Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Rikard Schönström om Göran Printz-Påhlson

Det är inte dikterna som kommer att bli det bestående arvet efter Göran Printz-Påhlson, skriver litteraturprofessorn Rikard Schönström. Det viktigaste är istället Printz-Påhlsons inställning till litteraturen, att dikt är dikt och verklighet något helt annat.

I litterära kretsar var Göran Printz-Påhlson något av en levande legend. Det berodde nog främst på att han under så gott som hela sitt liv var verksam utomlands, vid glamorösa universitet som Harvard, Berkeley och Cambridge, och på att hans diktning ansågs vara mycket svårtillgänglig, ja närmast esoterisk. Men orsaken var förmodligen också att han som kritiker kunde tala om modern litteratur och filosofi med en säregen och i vårt land sällsynt auktoritet.


Printz-Påhlson var inte bara lärd i klassisk bemärkelse utan också alltid välinformerad om poetiska och teoretiska tendenser i samtiden, och knappast någon i hans generation kunde mäta sig med honom vad gällde internationell utblick och överblick. Mer eller mindre obekant för den stora allmänheten blev han därför en diktarnas diktare och en kritikernas kritiker.


För dem som kände Göran personligen tedde sig hans tillvaro naturligtvis inte särskilt upphöjd eller helgonlik. Hans vardagar som universitetslärare var ofta slitsamma, och han fick sällan tid att arbeta med egna litterära projekt. Ofta plågades han av att inte ha fått något rejält erkännande av den akademiska världen i utlandet och av att det litterära etablissemanget i Sverige främst beundrade honom för en bok ("Solen i spegeln") som han hade skrivit i tjugoårsåldern.


Som privatperson hade han en auktoritativ utstrålning. Utan att någonsin briljera med sin lärdom kunde han med stor pondus förmedla sina åsikter till omgivningen.

Trots att jag själv skulle bli en mycket nära vän till Göran i Cambridge, och därefter skriva en hel bok om hans poesi, talade vi nästan aldrig om litteratur med varandra. Vi drack öl, lyssnade på irländsk folkmusik, förbannade Thatchers Storbritannien och erinrade oss miljöer i den skånska hembygd vi bägge två hyste en viss hatkärlek till. Men genom sin blotta hållning till livets alla praktiska och många gånger triviala problem lärde han mig mer om konst och litteratur än vad några böcker eller universitet har gjort.


Vad kan då eftervärlden lära av legendens exempel? Även om Printz-Påhlsons lyriska produktion innehåller många lättsmälta och melodiska dikter som säkerligen skulle kunna upptas i en nationell kanon ("Villanella för ett barn i vår tid" hör givetvis dit), är det knappast hans poesi som kommer att bli det viktigaste och bestående arvet. Hans exemplum består snarare i en specifik inställning till litteraturen, en kritisk attityd som visserligen ligger till grund för hans berömda metapoetiska program men som riskerar att döljas under denna metods konstfulla effekter - citaten, allusionerna, ordlekarna och den sofistikerade metriken.


Enklast skulle kanske Printz-Påhlsons litterära grundsyn kunna formuleras så att dikt är dikt och verklighet något helt annat. Till detta postulat knyter sig en högst oromantisk uppfattning om det litterära hantverket. När diktaren söker gestalta sina erfarenheter, som mycket väl kan vara av både privat och ganska primitiv karaktär, måste han uttrycka dem i ett språk som har använts av otaliga diktare före honom. Följaktligen måste han lära känna traditionen och dess oändliga förråd av begagnade stilmedel, vända och vrida på det poetiska språket och ibland tvinga det att slå knut på sig självt. Hans målsättning bör dock inte vara att visa upp sig själv eller sin konst utan tvärtom att åstadkomma "bättre relationer till verkligheten" och en mer "hederlig" kommunikation med läsaren, som det heter i "Solen i spegeln". Läsaren skall förstå att det finns något som inte kan visas fram i diktens ekande spegelsal.


Att målet för hans diktning inte var den poetiska leken som sådan förklarar varför Printz-Påhlson under senare år alltmer kom att intressera sig för den typ av lyrik som på engelska går under benämningen "the poetry of place". Själv bidrog han till denna genre med sin långa dikt "Gläd dig, du skåning", hans kanske främsta insats som poet överhuvud, där en lång rad konkreta platser i Malmö, Lund och övriga Skåne blir föremål för hans lika kärvänliga som hårdhänta behandling.


Om den metapoetiska tekniken är minst lika framträdande som tidigare, har den här hämtat sitt material från en synnerligen profan verklighet och därmed fått en humoristisk framtoning som rimligen gör den oemotståndlig också för dess mest hårdnackade kritiker.

Printz-Påhlson översatte och introducerade en lång rad engelskspråkiga poeter med ett likartat sinne för det intrikata samspelet mellan poesi och geografi, till exempel den sedermera Nobelprisbelönte Seamus Heaney, samtidigt som hans teoretiska reflexioner över platsens ande inspirerade flera nutida svenska poeter av rang, bland dem Jesper Svenbro och Gunnar D Hansson. Också inom dagens svenska litteraturforskning är genius loci (platsens ande) numera ett välkänt begrepp, vilket man bland annat kan märka på ett sådant verk som Skånes litteraturhistoria och på det förnyade intresset för den så kallade Lundaskolan.


Desto tråkigare är det att vi nu endast har legenden om Göran Printz-Påhlson kvar. Det hör å andra sidan till legendens natur att förbli levande så länge den läses och används på ett uppbyggligt sätt, och Printz-Påhlsons gärning som diktare, kritiker och översättare kommer utan tvivel att bli legendarisk också i den här bemärkelsen.


RIKARD SCHÖNSTRÖM

professor i litteraturvetenskap vid Lunds universitet, författare till boken "Minnets öar, glömskans tradition - en studie i Göran Printz-Påhlsons poesi" (1995).
Gå till toppen