Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Henrik Nilsson om Albert Camus

Existentiellt underskott. När dagens litteratur sviker finns Albert Camus till hands.

Måndagen den 4 januari 1960, när Albert Camus är på väg tillbaka från bergsbyn Lourmarin till Paris, kraschar bilen han färdas i mot en platan. Författaren dör omedelbart, medan bilens förare Michel Gallimard några dagar senare avlider av sina skador. Det är en mytomspunnen olycka som genast gav upphov till en rad spekulationer. Varför använde inte Camus, som ogillade långa bilresor, den tågbiljett han hade köpt? Visserligen regnade det lätt, men hur kunde en sådan olycka ske på en raksträcka, mitt på dagen? Var det ett självmord? Dödade Gallimard sin vän, på grund av en möjlig affär mellan denne och hans fru?

Den danske författaren Thorkild Hansen åkte knappt tjugo år senare till det provensalska samhället där Camus hus låg för att inleda arbetet med en biografi över Nobelpristagaren. Boken blev aldrig färdig, men det fragment han skrev kom postumt ut i Danmark häromåret och finns nu också i svensk översättning - "Camus död" , (Ellerströms, övers Olle Thörnvall). Hansen talar med människor i byn och försöker rekonstruera det som är möjligt av författarens sista dagar. Skriften kastar ett visst ljus över Hansens eget författarskap, men när det gäller hans läromästare Camus bidrar den till myten snarare än att avtäcka den.

Det intressanta idag borde väl istället vara att läsa Camus, med kritisk blick. Visst finner man då föråldrade inslag, men i grund och botten borde denne fransman ändå vara mer aktuell än någonsin. Varför går den samtida litteraturen så sällan i närkamp med de stora livsfrågorna? Har det blivit lättare att vara människa sedan Camus tid? Eller är det författarna som viker undan?

Vår tid tycks vara dubbel - på samma gång självbelåten och förtvivlad. Medan vi omges av nyheterna om ekonomins förträffliga tillstånd i landet, visar nya rapporter att antalet unga kvinnor som läggs in på sjukhus på grund av att de försökt ta sitt liv eller begått andra självdestruktiva handlingar kraftigt ökar. I ett alltmer ekonomistiskt samhällsklimat hamnar den enskildes existentiella dilemman ofta i skymundan. Det är symptomatiskt att en av vår tids allvarligaste katastrofer, tsunamin, i det svenska offentliga samtalet med förbluffande hastighet reducerades till en formell fråga om regeringens ansvar. Visst var den aspekten viktig, men vart tog den större diskussionen kring människans utsatthet och förlust vägen?

I litteraturen har det existentiella underskottet banat vägen för självhjälpsböckernas framgångsrika intåg på marknaden. De fyller en efterfrågan, men tillhandahåller alltför ofta enkla svar och metoder. Skönlitteraturen skulle å sin sida kunna bidra med en problematisering och en gestaltning - utan att författaren blir en andlig vägvisare som tjänar en viss ideologi. Först då skulle kanske litteraturen kunna börja spela den riktigt väsentliga roll i den enskildes liv - och i samhällsdebatten - som den egentligen har alla förutsättningar att göra.

I "Fallet", den sista romanen Camus gav ut under sin livstid, återger berättaren hur han en novembernatt när han är på väg hem över Pont Royal-bron passerar en människa som står lutad mot räcket. Bakom sig hör han en kropp falla i vattnet, upprepade skrik som sedan följs av tystnad. Han får en impuls att springa tillbaka, men går istället liksom förlamad vidare i regnet.
Att vända om, att börja skriva om den bron, den människan.

HENRIK NILSSON
författare och litteraturvetare
Gå till toppen