Det är lika bra att vi tar det direkt. Det knapplösa knullet. Begreppet som byggde myten kring "Rädd att flyga" och som färgat av sig på hela Erica Jongs karriär, för att inte tala om det moderna samlivssamtalet. Det knapplösa knullet är "mer än ett knull. Det är ett platoniskt ideal. Knapplöst eftersom alla knappar bara faller som rosenblad då ni förenas, underkläderna blåser bort som maskrosfrön. Tungorna flätas samman och blir flytande. Hela ens själ flödar ut genom tungan och in i din älskares mun".

Det fulländade sexet alltså. Ett som inte innehåller avtändande detaljkunskaper om den andres hårtvättsrutiner eller håglöst soffsäckande över en tacomiddag i november, eftersom huvudförutsättningen för det knapplösa knullet är att man inte känner varandra. Därför är det oförenligt med långa relationer, för att inte tala om vigselbevis.

För min generation, plus minus något decennium, är det där självbespeglande sexualneurotiska lika välbekant som ännu en reprisomgång av " Seinfeld". 1973 var världen inte lika proppmätt och när " Rädd att flyga" kom under hösten klistrades klassikeretiketten på nästan direkt. De första pocketutgåvorna marknadsfördes som "Det kvinnliga svaret på 'Portnoys besvär' " - Philip Roths bekännelseroman från 1967 berättad från den judiske juristen Alexander Portnoys ryggläge hos terapeuten - men Jongs bok garnerades av sensationer som Roth aldrig var i närheten av.

Jong hade dittills haft en applåderad men lågprofilerad karriär som poet och bara förhandsryktena om "Rädd att flyga" överträffade vida intresset för hennes två poesiböcker, för att inte tala om alla ståpickarna och shikse-brudarna hos Roth. Indignerade tryckare och typografer vägrade först befatta sig med boken och förlagsanställda snodde kopior av manuset och delade ut till storögda kompisar.

De allra första recensionerna var försiktigt positiva men verkade inte riktigt veta var de skulle göra av Jongs kåta och rastlösa hjältinna Isadora Wing - en Terry Stokes i New York Times lyckades knacka ner en hel recension utan att med ett ord beröra det knapplösa knullet - men det dröjde inte länge innan John Updike och Henry Miller farbroderligt lovprisade boken hela vägen in i litteraturhistorien. Updike såg Isadora som en nutida och läcker judisk version av Chaucers hustru från Bath. Miller hittade en vägvisare för den ännu oskrivna kvinnolitteraturen: "Tack vare den kommer kvinnor att hitta en egen röst och ge oss stora berättelser om sex, livet, om glädje och äventyr".

En omläsning 33 år senare ger åtminstone Miller rätt. Jag var med nöd och näppe nyfödd när boken kom och trots att min uppväxts läsning - från Veckorevyn till socialbrutalism à la sjuttis med Siv Widerberg och Ordets Makt - var fylld av referenser till det där knapplösa knullet så dröjde det ända till för några år sedan innan jag faktiskt läste. Nakenchockerna uteblev. Förstås. En kvinnlig huvudperson med extrovert sexdrift är inget ovanligt idag och Isadora Wing skulle kunna vara morsa till Carrie i " Sex and the City" (eller åtminstone till Samantha Jones).

Även som relationsroman är det en historia i dess allra mest samtida form: en som ältar, känner, och petar sig i naveln. Och Isadora Wing är förvisso inte den första litterära kvinnogestalt som längtat sig halvgalen efter passion, men hon är en av de första riktigt moderna. Faktum är att hon fortfarande känns så modern att man kan misstänka att den armé av veliga flickor som möter en i den nutida fiktionen mallats just på henne.

I boken åker hon med sin svale och tystlåtne make ("inte kunde jag veta att det efter några år skulle kännas som att ligga med Helen Keller"), psykiatrikern Bennett, till en konferens i Wien. Där träffar hon Adrian Goodlove, en rödbrusig engelsman med sexig svada och ivriga händer, och förstår att hon äntligen träffat sitt knapplösa knull. Hon överger Bennett för att åka runt i Europa med Adrian som visar sig vara både översittare och impotent, sitt löftesrika efternamn till trots. Isadora längtar allt mer efter Bennet utan att drömmen om den där friheten sviktar en tum, och någon frälsning kommer inte. Isadora är lika vilsen på romanens sista sida som på den första, lika övertygad om värdet i att ha en lojal livskamrat vid sin sida som om människans, eller åtminstone hennes egen, oförmåga att nöja sig med bara honom eller henne.

Och jo, temat må vara mjölkat till utmattningsgränsen numera, men "Rädd att flyga" är fortfarande en enastående berättelse, klädd i ett språk som glittrar av liv. Boken är faktiskt en av de kroppsligaste jag läst, figurerna kommer fysiskt så nära att man sitter bredvid - inuti den skakiga lilla bilen på en hetluftsdallrig autobahn när Isadora sätter tänderna i en maskäten persika, i sovrummet där hennes snuskige före detta dirigentpojkvän bokstavligen skitar ner hennes lakan. Och medan de en gång hisnande sexskildringarna väger lätt mot ekvilibristporren hos, tja, Sidney Sheldon, så är de djupt mänskliga, och jag menar just mänskliga - fyllda av hud och lukt, av kulmagar och rumpor och skitiga tånaglar och svajande erektioner. Dessutom sugs man rakt in i bokens interiörer, inte minst det sena sextiotalets New York där den välbeställda kulturklassen då som nu mest verkar flyta runt mellan groovy lägenhetsfester och sina terapeuter.

Läsningen är överhuvudtaget märkligt friktionsfri - jag letar efter anakronismer men hittar inga, undantaget frånvaron av aids och gonorréepidemier, samt någon utgången bilmodell och förekomsten av en och annan skrivmaskin. Det är helt enkelt förrädiskt lätt att glömma att "Rädd att flyga" kom i en tid då Isadoras livsstil var passande möjligen för en vänsterintellektuell övre medelklass, och inte ens där var det självklart att vilja leva i självupptagen salighet, med preventivmedel, utan barn och mellan män. "Du borde verkligen sluta skriva och skaffa barn", som Isadoras beskäftiga syster säger. "Du kommer att tycka det är så mycket mer givande."

Ändå är den förståelsen en av de viktigaste förutsättningarna för en omläsning, den allra mest talande för hur mycket som faktiskt har hänt. "Jag växte ju upp i tron att jag var Doris Day", sade Erica Jong i en radiointervju förra året.

Jag växte snarare upp i tron att jag var Isadora Wing. Jag kan nog aldrig riktigt begripa hur oändligt tacksam jag ska vara för det.

ANNA HELLSTEN

medarbetare på kulturredaktionen

Erica Jong, född 1942, är amerikansk poet och författare. Hon slog igenom med romanen "Rädd att flyga" från 1973 som blev en bästsäljare i stora delar av världen.

Jongs senaste roman "The Devil at Large" från 1993 handlar om hennes möten med författaren Henry Miller.

I Sydsvenskan recenserades "Rädd att flyga" 1975 av Gun R Bengtsson som skrev: "Som handbok i frigörelse för medsystrar är Erica Jongs laborationsredogörelse för lättviktig. Som hjälp till självhjälp fyller den förhoppningsvis författarinnans egna behov."