Kultur & Nöjen

Åke Leijonhufvud läser Jan Myrdal igen

I boken ”Barndom” sitter Jan Myrdal i sin bänk i Ålstens folkskola i Stockholm. Timmen har just börjat, men den åttaårige Jan Myrdal frigör sig försiktigt från sin bänk och seglar genom det öppna fönstret ut i sommaren högt över björkarna och långt från Ålstens folkskola.

Det är en dagdröm och den återkommer i olika skepnader i ”Barndom”. Gossen Myrdal drömmer att han är den enda levande människan i en leksaksvärld av idel dockor och att han som en örns jämlike stiger högt över bergen. Han har nämligen hamnat i fel tid och i fel värld. Han misstänker att Gunnar och Alva Myrdal inte är hans riktiga föräldrar. Han känner sig som en ovälkommen.
Känslan av utanförskap präglar ”Barndom” och hela Myrdals författarskap. Han är en outsider också när han under 60- och 70-talen uppträder som vänsterns galjonsfigur, när han skriver ”Rapport från kinesisk by” och ”Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell”. Betecknande är att han anser den engelskspråkiga versionen av den senare boken – ”Confessions of a Disloyal European” – vara den enda korrekta och att han under det senaste decenniets vanvettiga korståg mot jordens fattiga och fördömda främst framträtt som vinkrönikör i ”Vår bostad”.
Men tillbaka till 1935 och Ålstens folkskola. Där sitter den åttaårige Myrdal och känner sig vara på fel plats och i fel tid. Vem är han, denne unge Jan Myrdal? Han är son till Gunnar Myrdal, internationellt känd nationalekonom och framträdande socialdemokrat, och till Alva Myrdal, lysande familjesociolog och statsråd i Tage Erlanders regering. Den unge Myrdal är begåvad och läser bäst i klassen. Men han är en ovälkommen.
Hur hänger det ihop? Finns här inte en dubbelhet, ett litet koketterande drag av utvaldhet och utanförskap? Säkert är det så. Men betydligt intressantare är att läsa ”Barndom” som en omvänd klass- och bildningsresa. Det är i så fall en erfarenhet som han delar med en hel generation intellektuella. Medan författare som Ivar Lo-Johansson och Jan Fridegård kommer från illitterata miljöer och strävar sig upp i en bildad medelklass, söker sig Jan Myrdal och en stor del av vänsterns förgrundsgestalter nedåt mot en värld där föräldrarnas intellektualism och dubbla budskap inte råder.
”Barndom” väckte mycket rabalder när den kom ut 1982. Jan Myrdal fick utstå mycket spott och spe för att han tecknade ett hatporträtt av sin mor Alva Myrdal. Men det var också en tid när mödrarna skulle dras till stupstocken just för att de var mödrar. Avskyn mot Jan Myrdal blandades med beröm och hans namn nämndes med lika delar skräck och fascination.
Idag kan man fråga sig om inte mycket av uppståndelsen hängde samman med att Myrdals föräldrar var sådana uppburna representanter för det officiella Sverige. Till de starkaste partierna i ”Barndom” hör de där den unge Jan Myrdal leker på golvet medan Alva – hon kallas aldrig annat i boken – sitter bakom honom och gör anteckningar om sonens beteende. Hennes höga, kvittrande stämma när hon anmärker på honom ljuder som en hyckleriets och falskhetens fanfar boken igenom.
Hit hör också fadern Gunnar Myrdals hurtigt respektlösa behandling av sonen. ”Sjåpa dig inte”, säger han när Jan Myrdal slungats ur bilen efter en vådlig färd i Alperna.
Det är så mycket hat i dessa porträtt att man undrar om de inte tillrättalagts för att nå maximal effekt. För det talar det drag av övertalning som finns i ”Barndom”. Jan Myrdal älskar det lilla ordet ”ju” och smyger in det så ofta han kan i texten. Det är som om han på varje sida söker läsarens stöd.
Åker då Myrdal snålskjuts på sina kända föräldrar? Det är synd att säga. Det finns en kraft och en vrede i texten, i synnerhet i bokens första hälft, som räddar den undan skvallret och pikanteriet. Skildringen av hur ett känsligt och begåvat barn kränks och förödmjukas kan i svensk litteratur bara jämföras med Strindbergs.
I ”Vem är det” står Jan Myrdal utan föräldrar. Han har helt enkelt strukit dem, som om han därigenom kunde göra sig fri från alla förhatliga auktoriteter. Samma besvärjelseteknik finns i ”Barndom”. Jan Myrdal rör med sitt språks trollspö vid Alva och Gunnar Myrdal och vips är de borta ur hans värld. Men de spökar på var och varannan sida i boken.
”Smaken för trätor går i arv inom vissa familjer”, skriver Fran-çois Mauriac i romanen ”Orm-boet”. Och kanske ligger det största värdet av ”Barndom” i bokens skildring av hur stoltheten och skammen går i arv i den Myrdalska familjen. När Gunnar Myrdal 1927 efter en glänsande disputation blir doktor i nationalekonomi bjuder han inte sina föräldrar på festen. Han är rädd att hans far, godsägaren och byggmästaren som aldrig växt ifrån sina underklassfasoner, ska göra bort sig i det lysande sällskapet.
Och när samme Gunnar Myrdal 1974 tar emot ett delat Nobelpris i ekonomi ur kungens hand, står han – som Jan Myrdal skriver – ”alldeles naken och utan släktingar”. Hans barn och barnbarn har uteblivit från festen. Det är sådant Linné kallar Nemesis Divina, skriver Jan Myrdal. Kanske kan man se hans ”Barndom” just som en gudomlig hämnd på familjeförtryck och oförrätter.
Åke Leijonhufvud
författare och kritiker
Läs alla artiklar om: Omläsningen
Gå till toppen