Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Allt färre dansband i svängen

Vad hände egentligen med de svenska dansbanden? På 70-talet fanns det dansbanor runt varenda knut. På 80-talet var det dans på stadshotellen, och på 90-talet tog sig banden in i vardagsrummen via kaféprogrammen. Men var är de idag?

På trettio år har antalet dansband i Sverige minskat från 5000 till några 100 idag, enligt Joakim Jalin som nu håller på att spela in dokumentärfilmen ”Får jag lov” om den tynande dansbandsbranschen. På 80-talet spelade Joakim Jalin själv i dansbandet Mats Henriks Orkester.
– På 70-talet bildades det band vid varje kioskhörna. Man spelade på fester och bröllop och alla fick vara med. Idag är det en avancerad och kommersiell historia med dansband, säger han.
Åsikterna går isär om vad som har hänt. Diana Thylin, chefredaktör sedan åtta år tillbaka på dansbandstidningen ”Får jag lov?”, tror att moderniseringen av dansbanden har gått för långsamt.
– Det har fyllts på för lite underifrån. Anledningen kan vara att dansband inte är en storstadsföreteelse. Yngre dras till storstaden där utbudet är större, säger hon.
Dansbandsarrangören Bertil Johnsson, som i 40 år drivit Ekebo Nöjescenter, håller med.
– De riktiga dansbanden är borta. De har svårt att etablera sig och har inte rätt inställning till ungdomarna. Musiken efter publiken, säger han.
Bertil Johnsson är en av de mest erfarna arrangörerna i landet. Enligt honom har den över generationerna gränsöverskridande publiken idag försvunnit. Han minns när det på 70-talet kom 1500–2000 människor per kväll, i åldrarna 18–65 år. I dagsläget är han nöjd om hälften kommer. Dessutom har kostnaderna stigit. Idag får han betala 50000–75000 kr för ett band.
Bert Karlsson, grundare av skivbolaget Mariann Grammofon, menar däremot att moderniseringen av dansbanden har gått för snabbt.
– De som lever kvar är ju de som spelar traditionellt. Se på Lasse Stefanz, säger han.
Enligt den forne dansbandskungen är det politikernas fel att affärerna går dåligt.
– Kaféprogrammen lades ner. Dansbanden försvann från P4 och ”Bingolotto”. Lägg där till momsen på 25 procent. Dansband är inte kultur enligt politikerna, säger Bert Karlsson och tillägger att nästan alla folkparker har försvunnit. Även Bertil Johnsson påpekar parkernas försvinnande, momsen, samt dansbandens brist på utrymme i medierna.
– Värst var det efter år 2000. Pressen dömde ut dansbanden. Det var fult att dansa, säger Bertil Johnsson.
På Sveriges Radio P4 låter det annorlunda. Jaël Vaern är före detta programchef och planerare på Sveriges Radio. Hon menar att utrymmet är det samma, bara formen har ändrats.
– Svensktoppen innehöll enbart dansband ett tag, vilket gjorde att många lyssnare övergav listan. Den var inte representativ för den breda svenska musik som finns, säger Jaël Vaern.
Enligt henne utnyttjade folk listan systematiskt, så att bara dansband kom med. Därför fick dansbanden en egen lista, Kalas-toppen i programmet ”Kalas” som sänds på fredagar.
– Schlagern dödar till viss del dansbanden som inte har förnyat sig så mycket, säger hon, och nämner även det faktum att dansbanden är ett regionalt fenomen, som har svårt att hävda sig i storstäderna.
Lasse Kronér, som tog över ”Bingo-lotto” 1999, berättar att programmet tappade 17 procent av publiken sedan Leif ”Loket” Olsson hoppade av.
– Jag hade ett ultimatum när jag började och det var att musiken skulle ändras. Vi skulle ha ett brett utbud, med allt från David Bowie till dansband. Efter 2003 tvingades vi ha enbart stora artister annars skulle publiken dö ut, säger han.
På SVT resonerades det på ett liknande sätt. Kaféprogrammen ersattes med ett ”Go’kväll” som skulle ha större variation och bredd, berättar Eva Sandelin, artistansvarig på ”Go’kväll” vid starten 1997. Musikerna själva har en egen historia. Torgny Melin i Torgny Melins menar att medierna aldrig ansett dansband fint nog. Han ser också de sämre tiderna på 90-talet som en förklaring till att dansbanden blivit färre.
– Att spela på stadshotellen var ett veckojobb. Det var inte ovanligt att man hade spelningar måndag till lördag. På hotellen bodde handelsresande, men hela stan kom dit för att dansa. När det blev sämre tider drogs det in på spriten på tjänsteresor. Efter det minskade intresset för dans på hotell, berättar han.
Helene Persson i dansbandet Helene & gänget känner igen historien om att företagens restriktioner ledde till mindre dans. Men för Helene Persson var 90-talet en blomstrande tid.
– Många hakade på vågen, men när något blir stort utarmas det i längden. Efter år 2000 var det bara eliten kvar och de mindre arrangörerna klarade inte de höga kostnaderna. Idag skrivs inga nya kontrakt. De band som finns är de som spelar traditionellt, säger hon.
Dessutom tror Helene Persson att dagens nöjesutbud gör att färre söker sig till dansen. Och de som gjorde det innan kanske inte orkar längre. I grannländerna går det däremot bättre.
– Lasse Stefanz säljer platina snabbare i Norge än i Sverige. Många svenska dansband spelar där och får bättre betalt. Thorleifs har sökt sig till Tyskland. Marknaden och möjligheterna är större där, säger Helene Persson.
Gå till toppen