Edgar Allan Poe var ett mysterium. Han var alkoholist och möjligen narkoman,
led av depressioner och gifte sig med sin trettonåriga kusin. Han dog vid
fyrtio års ålder efter att ha hittats utanför en krog i Baltimore, iklädd en
annan mans kläder. Då hade han varit försvunnen en vecka.
För många kritiker och litteraturvetare har det varit svårt att inte falla för
frestelsen att dra direkta paralleller mellan Poes liv och hans berättelser.
Hur ska man annars förklara den komplexitet och motsägelsefullhet som
utmärkte hans historier? Ett flertal skönlitterära författare har också
lockats av hans händelserika liv. Före sommaren utkom två nya böcker med Poe
i huvudrollen.I Matthew Pearls "The Poe Shadow" försöker
en ung advokat lösa mysteriet med Poes sista dagar i livet. Den unge
advokaten hamnar mitt i en härva som bland annat inbegriper falska
identiteter, internationell politik och Söderns slavhandel. Han blir också
anklagad för att ha mördat författaren.I "The
Pale Blue Eye" fokuserar Louis Bayard istället på det dryga halvår som
en ung Poe tillbringade som kadett på den amerikanska militärakademin West
Point. I boken hjälper Poe en pensionerad detektiv med att ta reda på vem
som ligger bakom några blodiga ritualmord.Att båda dessa
böcker utmärks av ett problemlösande eller uppdagande perspektiv är ingen
tillfällighet. Med sina noveller om Auguste Dupin skapade Poe en helt ny
litterär genre, detektivgenren, och både Pearl och Bayard skriver in sig i
denna. Samtidigt vill de något mer med sina böcker.
Pearls debutroman "Danteklubben" (på svenska 2005) handlade om
1860-talets Boston och om försöken att för första gången översätta
"Den gudomliga komedin" till engelska. Med hjälp av självständigt
arkivarbete försökte han där säga något viktigt om makthierarkier och
intellektuellt liv. I "The Poe Shadow" är ambitionen likartad men
resultatet är inte lika tillfredsställande.Det beror
delvis på en ganska osannolik och långrandig intrig. Men det beror också på
berättartonen. En förklaring till storheten i Poes eget författarskap låg i
dess absoluta gravallvar. Historierna handlade bokstavligt talat om liv och
död. Poes sista, mörka dagar i livet hade lämpat sig väl för en sådan
existentiell problematik och Pearls brutala och makabra "Danteklubben"
tyder på att han skulle kunna skriva en sådan bok. Men i "The
Poe Shadow" försöker Pearl istället vara småironisk. Persongalleriet
verkar vara hämtat från den Poeinspirerade serietecknaren Will Eisners
"The Spirit" snarare än från Poes detektiv- och skräcknoveller, inte
minst berättelsens femme fatale Bonjour. Lite småroligt, men lättviktigt.
Bayard försöker till skillnad från Pearl skriva i Poes anda. Hans språk är
glasklart. Och kallt. Lika kallt och vackert som den vinter i West Point han
skildrar. Historien, både våldsam och romantisk, håller läsarens intresse
fram till det oväntade slutet och den ger förslag till varför Poe så
småningom blev den författare han blev. Romanen tecknar också en levande
bild av människan Poe. Fåfäng, pompös, morbid. Men också charmerande och
levnadsglad.Det är möjligt att läsa Poes arbeten som
underhållning. Hans berättelser kan vara både andlöst spännande och
skräckinjagande. Men det finns också en annan sida.Ett
återkommande tema i hans författarskap är det om individens försök att finna
sig själv i ett samhälle präglat av rationalitet och omänsklighet; försök
som nästan undantagslöst slutar i katastrof.Egentligen
finns det bara en person i Poes författarskap som kan skapa mening i det som
sker, och det är detektiven Dupin. Han kombinerar ett skarpt intellekt med
fantasi. Det skiljer honom från poliser som enbart tänker rationellt och som
därför inte kan förstå det oförutsägbara och det annorlunda. Det skiljer
honom också från de olyckliga människor i Poes noveller som i kampen mot
meningslöshet bygger upp egna drömvärldar och isolerar sig från sina
medmänniskor.Lösningen på livets gåta ligger alltså i
kombinationen fantasi och intellekt. Det är också denna kombination som
krävs för att läsa mordgåtorna i Bayards "The Pale
Blue Eye". Länge verkar det som om kombinationen består av samspelet
mellan en analytisk detektiv, Gus Landor, och en poetisk författare, Poe.
Men så konventionell är inte Bayard. I en snygg twist får istället den
fiktive Poe själv personifiera lösningen på den verklige Poes dilemma.
I sina noveller förebådar Poe senare tiders diskussioner om modernitetens
ofrånkomligt mörka sida. I "The Pale Blue Eye" är denna
mörka sida ständigt närvarande. Bayard visar på ett sätt att handskas med
denna. Att handskas med den mörka sidan är emellertid inte det samma som att
övervinna den. In i det sista är Bayard trogen Poes idévärld.
BO REIMERprofessor i medie- och kommunikationsvetenskap, K3, Malmö
högskola____________________BOKEN