Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Skugge: Jag ställer aldrig till med bråk

Linda Skugges roman ”Ett tal till min systers bröllop” är en sorts debut. För trots sju tidigare böcker är detta Skugges första roman.

"Jag var på samma författarfest som Björn Ranelid en gång. Han satt där med sitt blonda lockiga hår, helt orörlig i en stel pose. Han var brunbränd, renrakad på armarna, iklädd ett LINNE och läppglans. "
Så inledde Linda Skugge en recension av en Ranelidbok i Expressen för snart tre år sedan.
Rubriken var rolig och bestod av ett enda ord: "Raneliderligt".
En person som gång på gång publicerar besinningslösa sågningar och skriver landets kanske taskigaste formuleringar i det offentliga samtalet är man givetvis rädd att möta.
I onödan, vilket ska visas.
Till Sollentuna då. Det är försommar och slängda barncyklar ligger vid brevlådorna. Radhusen står i... ja, rader. Mitt i en pastellfärgad länga bor Linda Skugge med sin familj och hon tror att tomaterna kommer dö, tomaterna hon nyss har planterat i trädgården. En enkel konsekvens av för mycket jobb och för lite skötsel.
Hon rör sig lite långsamt, hon har ont i den stora magen. Det tredje barnet föds i sommar, och den som vill veta hur det framskrider kan betala 69 kronor och följa det på Sveriges första betalblogg.
Dessutom debuterar Linda Skugge i dagarna som romanförfattare. " Ett tal till min systers bröllop" berättar historien om en krönikör och småbarnsmor som är gift med en frånvarande Dramatenskådespelare. En bok i tonläge inte helt olik Allison Pearsons "28 timmar på ett dygn" ("I don’t know how she does it " i original).
– En hyllning är det. En hyllning till alla dom som jobbar ihjäl sig för att få sina familjer att funka.
Linda Skugge rattar sin mossgröna V70 med säker hand, och vi åker till ett fik på Järvafältet. Det är naturskönt där, och man hör ett stilla sus från Europaväg 4 i bakgrunden.
– När jag kom hit första gången och vi var nyinflyttade, jag bara "hör, skogen" liksom. Sus från träden, trodde jag. Haha.
Linda Skugge beställer en glass, en ny sort som smakar av Ahlgrens bilar. Inte mycket att göra när man som hon verkligen inte gillar choklad.
Romanen är en berättelse om två systrar. Sylvia förbereder Sivs bröllop, samtidigt som hon jobbar och försöker hålla ihop sin familj.
– Jag jobbar som bäst när jag har sjukt mycket deadlines, säger Linda Skugge
Det (och yrket som kolumnist) har hon gemensamt med sin huvudperson. Det, inte mer. Jo, språket kanske. Ingen svensk har haft så stort inflytande över svenska språket sen Strindberg, sa författaren Stig Larsson om Linda Skugge i tv nyligen. Han lät dessutom som om han menade det.
Det som gör "Ett tal till min systers bröllop" till något mer än en kräksjuke-Bridget eller en tryckt blogg är de inskjutna sekvenserna ur författaren Sylvia Plaths liv.
Kanske kan man kalla det ett rätt stort steg i Linda Skugges yrkesliv. Ett "äkta" romanbygge.
Hur gjorde du?
– Det undrar jag också. Jag vet inte riktigt. Jag var så trött. Jag hade dåliga nätter med barnen, sov inte bra. Man blir ju helt bombad. Jag började med själva talet. Jag hade en titel men inget synopsis. Det ska jag ha nästa gång. Det var för jobbigt att skriva planlöst. Och så hade jag den här idén med Sylvia Svensson och Sylvia Plath som... lika, på något sätt.
Hur hittade du idén?
– Det kom bara. Det är lite så där magiskt hur det går till. Det är som i "Happy Sally" av Sara Stridsberg, jag älskar såna grepp, att använda en historisk person. Och jag älskar att läsa om författare. Det vore slöseri att inte använda allt jag har läst in. Jag ska ta en litterär figur någon gång igen. Kidnappa.
Vad tänker du när du skriver?
– Jag skriver snabbt, och jag är som en maskin. Det är som i ett töcken. Jag vet inte hur texterna blir till, och efteråt vet jag inte vad de handlar om. "Vad skriver du i krönikan på lördag?" frågar nån och jag får tänka tänka tänka, har ingen aning, ska hem och kolla, och så "ja just det", jag är helt lost.
Ångrar du beröm eller sågningar?
– Beröm ångrar man sällan. Däremot kan jag ångra... en gång hade jag sån råångest, jag skrev så taskigt om Aftonbladets krönikör Anders Westgårdh. Inte apropå nånting.
Du blev sur för att han var kass?
– Ja, ja, JA. Visst! Helt onödigt. Även gentemot dom som gillar honom. Hans läsare. Men i bloggen var det annorlunda först. När alla började blogga var allt så positivt, vi älskar varann, alla var så glada, men tonen blev ju lika rå överallt sen. Jag stängde av bloggkommentarerna, jag fick för mycket skit, jag orkade inte.
Du är mildare att prata med än att läsa.
– Ja. Det är jobbigt om det drabbar böckerna, vilket det kanske gör. Boken är rolig, "hur kan det komma sig" säger folk, du som är så hård liksom. Folk får något svart i blicken av mig.
Som fenomen är det ju snudd på unikt.
– Ja, och bra för krönikorna, att folk blir rosenrasande vad jag än gör. Dom kan inte hantera sina känslor. Men folk som träffar mig märker ju snabbt att jag är helt normal. Lätt att ha att göra med. Folk liksom " ring inte henne, hon verkar så jobbig".
Men det är du inte?
– Nej. Folk tror att jag debatterar på lunchraster. Aldrig. Jag ställer aldrig till med bråk. Om någon ringde för att ta referenser skulle redaktörerna säga att jag är väldigt smidig.
Linda Skugge säger ibland saker som "Inga teser håller ju om man börjar sabba dom". Just det säger hon under den här intervjun.
Ett synbarligen naivt men kanske i själva verket inte så naivt uttalande, eftersom det rymmer ett antal införstådda meningar. Det vill säga ungefär "om du vill försöka förstå mig, så förstår du ungefär vad jag menar, men om du vill vända och vrida på vartenda ord så kommer vi prata förbi varann ".
Sedan är det en annan sak att Linda Skugge verkar helt ointresserad av att mäkla fred. Det är inte krönikörens jobb, heller inte författarens.
Bok ett till bok sju är inte romaner. Varför blev bok åtta det?
– Men så här: "Saker under huden" och "Det här inte en bok" kallar jag romaner. Jag var oerfaren bara, " vi skriver inte roman" sa dom på förlaget, jag bara "nähä ", för mig var det så enormt, Norstedts förlag, egen bok, jag fick ligga ner i ren psykos på recensionsdagen. Men så skulle jag läsa in "Saker under huden" som ljudbok. Då upptäckte jag att allt är lögner. Påhitt och fabriceringar. Och då är det ju en roman.
Ok, men då är det här din första bok för vuxna åtminstone .
– Ja, det kan man säga! Jag har fått två barn. Något har ju hänt.
Varför valde du Piratförlaget?
– För pengarna, nejjagbaraskojade.
Nej vaddå, det är väl ett okej skäl?
– Visst, de säljer böckerna, det är viktigt. Böckerna ska finnas där folk är, på bensinmackar om det behövs. Dom kan paketera och sälja. Och man får bättre villkor som författare. Dom har verkligen väckt dom andra förlagen. Så jag har gjort alla författare en tjänst genom att gå till Pirat.
Vad skriver du om i nästa bok?
– Det blir min deckare. Klar 2009 typ. Jag skulle vilja göra det som en blogg, och uppdatera så att alla får följa storyn. Så blir det av! Men förlaget skulle säkert säga "hur många skulle köpa den då om man vet hur det går", men det är helt fel, det skulle ju inte förta säljet det minsta.
Vem bollar du texter med?
– Ingen. Bara mitt förlag. Jag skulle behöva en chef.
Får din man läsa?
– Nejnej, det här är bara mitt jobb. Vi har en massa annat att prata om.
Så du är ganska ensam i jobbet?
– Jo, och det var jobbigare när jag var yngre. Nu är jag ju klok och gammal. På sätt och vis skulle jag gärna vara redaktör åt någon annan, men det går ju inte nu, jag får mejl av folk som vill att jag ska läsa men jag hinner inte. Dom öppnar sig och skickar ett manus, helt sårbara och behöver stöd. Och jag kan inte ge dom det.
Hur hanterar du att vara så känd?
– Jag undviker tunnelbana och tåg. Psykon kan ju komma fram där när man är instängd. Men jag är ju nästan aldrig med i tv, det gör att man slipper rätt mycket. Och så har jag börjat med autosvar på mina mejl. I’m busy. Jag fick mejl från Lunds studentkår nånting, vi ska ha en karneval, jag bara nej, de har ju inga pengar, vad skulle jag göra där, spexa lite då eller?

Kritikerna om romanen

De som känner henne som krönikör känner igen sig, det är samma landskap av småbarnskaos där barnen alltid, alltid spyr i häpnadsväckande mängder och mamman alltid, alltid är ensam.
Helena Lindblad, DN

Om jag låter överväldigad så är det för att jag är det. Ett tal till min systers bröllop är det bästa jag läst på svenska i år och när Linda Skugge är bra får hon, fortfarande, alla andra att kännas som plast.
Anna Hellsten, Sydsvenskan

Alla får på käften och Linda Skugge är mer Susan Faludi än Marian Keyes.
Elin Claeson, Expressen

Ett medryckande, samtidshelvetiskt och kul fluff visserligen, särskilt för den som har egna barn, men trots allt fluff.
Petter Lindgren, Aftonbladet
Gå till toppen