LUND. Det var ingen tillfällighet att just Vipeholmspatienterna fick vara
försökspersoner när sambandet mellan socker och karies skulle undersökas.
Försök hade tidigare gjorts på barnhem – men där blev godiset snabbt en
bytesvara bland barnen vilket gjorde det omöjligt att kontrollera vem som
ätit vad.
Andra vanliga testgrupper, som värnpliktiga, var inte heller lämpliga
eftersom de inte fanns tillgängliga under tillräckligt lång tid.
– Vipeholmspatienterna var av flera skäl den ultimata testgruppen förklarar
Elin Bommenel, aktuell med avhandlingen ”Sockerförsöket”.
Vipeholmspatienterna passade perfekt eftersom de stannade på samma plats i
flera år och eftersom många av dem inte hade något språk att visa sitt
missnöje med. Men viktigast av allt: Många av dem var gravt rörelsehindrade,
de flesta sängliggande och därför beroende av matning. Möjligheten att
minutiöst övervaka deras födointag var, med andra ord, mycket god.
Vipeholmsforskningen inleddes i mitten av 1940-talet, i samband med att
regeringens folkhälsoprojekt drog igång på allvar. Det första testet gick ut
på att undersöka om vitaminer kunde förbättra tandhälsan. Det gjorde de inte.
– Två års dyr forskning utan resultat. Det var pinsamt, en statusförlust. De
tänkte vad ska vi göra? Forskarna var hårt pressade av både
medicinalstyrelsen, sötsaksindustrin och politiska intressen och gick då in
i fas två: kariesprovokationen, säger Elin Bommenel.
Hundratals Vipeholmspatienter, så kallat ”obildbara sinnesslöa”, matades med
nästan 20 000 kilo toffee, 8000 kilo hasselkola, 1300 kilo choklad och 500
kilo karameller. Experimentet varade i fyra år. Som regel borstades inga
tänder.
Forskarna och Medicinalstyrelsen fick det resultat de hade hoppats på.
Sambandet mellan socker och karies blev vetenskapligt bevisat.
Tänder ruttnade, drogs ut och skapade trauman hos de redan rättslösa.
Samtidigt rasade Choklad- och konfektyrfabrikernas förening som sponsrat
forskningen med 500 000 kronor och som ansåg att de blivit lovade ”goda
resultat” av Medicinalstyrelsens generaldirektör J Axel Höjer.
Intresseföreningen, med Cloetta, Mazetti och GeKå i spetsen, hade hoppats
att forskningen skulle hjälpa dem att få fram nya produkter som var bevisat
ofarliga.
Forskningsresultaten släpptes inte förrän 1953, fyra år efter att de första
resultaten var klara.
– Kritiken blev enorm, inte för att experimenten var oetiska, utan för att
forskningen anklagades för att vara köpt av industrin.
– Man kanske inte kan säga att de köpte resultat, men de gjorde
kvartalsmässiga utbetalningar och man kan väl säga att de köpte flera års
tystnad, förklarar Elin Bommenel.
Enligt henne råder det inga tvivel om att forskningen, hur etiskt
tvivelaktig den än var, revolutionerade den västerländska folkhälsan.
– Man måste komma ihåg att i stort sett alla människor hade karies vid den
här tiden och tandvården var mer inriktad på att dra ut tänder än att laga
dem, säger hon.
Elin Bommenel vill också avdramatisera föreställningen om det mänskliga
lidandet.
– Det här är människor som tillbringande hela sina liv på institutioner. Upp
klockan sex, i säng klockan 19. För dem som förlorade tänderna var det
säkert traumatiskt men för många av de andra kan jag tänka mig att det var
ett välkommet avbrott med god mat och extra uppmärksamhet, säger Elin
Bommenel.
Hon beskriver hur vissa patienter blev avundsjuka på dem som fick mest
kolor, toffees och choklad. De noggrant utförda läkarundersökningarna visade
också att flera patienter ”lade till hullet” under experimentet, vilket
länge eftersträvats.
Bilden av hur patienternas tänder ruttnade och drogs ut är bara delvis sann,
hävdar hon.
– Självklart blev de kränkta, men det hade inte med kariesrisken att göra.
Ungefär femtio av sexhundra patienter fick karies i tio tänder eller fler.
Men tänderna var inte förstörda ända in pulpan.
– Det som var kränkande var det svenska systemet, där människor blev
rättslösa så fort de kom innanför anstalternas väggar, säger Elin Bommenel.
Trycket från både politiska och näringslivets intressen är en viktig
förklaring till varför Vipeholmsexperimenten genomfördes som det gjorde.
– Socialdemokraterna behövde legitimera den ekonomiska omfördelningen och
samtidigt sänka kostnaderna för tandvården, förklarar hon.
– Och när trycket blir så hårt från både politiker, myndigheter och
industri, leder det till att forskarna ytterligare vill markera sitt
oberoende. Det kan vara skälet till att experimenten på Vipeholm är så
oerhört noggrant utförda, säger hon.
Hon lyfter ett varningens finger för att okontrollerad forskning fortfarande
riskerar att kränka individer.
– Jag tycker att det behövs mer insyn i både forskningen och
myndighetsutövandet. Om interna kulturer får frodas utan insyn kan vad som
helst hända, säger hon.
Även om Vipeholmsexperimenten inte vore möjliga idag, lever den klassiska
nyttomoralen, det vill säga att offra några få för att rädda många, kvar i
stora delar av världen.
– Det är bara att titta söder om Sahara, på läkemedelsutprövningen i tredje
världen, säger hon.
Så gick kolhydratexperimenten på Vipeholmssjukhuset till
Kolhydratexperimenten på Vipeholm utfördes i två etapper, första mellan juni
1947 till juli 1949 och det andra från augusti 1949 till juni 1951.
I det första experimentet deltog 780 personer, 150 av dem var anställda. Senare togs ”personalgruppen” bort eftersom det inte gick att kontrollera exakt hur mycket godis de fick i sig.
Patienterna delades upp i flera olika grupper. Kontrollgruppen åt grundkosten men med ungefär halva energiinnehållet. Andra gruppen fick 300 gram socker tillsatt i dryck och mat. Tredje gruppen åt så lite kolhydrater som möjligt men fick i gengäld 150 gram margarin i maten. Fjärde gruppen fick klibbigt vetebröd till kaffet efter varje måltid.
De tre sötsaksgrupperna fick 150–250 gram sirapsliknande sockerlösning vid varje måltid och ett tjugotal kolor däremellan.
När högriskgrupperna, som hade fått toffee och kola, undersöktes fyra månader senare gick det inte att hitta något kariessamband.
Det var först våren 1948 som de första effekterna upptäcktes. Efter elva månader hade så många patienter i kola- och toffeegrupperna fått karies att uppgifterna blev statistiskt säkerställda. Ett femtiotal av patienterna hade då fått mer än tio kariesangrepp vardera.
1949 hade patienterna tröttnat på toffeen vilket fick forskarna att ändra smak, färg och förpackning för att på nytt få dem att äta. Experimentet fortsatte till sommaren 1951. Därefter fortsatte verksamheten fram till 1955, men inga forskningsresultat publicerades.
1955 lade Medicinalstyrelsen ned försöksverksamheten på Vipeholms sjukhus för obildbara sinnesslöa. Anledningen var den offentliga kritiken.
1957 startades en stor upplysningskampanj varefter folktandvårdens organisation förändrades för att den förebyggande tandvården skulle kunna upprätthållas.
Källa: ”Sockerförsöket”, kariesexperimenten 1943–1960 på Vipeholms sjukhus för sinnesslöa, av Elin Bommenel, doktorand vid Tema teknik och social förändring på Linköpings universitet.
I det första experimentet deltog 780 personer, 150 av dem var anställda. Senare togs ”personalgruppen” bort eftersom det inte gick att kontrollera exakt hur mycket godis de fick i sig.
Patienterna delades upp i flera olika grupper. Kontrollgruppen åt grundkosten men med ungefär halva energiinnehållet. Andra gruppen fick 300 gram socker tillsatt i dryck och mat. Tredje gruppen åt så lite kolhydrater som möjligt men fick i gengäld 150 gram margarin i maten. Fjärde gruppen fick klibbigt vetebröd till kaffet efter varje måltid.
De tre sötsaksgrupperna fick 150–250 gram sirapsliknande sockerlösning vid varje måltid och ett tjugotal kolor däremellan.
När högriskgrupperna, som hade fått toffee och kola, undersöktes fyra månader senare gick det inte att hitta något kariessamband.
Det var först våren 1948 som de första effekterna upptäcktes. Efter elva månader hade så många patienter i kola- och toffeegrupperna fått karies att uppgifterna blev statistiskt säkerställda. Ett femtiotal av patienterna hade då fått mer än tio kariesangrepp vardera.
1949 hade patienterna tröttnat på toffeen vilket fick forskarna att ändra smak, färg och förpackning för att på nytt få dem att äta. Experimentet fortsatte till sommaren 1951. Därefter fortsatte verksamheten fram till 1955, men inga forskningsresultat publicerades.
1955 lade Medicinalstyrelsen ned försöksverksamheten på Vipeholms sjukhus för obildbara sinnesslöa. Anledningen var den offentliga kritiken.
1957 startades en stor upplysningskampanj varefter folktandvårdens organisation förändrades för att den förebyggande tandvården skulle kunna upprätthållas.
Källa: ”Sockerförsöket”, kariesexperimenten 1943–1960 på Vipeholms sjukhus för sinnesslöa, av Elin Bommenel, doktorand vid Tema teknik och social förändring på Linköpings universitet.