Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Begåvad aktör bakom myten

70-årsjubilerande skådespelaren och filmaren Dennis Hopper tillförsäkrade sig själv en framskjuten plats i Hollywoods annaler då han 1969 regidebuterade med och spelade i ”Easy Rider”, en mc-roadmovie genom ett reaktionärt USA som hatade årtiondets psykedeliska protestklimat och till sist sopade bort hans och Peter Fondas påtända rebeller från landsvägen med en dödlig hagelskur.

Det faktum att ”Easy Rider” var en fiaskotippad lågbudgetaffär som blev en internationell succé med skyhöga dollarintäkter sände chockvågor genom den amerikanska filmindustrins styrelserum och beredde vägen – utöver en massa efterapningar – för en nyskapande grupp regissörer med tummen på en ny ungdomskulturs puls.
Enligt de beskrivningar som getts av inspelningen av denna det sextiotalistiska ungdomsupprorets milstolpe, främst i kritikern Peter Biskinds bok ”Easy Riders, Raging Bulls”, gick det hela stilenligt hopperskt till. Förstagångsregissören var ständigt hög på kokain och marijuana, paranoid och diktatorisk på ett sätt som fick Peter Fonda, som även var filmens producent, att utom sig av förödmjukelse och frustrering kalla sin kumpan för ”den lille fascisten”.
En stor del av Hoppers långa filmkarriär kantas av självdestruktivt drogmissbruk, sprit, avvänjningskliniker och maniskt beteende som drivit oförstående inspelningsteam till vansinne och periodvis lett till yrkesförbud i Hollywood. En gång hämnades regiveteranen Henry Hathaway med att tvinga honom till hundra omtagningar av en enkel dialogscen. En sorts kulmen på detta självsvåldiga och excentriska gebit uppnåddes två år efter ”Easy Rider”, när Hopper regisserade ”The Last Movie”, en experimentartad historia om en kaotisk, marijuanadimmig västernfilminspelning i Perus bergstrakter som vid sin premiär under Venedigfestivalen delade kritiken i två läger. För det ena var resultatet en obeskrivlig psykedelisk röra och för det andra ett improvisatoriskt mästerverk.
Den färgstarka anekdotfloran om Hopper har skymt förhållandet att han är en begåvad, intressant karaktärsskådespelare i det psykotiska och kriminella facket och, vid sunda vätskor, en intelligent, skicklig regissör. Det förra belagt i Wim Wenders ”Den amerikanske vännen”, 1977, Francis Coppolas ”Apocalypse Now!”, 1979, och som sexualsadist i David Lynchs ”Blue Velvet”, 1986; det senare med ”Out of the Blue”, 1980, där han också spelar en incestuöst lagd pedofil, och den starka, autentiskt färgade polisthrillern ”Colors”, 1988.
Actors Studio-skolade Hoppers idol och förebild var James Dean, vars väg han korsade i sin debut ”Ung rebell”, 1955, och i ”Jätten”, 1956. Under karriärens första hälft prydde hans medverkan ett antal minnesvärda västernfilmer. Hathaway betraktade honom som ett plågoris, men hade inte desto mindre med honom i tre: ”Dödsjakten”, 1958, ”Katie Elders 4 söner”, 1965, och ”De sammanbitna”, 1969, vid sidan av Oscarbelönade John Wayne.
Han har gjort sig ett aktat namn som stillbildsfotograf och är dessutom en ansedd konstkännare och målare med rötter i vännen Andy Warhols popkonst.
Två döttrar, en son och fem äktenskap hör till bilden av honom, det färskaste ingått 1996 med 35 år yngre Victoria Duffy.

Dennis Hopper

Yrke: Skådespelare, regissör, fotograf, målare.
Bor: Villa i Venice Beach, Los Angeles.
Familj: Gift med Victoria Duffy med vilken han har en treårig dotter.
Kuriosa: Dennis Hopper är 1,75 meter i strumplästen. Rankad som nummer 87 i ”Esquire Magazines Top 100” filmstjärnor. Stor samlare av modern konst. Fotograf och målare. Medlem i republikanska partiet.
Aktuell: Fyller 70 år den 17 maj.
Gå till toppen