Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Himma

Rent konkret en stol. Ändå inte

En stol, fullständigt oduglig som sittplats; konst som råkar ha formen av en sittmöbel, ett investeringsobjekt, en provokation – eller allt på en gång? Concrete, betongstolen, skapad av Jonas Bohlin, fyller 25 i år.

Jonas Bohlins bidrag till elevutställningen på Konstfack 1981 var en installation som skulle visa hur samhällets olika tillstånd påverkar varandra. Labyrintformel kallades installationen, och någonstans i labyrinten stod ett stolsliknande föremål tillverkat av järnrör och rå betong.
Även om formen i sig var ovanlig så var den inte ny. Man kan se den redan i Josef Hoffmans karmstol till Ludwig Wittgenstein från 1904. I Jonas Bohlins tappning var den först framtagen som en skulpturuppgift i blålackad furu med svartmålade stålrör. Att han skulle välja att konstruera en variant av stolen i betong var heller inte så långsökt som man skulle kunna tro. Före Konstfack studerade Jonas till byggnadsingenjör med inriktning på betong och hållfasthet.
På den årliga möbelmässan i Älvsjö fick Konstfacks avgångsklass sedan några kvadratmeter golvyta. Idén var att de skulle presentera sig för möbelbranschen. Där var betongstolen med, halvt skymd, längst bak i montern. En som såg den och reagerade var möbeltillverkaren Källemos egensinnige vd Sven Lundh. Drabbades är hans eget ordval.
Det Sven Lundh såg i Concrete var inte först och främst en möbel. Det var en konstupplevelse. Och en provokation.
I Concrete fick han sitt tyngsta argument gentemot Svenska Möbelinstitutet och dess definition av kvalitet: något som kunde uttryckas med siffror och testdata. I Sven Lundhs värld var siffror och testdata irrelevanta. En möbel måste också bära med sig immateriella värden. För att sammanfatta med ett av Sven Lundhs mest berömda citat: Det måste tåla ögats slitage.
Men hur outslitlig betongstolen än var för ögat så var Källemo ändå en möbeltillverkare, och möbeltillverkare tillverkar möbler i serier, inte styckevis, och satt i produktion var Concrete en plåga. Jonas Bohlin hade själv aldrig tänkt sig att någon skulle använda stolen som stol, än mindre att den skulle komma att tillverkas i någon upplaga. En skicklig murare i Värnamo löste uppgiften med en stomme av rör och armeringsnät som betongen sedan gjöts på. Ändå sprack flera stolar, både under tillverkning och efteråt.
När Källemo ställde ut betongstolen på Möbelmässan 1982 begrep de flesta av besökarna ingenting. Inom möbelbranschen såg man det bara som ett idiotiskt tilltag. En stol av skrovlig betong och obehandlat järn. Gick den överhuvudtaget att sitta i? Till råga på allt var den tillverkad i en begränsad upplaga, som konst, i 100 exemplar.
Som provokation var den med andra ord perfekt. Som möbel¿? Ändå sålde man fyra stolar. Strax innan stängningsdags på söndagen. Till en konstsamlare.
I Källemos broschyr kunde man läsa: ”Jonas Bohlin har gestaltat en stol som har en plats i möbelkonstens historia.” Broschyrbladet avslutas med ”Den som kommer först till kvarn¿”
Det blev ingen rusning. Varken till kvarn eller möbelhistoria. Efter att ha försökt sälja stolarna för 3 000 kronor fick Källemo sänka priset till 1 900. Några museer köpte stolen. Och varför inte. På ett museum får man ju ändå inte vidröra de utställda föremålen. Ett fåtal journalister applåderade, bland annat Feminas Jill Dufwa, som tillsammans med några kollegor ur designvärlden bjöds in att välja ut varsin favoritmöbel till en specialutställning i möbelmässans foajé året efter. Jill valde Concrete men Möbelinstitutet vägrade godkänna hennes val med hänvisning till att det var en trädgårdsmöbel.
Concrete. En möbel som inte är en möbel. Ett konstföremål som till det yttre har formen av en möbel. Eller så hade Sven Lundh satt sig på en stol mittemellan, vilket är hans eget sätt att se på saken. Efter betongstolen har Källemo fortsatt producera möbler i begränsad upplaga och omvärlden har fått vänja sig vid idén om möbler som något annat än präktigt varudeklarerade bruksföremål. Den begränsade upplagan var för övrigt inte ett sätt att skapa mervärde i sig. Betongstolen var så jobbig att tillverka att Källemo ville försäkra sig om att de slapp ha med den i nästa års produktkatalog. Man räknade med att det kanske gick att sälja 100 stycken. Det gjorde det också. Fast det tog åtta år.
Idag är Concrete en designklassiker. Och en investering. Den första betongstolen dök upp på Bukowskis Moderna 1990 och såldes då för 10 000 kronor. Rekordet sattes 1999. Då såldes en betongstol för 170 000 kronor.
Gå till toppen