar att Markus Andersson kopierat en pressbild föreställande Christer Pettersson.
Ingela Lind på Dagens Nyheter är förbluffad.
– Jag saknar en diskussion om hur en konstinstitution ska göra i en sådan här situation. Vilka gränser har man? Kan man i princip ha en konstnär som styckar lik? Det är kanske vad Marc avslöjar: den liberala konst-institutionen vågar inte ta debatten om var dess gränser går.
Ingela Lind vägrar ställa upp på sensmoralen i Markus Anderssons budskap: Att utnämna en ung nazist eller en ministermördare till syndabock, som Andersson gör, innebär att vi alla är medskydliga till deras död.
Att inte fler reagerat mot tavlorna tror Ingela Lind beror på att intellektuella i dag är rädda för att stämplas som fundamentalister, som konstnärliga bakåtsträvare och motståndare till yttrandefriheten.
Moderna museet ser det inte som sin uppgift att följa upp utställningen med en debatt. Kuratorn Magdalena Malm kan tycka att de skulle varit tydligare i etiketteringen av verket, berättat vem Markus Andersson är.
– Men det kan bli lite krystat om vi ska säga: ”hallå, det här är ett kontroversiellt verk, kan vi inte diskutera det lite!” Det är inte riktigt vår uppgift, säger hon.
Mårten Arndtzén, konstkritiker på Sveriges Radio, förstår tystnaden.
– Markus Andersson deltar inte i Modernautställningen som konstnär, utan som Dorinel Marcs ready-made. Ett stycke läskig verklighet, omgärdat av feta citattecken. Och hur fan debatterar man med ett sådant?
En ready-made är enligt NE ”en benämning på ett konstverk som vanligen består av massproducerade föremål, eller delar av sådana, vilka har tagits ur sitt ursprungliga sammanhang och placerats i en ny konstnärlig kontext”. I den nya kontexten ändras innebörden.
– Om Moderna museet själv bjudit in Andersson hade det däremot tagit hus i helvete. Då hade man varit tvungen att ta honom på allvar. I synnerhet om han hade kunnat måla också.
Visst ser Mårten Arndtzén spår av unken nationalism i de tjugotvå tavlorna.
– Men Markus Andersson verkar mer vara en sån kille som gillar ”Arkiv X”. En konspirations-teoretiker med en paranoid relation till offentligheten.

Detta har hänt

Provokatören Dorinel Marc uppläts plats på Moderna museets vårutställning för samtidskonst, som pågår till 7 maj.
Dorinel Marc valde att ställa ut den tidigare relativt okände konstnären Markus Andersson.
Konstkritiker uppfattar oljemålningarna som högerextrema och unkna. DN:s Ingela Lind jämför Markus Andersson med Ultima Thule.
Moderna museet ställer ändå ut tavlorna eftersom institutionen inte anser sig ha rätt att pilla i Dorinel Marcs installation. Själva skulle de dock aldrig bjuda in Markus Andersson.
Under 2005 hade Moderna museet 613421 besökare.
Vem är Dorinel Marc?
42 år.
Kom till Sverige från Rumänien som politisk flykting 1987.
Blev montör på Scania. Tecknade, målade och gjorde smycken på fritiden.
gnar sig åt en konstform han kallar ”live-kritik”. På utställningar och föredrag delger han publiken sina åsikter och livserfarenheter live.
Försörjer sig som konstnär, utställningskurator, debattör och pedagog.
Utbildad på Konstfack och Kungliga Konstakademin.
Vem är Markus Andersson?
Jobbar deltid som lärare i konst på Medborgarskolan och Folkuniversitetet i Uppsala.
Driver ett sommaröppet galleri på släktgården Sörängen i Harbo utanför Uppsala. Galleriet kallar han Theoderik Hall.
Är med i tvåmansföreningen Uppsalamystikerna, som vill slå ett slag för det figurativa måleriet.
Gillar Roger Pontare.
Gå till toppen