Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Patrik Svenssons författarelva (1): Camus

Albert Camus spelade i universitetslaget RUA i Alger. Han var målvakt och älskade fotbollen med barnslig passion. Senare, i Paris, gick han ibland på Racing Clubs matcher, bara för att de hade samma färger som RUA och för att de i Camus ögon hade något av samma excentriska hållning. RUA spelade "vetenskapligt", vann vetenskapligt, och förlorade på vetenskapligt vis matcher de egentligen borde vunnit.

De spelade också hårt. För att det var vad mansrollen krävde, och för att de var studenter och pappas pojkar och sådana som inte steg åt sidan. För den faderlöse Camus, med sin arbetarklassbakgrund, var det kanske extra betydelsefullt. Hårdaste matcherna var mot Olympique Hussein Dey vars plan låg granne med en begravningsplats. Deras centerforward kallades "Vattenmelonen" och hade för vana att landa med knäna före på Camus njurar.

I en algerisk universitetstidning 1957 skrev Camus drömmande och sentimentalt, nästan förvirrat, om hur han fortfarande saknade segerglädjen, men också detta att få gråta efter en förlust.

"Världen har genom åren gett mig en massa erfarenheter, men allt vad jag vet om moral och mäns förpliktelser är jag skyldig idrotten."
Det var samma år som han fick Nobelpriset. Knappt tre år innan han dog i den där fåniga bilolyckan.

"Jag lärde mig tidigt att bollen aldrig kommer där man väntar den", skrev han. "Det har hjälpt mig i livet."

PATRIK SVENSSON
medarbetare på kulturredaktionen

Premiuminnehåll

Det krävs ett premiumpaket för att se detta innehållet. Tillåt javascript på den här sidan för att köpa ett.

Gå till toppen