Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Mattanten gör menyn festligare

Gunilla Zurma jobbar som mattant. Inte skolmåltidsbiträde, utan mattant. Hon tycker det är fint. Så fint att hon har gjort en bildsaga om mattanten.

LUND. ”En mattant är en liten tant som torkar bord från kant till kant.”
Så börjar Gunillas saga, med bilder målade i akvarell och bearbetade i datorn. Det är starka färger, med ett rött hjärta gömt i varje bild. Och en sak till har bilderna gemensamt – det är inte mycket som är sant. M attanter rör inte i kopparkastruller och barnen får inte hemmagjorda pannkakor med grädde.
– Jag tyckte det var kul att skriva om sådan mat som de inte får. Vi står ju inte och steker ägg. Men det är inte så roligt att skriva om att lägga upp Lithells köttbullar, säger Gunilla Zurma.
Fast det är faktiskt en ganska liten del av mattantens jobb att lägga upp halvfabrikat, poängterar hon. Köttbullar och biffar är det enda hon kommer på. Nästan allt görs från grunden, från soppor till köttfärslimpa. Gunilla Zurmas jobb är att göra sallad.
– Det är bra att vara mattant, då får man ha skallen i fred, säger hon.
Bara en sån sak som att få ha förkläde på sig hela dagarna. Det är perfekt för att alltid kunna ha block och penna tillgängligt i fickan, om en dikt skulle dyka upp i skallen när den är i fred.
För kreativiteten kommer Gunilla Zurma inte ifrån, även om hon har sålt sin keramikverkstad som hon hade i många år. Där tröt inspirationen, men nu skriver hon dikter och tecknar kroki istället, förutom mattantsbilderna med verser.
De började hon göra när kommunen fick gemensam skolmat det här läsåret. Cheferna visste att Gunilla Zurma målar, och frågade om hon inte kunde illustrera matsedeln. Sen har fler bilder tillkommit, och verser, och vips så var det en hel saga. Om mattanten. Ett bra ord för att bra yrke.
– Det heter skolmåltidsbiträde egentligen. Jag vägrar kalla mig det. Jag hänger mig fast vid mattant, jag tycker det är fint. Skolmåltidsbiträde är så avkönat och trist. Det finns ju inga matgubbar, vi är alla kvinnor.
Gunilla Zurmas egen saga som mattant började 1995. Hon hade jobbat som förskolelärare i tjugo år, men gick till slut in i väggen.
– Den berömda. Det är många som sitter på den väggen, säger hon.
Som mattant har hon kontakt med barnen, men bara så mycket hon själv vill, utan pedagogiskt tvång och utan att behöva tjata på barnen om att ta av sig ytterkläderna.
Det enda Gunilla Zurma inte trivs med är hur andra ser på mattanten, att det är ett låg-status-jobb. Som när barnen slänger maten bland besticken och hon får stå där och plocka.
– Det är förnedrande. Då känner man att man är längst ner, säger hon.
Fast till och med att vara osynlig kan ha sina fördelar.
– Barnen kan prata om allt möjligt. Man är som en del av bardisken när man står där och torkar.
En flicka skar sig, märkte Gunilla Zurma. Då gick hon till skolsyster.
Och de barn som faktiskt vill ha vuxenkontakt, de både ser mattanten och blir sedda. Ett tag var det en kille som ansågs bråkig som kom in till Gunilla Zurma i köket varje dag och pratade en stund.
– Jag tycker det är rätt kul med stökiga barn. Och det är den kontakten man vill ha.
Gå till toppen