Genre: Hiphop
Artist: Snook
Album: "Är"
Betyg: 4

Snook har ju en stark popsensibilitet, tydlig i många refränger och arrangemang. De har en klar ickehip-hop-attityd, en självsäker mjukhet som de vårdar ömt. Den ene av dem, Adams-Ray, har dessutom bott ett par år på Lidingö och då är det förstås, enligt rapmusikens alla gettoromantiska regler, omöjligt att vara ”äkta”. Vad nu det är.

Gruppens debut för två år sedan var ett aktivt avståndstagande från många av hiphopens schabloner. Jag skrev i min recension att de var ett band att älska eller hata. Jag visste inte hur rätt jag skulle få. En del av oss gick ner på knä och singeln ”Mister Cool” slog stort. Många blev också provocerade, ondsinta. Vilket bara gjorde det roligare att tycka om gruppen. Klyschan förvandlades för en stund till sanning: Om du gör folk förbannade så gör du något rätt.

Snook har på ett ungefär sagt att debuten var en reaktion på allt de inte ville vara och att nya albumet handlar mer om vad de vill vara. Från ”Vi vet inte vart vi ska men vi ska komma dit”, som debuten kallades, till rätt och slätt ”Är”. I praktiken betyder det att Snook – på gott och ont, möjligen – känns lite färdigare och vuxnare. Någonstans är detta ändå samma andas musik. Hiphop som inte är hiphop som ändå är hiphop.

Jag faller för rader som ”Älskling, jag är hemma nu/ hemma som en hemmafru”. Faller för användningen av piano, blås och stråkar. Faller för fräschören, musikaliteten, refrängerna, den tveklösa glädjen mitt i smärtan. Det där sista kan vara det allra viktigaste.

Här finns mycket att upptäcka. Luftiga ”Inga problem” hade vi avfärdat som Bo Kaspers-trams vore den bara inte så snyggt skriven. Klubb-angern ”Ammunition” visar en lite hårdare sida medan ”Längst fram i taxin” är modern rymdfunk med intelligent textupplägg. Allra bäst är popsoulballaden ”Bejbi”.

Snook är fortfarande ett kliv ut i friska luften, om än kanske inte lika öppet trotsiga som på debuten. De är fortfarande en möjlighet för svensk hiphop. Och en nödvändighet.