Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Claes Dieden "Hit kommer jag nog inte mer"

Det är trettiosex år sedan Claes Dieden låg på en topplista, men du hör hans röst hela tiden. Den försöker övertala dig att äta OLW-chips, Kellogs-flingor och Cloetta kexchoklad. Att tvätta med Via, resa med SJ, suga på Vick, flyga med KLM, festa på Viking Line och köpa en Saab. Den lämnar viktiga meddelanden på Anslagstavlan i tv.

Lyssnade du på hitkanalen Mix Megapol fram till i fjol var det Claes Dieden som studiopratade. Hörde du NRJ på 90-talet var det han. Försöker du någon gång härma den typiska, drivande, mörka, häftiga radiorösten med stort r är det hans röst du far efter. Claes Dieden är Rösten.
Han var först i Sverige med att radioprata som en amerikansk disc jockey. När tjugotvåårige Claes Dieden blev hallåman i Sveriges Radio 1964, hade han inte en tanke på att prata som man skulle.
– På den tiden talade man sansat och formellt i radio. Som i ett föredrag eller en kungörelse.
Claes Dieden hade vuxit upp i popsvängen och lärt sig älska diskjockeyn Alan Freeman på Radio Luxemburg. Han började prata radio som en DJ.
Dieden får hålla till i Melodiradion, beslöt radiocheferna. Han fick ett program som hette Grattis och ett annat som hette Sportlovstimmen.
”Ett drivet snack som saknar motstycke i Sverige” skrev tidningen Vi om Claes Diedens radioröst.
Han skrev låtar till Tages och Björn Skifs grupp Slam Creepers. (Det är Claes Dieden som mässar "oogatjacka” på Skifs superhit ”Hooked on a feeling.”) Sextiotalspop är fortfarande det bästa han vet. Den lyssnar han helst på i bilen.
– Finns det en bättre grupp än Rolling Stones?
Claes Diedens eget band hette Science Poption. Det föddes 1965, levde i tre säsonger och lyckades ta sig in på Tio i topp. Efteråt satsade Dieden solo, så framgångsrikt att han blev etta på Tio i topp med rajdajlåten ”Da-doo-ron-ron”.
Strax därpå tog sjuttiotalet död på den sorglösa sextiotalspopen.
– Proggen tog över. Svår och inåtvänd flumrock. Halvtimmeslånga gitarrsolon. Jag begrep mig aldrig på det.
Claes Dieden började skriva låtar på svenska. Det var så han hamnade på Svensktoppen, en lista med hög töntfaktor.
– Visst, men jag var nödd och tvungen om jag ville vara kvar i branschen.
”Hit kommer jag nog inte mer” hette låten. Det gjorde han inte heller.
Claes Dieden tröttnade på musiksvängen. Han blev radiospeaker och reklamröst i stället.
Han funderar på frågan vad som gör en bra röst.
– Det handlar om klang förstås. Om tydlighet och tempo. Om att kunna förmedla ett budskap. En bra speakerröst rymmer både sång och skådespeleri.
– Det finns en tjej, jag har glömt på vilken kanal, men hon låter så leende hela tiden. Det är skickligt.
Idag gör Claes Dieden reklam hemma vid köksbordet.
– Jag får ett manus på e-post, läser in speakningen i min bärbara Mac och mejlar tillbaka.
Han fyller sextiofyra år på söndag.
När det inte är inspelning talar Claes Dieden ungefär som vem som helst, faktiskt mer försynt än de flesta. Han har börjat skriva låtar igen, men lyssnar hellre på P3, där musiken är bättre än i hitkanalerna. De är dessutom fulla av studiopratare som låter som Claes Dieden.
– Jag ångrar nästan att jag började prata så där. Det var kul ett tag, men när alla låter så hela tiden blir man ju spyfärdig.

Claes Dieden

På Svensktoppen
”Hit kommer jag nog inte mer”.
In: 1 februari 1970.
Kvar: Fyra veckor, sexa som bäst.
På Tio i topp
”Buckingham Palace” (med Science Poption).
In: 17 juni 1967.
Kvar: Två veckor, trea som bäst.
”Da doo ron ron”.
In: 18 januari 1969.
Kvar: Tolv veckor, etta som bäst.

Claes Dieden ”Hit kommer jag nog inte mer”

(Text: Britt Lindeborg; Musik: John Gummoe)

Warner Chappell.

In på Svensktoppen 1 februari 1970, kvar i fyra veckor, sexa som bäst.

Gå till toppen