Det är fyra år sedan han emigrerade. När Hellsten berättar om varför han ville bryta upp låter allt nästan självklart. Han tycker fortfarande att systemutveckling är roligt, så det var inte jobbet i sig som fick honom att dra vidare. Det var annat som tyngde honom.

– Det som tog knäcken på mig var att stiga upp väldigt tidigt på morgonen och pendla mellan bostaden i Malmö och jobbet i Helsingborg. Vissa delar av året såg jag knappt dagsljus. Jag steg upp tjugo över fem under tre års tid.

– Det kändes inte helt fel att åka från vinterkyla i Sverige till högsommar i Chile. Den euforin kan jag fortfarande minnas.

Flykten från kylan var välplanerad. Han tog privatlektioner i spanska, och under 2001 gjorde han resor till tre spansktalande länder; Spanien, Mexiko och Chile.

Likt en schackspelare övervägde han de tre alternativen. Sedan gjorde han sitt drag. Han valde det mest avlägsna målet. Det bar i väg till Valparaíso, Chiles tredje största stad. Där hade han en kompis som kunde hjälpa honom med det praktiska.

Johan Hellsten har spelat schack på elitnivå under många år och tanken var att han skulle släpa ihop till mat och hyra genom prispengar från schackturneringar i Sydamerika. Det är miltals från en säker inkomst som systemutvecklare, oceaner från sjukförsäkringar och andra allmänna trygghetssystem. Men det var ett mycket medvetet val.

Under en turnering i Peru lärde han känna några schackspelare från Arica, Chiles nordligaste stad. Den ligger i ett ökenområde nära gränsen till Peru. Klimatet skiljer sig inte mycket från vad man har upplevt under några veckor i Malmö denna sommar.

På hemvägen till Valparaíso blev det en god middag med ett utsökt chilenskt vin i Arica med de nyvunna vännerna och diskussioner om en återkomst och en schackkurs. Hellsten skulle bli schackinstruktör.

– Ett par veckor senare åkte jag tillbaka till Arica. Det var en trettio timmar lång bussresa. Kursen varade i sex dagar och avslutades med en riktig chilensk grillkväll hemma hos en av kursdeltagarna. Det var mycket trevligt.

Det ena gav det andra. Hellsten anställdes på det största universitetet i staden. Han började som schackinstruktör med terminstarten i mars 2003. Det tar Johan en kvart att cykla från tvårummaren i centrala Arica till universitet, ett rimligt pendlingsavstånd.

Universitetets rektor är en schackentusiast och brinner för projektet. Han tog initiativet till att Hellstens kursmaterial sammanställdes till en bok med titeln ”Ajedrez Conceptual”. Den lämnade tryckeriet för ett par månader sedan. Större förlag har visat intresse att ge ut boken på andra språk än spanska.

– Det känns som ett privilegium att få ägna sig åt någonting som jag tycker så mycket om, och att inte bara spela utan också undervisa. Det är en utmaning.

Under en turnering i Ecuador i februari i fjol tog Johans liv en ny vändning. Det fanns några flickor i spellokalen som gjorde reklam för en energidryck.

Var det en god dryck, kände han hur energin rann till när han tog en klunk och lutade sig över brädet? Johan minns inte. Det var inte drycken som fångade hans intresse. Han var mer intresserad av en av de ecuadorianska flickorna, Alexandra Macías.

– Jag hade en andraplats på gång i turneringen, men i samband med att vi lärde känna varandra tappade jag lite skärpa och kom till sist fyra.

– Vi förlovade oss i juni förra året och bor tillsammans i Arica med våra fyra katter.

I sommar spelade Hellsten med i Sverigemästerskapet i Göteborg. Det var förmodligen det starkaste mästerskapet genom tiderna och Hellsten erövrade SM-titeln med bred marginal. Han har blivit en mycket starkare schackspelare under de fyra åren i Chile. Och Alexandra var med. Det var hennes första besök i Europa. Den här gången höll hon sig borta från spellokalen när Johan kämpade vid brädet. Hon spelar för övrigt inte schack.

Efter Göteborg blev det en vecka i Malmö, där Alexandra fick möjlighet att lära känna Johans släkt och se sig runt i stan från Rosengård till Ribban. På ett kafé i Västra hamnen frågade jag Johan om de tänkte gifta sig i Chile eller i Ecuador. Johan översatte frågan till spanska och bollade den vidare till Alexandra. Hon tittade ut över det glittrande Sundet, log och svarade: ”Sverige”.

Hon hade nog svårt att förstå Johans tal om den kyla och det mörker som fick honom att flytta från Sverige. Hans kommentar:

– Jag menar att den här sommaren är falsk marknadsföring för Sverige.

Ett schackparti kan vara som livet självt. De intressantaste möjligheterna förblir ofta oprövade. Schackspelaren väljer för det mesta det solida draget, det som inte riskerar något. Det är först i en efteranalys som man kan ångra att man inte prövade det där draget som såg spännande men riskfyllt ut.