Den urbana miljön har alltid utövat en stor lockelse på filmare. Och inte bara som en bakgrund till skildringar av människoöden. Staden har i många fall utgjort huvudämnet i sig. Detta gäller inte minst i den tradition som går under namnet stadssymfonier, en tradition som startade på 1920-talet med filmer som Mikhail Kaufmans "Moskva", Walter Ruttmanns " Berlin, en stadssymfoni" och Dziga Vertovs "Mannen med filmkameran" .

, av

och

, är ett intressant tillskott till denna tradition. Filmen visades offentligt första gången redan 2003 men filmen och dess tema - London i förändring - blev överraskande aktuellt och brännbart då den av en slump gavs ut på dvd samma vecka som terroristattackerna ägde rum i London förra sommaren. Filmens politiska dimension blev än tydligare då en text om London av stadens borgmästare Ken Livingstone följde med dvd:n.

Filmen var ursprungligen tänkt som en illustration till en cd av den brittiska popgruppen Saint Etienne, men utvecklades till ett självständigt verk med manus av populärkulturjournalisten Kevin Pearce. Filmen skildrar staden under 24 timmar. Den startar med att ett tåg anländer till Victoria Station klockan 6 på morgonen och den avslutas med att samma tåg lämnar stationen 24 timmar senare. Filmen hålls samman dels av Saint Etiennes svala musik, dels av en berättare som guidar med högtidlig röst. Han tar tittarna till kaféer, konstnärslyor och skivstudior men också till bakgator och parker. Uppmärksammade Londonbor, som författaren Shena Mackay, folksångerskan Vashti Bunyan, konstnären Julian Opie och New Wave-artisterna Mark Perry och Vic Godard, kompletterar berättaren med personliga reflektioner över gårdagens och dagens London.

" Finisterre" är baserad på tidigare Londonskildringar, och framför allt på " The London Nobody Knows" från 1967 efter författaren Geoffrey Fletchers bok med samma namn. Båda filmerna vill visa på de okända sidorna av storstaden, på det som ligger bortom Trafalgar Square och Picadilly Circus. Men de vill också visa upp storstadens sår, hålen efter det som har försvunnit. För Fletcher var den stora sorgen rivningen av alla music hall-lokaler. I "Finisterre" är det den fysiska grunden till efterkrigstidens populärkultur som håller på att raderas bort: de mjölkbarer och kaféer där den brittiska ungdomskulturen uppstod.

Bilderna i "Finisterre" är statiska; kameran rör sig enbart vid ett enda tillfälle. Detta sätt att arbeta är explicit hämtat från en av "Finisterres" andra stora förebilder, arkitekten och filmmakaren

film

, som visades för första gången 1994, men som märkligt nog också den gavs ut på dvd för första gången förra sommaren.

"Finisterre" utspelar sig under en dag, " London" omfattar ett helt år: 1992. Det är ett år då arbetslösheten stiger och ekonomin försämras. Det konservativa partiet under John Major vinner valet och behåller makten. Gruvarbetare strejkar och 300 000 demonstrerar mot regeringen i Hyde Park. Men det är också ett år då London står under hot, precis som sommaren 2005. Under året utför IRA en lång rad bombattacker; åtta bomber exploderar bara under en vecka och flera dödsoffer krävs.

Keiller ägnade 1992 åt att filma både det vardagliga och det spektakulära, hela tiden med en fast kamera som till synes passivt noterar det som sker. Handlingen skapades i efterhand. En äldre man berättar om hur han återvänder till London för att träffa sin vän Robinson, en universitetslärare besatt av tanken att lösa "problemet London ". På jakt efter ledtrådar ger de sig ut på utflykter i olika delar av staden. Framför allt är det outsiders och tillfälliga Londonbesökare som intresserar dem: Rimbaud och Verlaine. Appolinaire. Edgar Allan Poe. Varken berättaren eller Robinson syns någonsin i bild.

Om " Finisterre" är en hymn, en skimrande lovsång till en stad där "drömmarna aldrig tar slut", så är Keillers " London" en elegi. För Robinson och för berättaren är London år 1992 en stad som är på väg att falla samman. Men det är inte så mycket det fysiska förfallet i sig som bekymrar dem. Problemet är snarare de försämrade förutsättningarna för ett meningsfullt liv: "London är under belägring av en förortsregering som använder hemlöshet, föroreningar, brottslighet och Europas dyraste och mest förfallna offentliga kommunikationssystem som vapen mot Londonbornas önskan om ett fritt och kreativt storstadsliv."

London är inte längre mänskligt. Det finns inte heller längre något centrum. För att hitta lösningar på "problemet London" ger sig därför berättaren och Robinson ut i utkanterna av staden. Kanske kan man där finna nya tecken på modernitet? Men det går inte så bra. I ett köpcentrum hittar de visserligen ett kafé med "vänliga anställda som serverade trevlig mat till rimliga priser ". Men ingen av besökarna verkade skriva poesi.

Citatet illustrerar den något ironiska ton som återfinns i delar av filmen. Som helhet kännetecknas "London" emellertid mer av en behärskad ilska och frustration över det som hade kunnat vara annorlunda. Keiller fokuserar på vad han låter berättaren kalla för fragment av det aldrig uppnådda, bland annat de första exemplen på kommunala bostäder och de röda dubbeldäckarna. Och även i det moderna London finns fragment av det möjliga; uppnåeligt bara man kunde förändra.

Det är detta "bara man kunde" som frustrerar Keiller. Han kan inte förändra; han är bara en filmare. Men det är denna vilja till förändring, till deltagande i en process, som skiljer "London" från "Finisterre" .

"Finisterre" betyder världens ände, vilket kan låta ödesmättat. Men namnet har för brittiska öron snarare en nostalgisk klang; en drömsk havsbank och fram till 2002 en dagligen återkommande hållpunkt i BBC Radios sjörapporter. Nu är den borta.

Gruppen bakom " Finisterre" intresserar sig för det bortglömda och för det som inte längre finns. Filmen frammanar såtillvida samma känsla som ett besök i en affär med 50-talsmöbler. För Keiller är de försvunna miljöerna betydelsefulla på ett helt annat sätt. De skapade möjligheter för berättelser, för kommunikation; vi kan lära oss något av att studera dem.

Genom iscensättningen av "London" visar Keiller hur film av urbana miljöer kan vara mer än "bara" ett dokument över det förflutna. Genom att ta vara på filmens möjligheter, genom val av perspektiv, genom förskjutningar, får Keiller oss att se potentialen i det familjära och det vardagliga. Han erbjuder ett alternativ; han visar hur det skulle kunna vara. Bara man kunde.

BO REIMER