Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Lund

Samlariver ledde till antikbutik

För tio år sedan flyttade Hasse Andersson in hos Susanne Johnsson i villan i Veberöd. Med sig hade han sin samling av radioapparater. Susanne Johnsson var inte helt nöjd. ”Ska du ha med dig det där möget”, undrade hon.

VEBERÖD. – Jag var noll intresserad av gamla saker, säger hon idag.

Det har hänt en del med hennes inställning sedan dess. Samlarivern – för att inte säga manin – smittade av sig.
– Idag är jag säkert lika mycket samlare som Hasse. Jag har väl en 4000 bokmärken. Och gamla vykort från Veberöd, det samlar jag också på, säger Susanne Johnsson.
Hasse Andersson hade hobbyn med sig hemifrån. Tillsammans med sin far samlade han gamla radioapparater. Sedan blev det dragspel. Hasse Andersson är nämligen yrkesmusiker i dansbandssvängen, med dragspel som huvudinstrument.
– Dragspel är ganska bra att samla. Kostar inte så mycket. Gamla instrumentkataloger, däremot, kan bli riktigt dyra. Hagström och sånt. Fast nu har jag sålt dragspelen. Sålde tjugo på ett bräde till en kille i Malmö.
Nu samlar han på Elastolinsoldater istället. Små, noggrant gjutna soldater från 1930-talet, prydligt handmålade av tyska hemmafruar som propaganda för Wehrmacht. Ett hundratal står i ett vitrinskåp i vardagsrummet.
– De kostar i och för sig rätt mycket. Det gör allt med andra världskriget. Och så fort det handlar om gamla tyska leksaker blir det pengar.
Några av soldaterna spelar instrument.
– Ser du dragspelaren där, säger han och pekar.
– Det finns en som spelar gitarr också. Det jagar jag. Någon gång dyker den väl upp.
Det verkliga monumentet över samlarivern finns dock i källaren i huset. Där upptas halva gillestugan av något som allt mer tagit formen av en komplett lanthandel av gammaldags typ.
Hundratals eller tusentals föremål – från ett trepack tuggummi till pappburkar med marmelad och en semiantikflugsmälla – utgör ett stycke samtidshistoria.
– Det var faktiskt inte meningen att det skulle se ut som en lanthandel, säger Hasse Andersson halvt urskuldande.
– Men snart gör det det ändå. Nu brukar jag och vår dotter Enja leka affär här inne.
Hundratals kryddburkar, kaffeförpackningar, reklamskyltar, sillinläggningar och annat smått och gott trängs på hyllorna. På disken ligger godisförpackningar från 1920-talen och framåt.
– Godis är faktiskt det som kostar mest i hela lanthandelsgrejen. De gjordes i skyltförpackningar, så de går lätt att bevara. Sill och sånt jäser ju, förklarar Hasse Andersson.
Internet har gett allt samlande nya dimensioner. Auktionssajterna vimlar av samlarobjekt.
– Jag är nog inne på Tradera, en auktionssajt, flera gånger om dagen. Det blir som en drog till slut, säger Susanne och skrattar.
Vad är då det allra bästa med att vara samlare? För Hasse Andersson kan det till exempel vara att hitta en mycket sällsynt – och politiskt inkorrekt – reklamskylt från 1930-talet.
– Jag väntar hem den i dagarna. En 150 centimeter hög Gevalianeger i papp från 1930-talet. Kaffereklam alltså. Skulle man knappast göra idag, men den säger ju en del om rasismen på den tiden, säger Hasse Andersson.
– Hittar man något sådant, något man bara vill ha, ja, då är det bara att svälja och blunda. Och kanske äta nudlar ett tag.
Annars kan ett gammalt vykort från Veberöd som inte redan finns i samlingen smälla rätt högt.
– Då kan man faktiskt råka i total extas, säger Susanne Johnsson.
Men pengarna då? Är det verkligen vettigt att lägga inkomsten på att köpa ett antikt trepack Toytuggummi för 800 kronor?
– Det här är något vi har gemensamt. Vi sparar in på annat. Dyra utlandsresor till exempel, säger Hasse Andersson.
– Vi köper gamla kakburkar för pengarna istället, säger Susanne Johnsson.
Gå till toppen