Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Bo Reimer läser två böcker med Edgar Allen Poe som huvudperson

Poe spelar huvudrollen i Louis Bayards "The Pale Blue Eye" och Matthew Pearls "The Poe Shadow". Det är Bayard som drar det längsta strået, konstaterar Reimer.

Edgar Allan Poe var ett mysterium. Han var alkoholist och möjligen narkoman, led av depressioner och gifte sig med sin trettonåriga kusin. Han dog vid fyrtio års ålder efter att ha hittats utanför en krog i Baltimore, iklädd en annan mans kläder. Då hade han varit försvunnen en vecka.

För många kritiker och litteraturvetare har det varit svårt att inte falla för frestelsen att dra direkta paralleller mellan Poes liv och hans berättelser. Hur ska man annars förklara den komplexitet och motsägelsefullhet som utmärkte hans historier? Ett flertal skönlitterära författare har också lockats av hans händelserika liv. Före sommaren utkom två nya böcker med Poe i huvudrollen.

I Matthew Pearls "The Poe Shadow" försöker en ung advokat lösa mysteriet med Poes sista dagar i livet. Den unge advokaten hamnar mitt i en härva som bland annat inbegriper falska identiteter, internationell politik och Söderns slavhandel. Han blir också anklagad för att ha mördat författaren.

I "The Pale Blue Eye" fokuserar Louis Bayard istället på det dryga halvår som en ung Poe tillbringade som kadett på den amerikanska militärakademin West Point. I boken hjälper Poe en pensionerad detektiv med att ta reda på vem som ligger bakom några blodiga ritualmord.

Att båda dessa böcker utmärks av ett problemlösande eller uppdagande perspektiv är ingen tillfällighet. Med sina noveller om Auguste Dupin skapade Poe en helt ny litterär genre, detektivgenren, och både Pearl och Bayard skriver in sig i denna. Samtidigt vill de något mer med sina böcker.

Pearls debutroman "Danteklubben" (på svenska 2005) handlade om 1860-talets Boston och om försöken att för första gången översätta "Den gudomliga komedin" till engelska. Med hjälp av självständigt arkivarbete försökte han där säga något viktigt om makthierarkier och intellektuellt liv. I "The Poe Shadow" är ambitionen likartad men resultatet är inte lika tillfredsställande.

Det beror delvis på en ganska osannolik och långrandig intrig. Men det beror också på berättartonen. En förklaring till storheten i Poes eget författarskap låg i dess absoluta gravallvar. Historierna handlade bokstavligt talat om liv och död. Poes sista, mörka dagar i livet hade lämpat sig väl för en sådan existentiell problematik och Pearls brutala och makabra "Danteklubben" tyder på att han skulle kunna skriva en sådan bok. Men i "The Poe Shadow" försöker Pearl istället vara småironisk. Persongalleriet verkar vara hämtat från den Poeinspirerade serietecknaren Will Eisners "The Spirit" snarare än från Poes detektiv- och skräcknoveller, inte minst berättelsens femme fatale Bonjour. Lite småroligt, men lättviktigt.

Bayard försöker till skillnad från Pearl skriva i Poes anda. Hans språk är glasklart. Och kallt. Lika kallt och vackert som den vinter i West Point han skildrar. Historien, både våldsam och romantisk, håller läsarens intresse fram till det oväntade slutet och den ger förslag till varför Poe så småningom blev den författare han blev. Romanen tecknar också en levande bild av människan Poe. Fåfäng, pompös, morbid. Men också charmerande och levnadsglad.

Det är möjligt att läsa Poes arbeten som underhållning. Hans berättelser kan vara både andlöst spännande och skräckinjagande. Men det finns också en annan sida.

Ett återkommande tema i hans författarskap är det om individens försök att finna sig själv i ett samhälle präglat av rationalitet och omänsklighet; försök som nästan undantagslöst slutar i katastrof.

Egentligen finns det bara en person i Poes författarskap som kan skapa mening i det som sker, och det är detektiven Dupin. Han kombinerar ett skarpt intellekt med fantasi. Det skiljer honom från poliser som enbart tänker rationellt och som därför inte kan förstå det oförutsägbara och det annorlunda. Det skiljer honom också från de olyckliga människor i Poes noveller som i kampen mot meningslöshet bygger upp egna drömvärldar och isolerar sig från sina medmänniskor.

Lösningen på livets gåta ligger alltså i kombinationen fantasi och intellekt. Det är också denna kombination som krävs för att läsa mordgåtorna i Bayards "The Pale Blue Eye". Länge verkar det som om kombinationen består av samspelet mellan en analytisk detektiv, Gus Landor, och en poetisk författare, Poe. Men så konventionell är inte Bayard. I en snygg twist får istället den fiktive Poe själv personifiera lösningen på den verklige Poes dilemma.


I sina noveller förebådar Poe senare tiders diskussioner om modernitetens ofrånkomligt mörka sida. I "The Pale Blue Eye" är denna mörka sida ständigt närvarande. Bayard visar på ett sätt att handskas med denna. Att handskas med den mörka sidan är emellertid inte det samma som att övervinna den. In i det sista är Bayard trogen Poes idévärld.

BO REIMER
professor i medie- och kommunikationsvetenskap, K3, Malmö högskola


____________________
BOKEN
Louis Bayard: The Pale Blue Eye.
HarperCollins.

Matthew Pearl:The Poe Shadow.
Random House.
Gå till toppen