En gemensam litterär bas, en så kallad litteraturkanon, skulle kunna ge verktyg för en fördjupad kulturpolitisk debatt, samtidigt som den skulle understryka betydelsen av en traditionell bildning där kunskap i svenska språket och den svenska litteraturen skulle inta högsätet.

Den som inte förmår att artikulera behov och känslor på ett sätt som vinner gehör och får acceptans hos omgivningen riskerar att hamna i utanförskap. De flesta svenskar lär sig svenska språket, värderingar och sociala koder i hemmet, medan andra helt måste förlita sig på att få dessa kunskaper i skolan.

Men på skolans område ser vi en tråkig utveckling vad gäller kärnämnet svenska. Var femte niondeklassare lämnar grundskolan utan att riktigt förstå en text på svenska och saknar förutsättningar att uttrycka sig i skrift. Det är djupt orättvist att konstatera att i dagens skola klarar sig barn med svenska föräldrar bättre än invandrarbarn eller barn i hem utan studietradition.

Den som inte får möjlighet att lära sig en god svenska kommer att ha starkt begränsade förutsättningar att välja yrke och han eller hon kan också få svårigheter att delta i samhällslivet. Utan kunskaper i svenska är det hopplöst att söka jobb, kommunicera med myndigheter och ta del av viktig samhällsinformation. Det fanns en rättvisetanke bakom den traditionella bildningsskolan som prioriterade svenskan.

En offensiv satsning på att alla skall få del av den svenska litteraturen skulle kunna innebära att en ”kanon” av de viktigaste verken inom svensk litteratur tas fram. En sådan kanon skulle innehålla exempelvis Bellmans epistlar, Lagerlöfs Nils Holgersson, Mobergs emigrantepos, Tomas Tranströmers dikter eller delar ur Kerstin Ekmans skönlitterära produktion.

Denna litteraturkanon skulle sända en klar signal om vikten av att ta del av det gemensamma språket och litteraturen. Det skulle också erbjuda en viktig vägledning till skolmyndigheter och kommuner att satsa på litteraturundervisning och kulturaktiviteter. Den som fått en inblick i litteraturen kan efter att ha fått en inblick själv välja inriktning för fördjupning – eller utifrån eget ställningstagande en dag välja bort vidare läsning.

De tidigare borgerliga regeringarna 1976–1982 och 1991–1994 hade kulturen som ett prioriterat område. Detta valår behövs en rejäl resursförstärkning av kulturen. En sådan satsning är nödvändig, eftersom kulturen länge varit strukturellt underfinansierad. En rimlig målsättning för en borgerlig regering är att en procent av statsbudgeten öronmärks för kulturen.

Det nationella språket i Sverige är svenska, men svenska språket åtnjuter idag inte något legalt skydd. För fem månader sedan röstade riksdagen genom ett misstag vid voteringen för regeringens språkproposition, Bästa språket. I propositionen avstyrker regeringen förslaget om att legalisera svenskan eftersom det skulle uppfattas som stötande av invandrargrupper. Detta är givetvis struntprat. Kultur- och utbildningsminister Leif Pagrotsky har kallat partierna till samtal med statssekreteraren vid departementet. Därmed har man lagt frågan om svenska språkets ställning på is, åtminstone till efter valet.