Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Patrik Svensson läser Ayaan Hirsi Ali

”Man kan läsa den och bli förbannad, man kan läsa den och dra helt andra slutsatser än författaren själv har gjort. Man bör hur som helst läsa den”, skriver Patrik Svensson om Ayaan Hirsi Alis självbiografi.

Ayaan Hirsi Alis äktenskap gjordes upp i moskén i Nairobi i januari 1992. Hennes far, som hon högaktade och älskade och som alltid haft Ayaan som sin favoritdotter, hade träffat en ung somalisk man som bodde i Kanada. Denne befann sig i Nairobi för att leta efter släktingar som flytt undan inbördeskriget i Somalia och tänkte samtidigt ordna sig en bra hustru. De somaliska kvinnorna i Kanada var för västinfluerade, och på grund av inbördeskriget i Somalia kunde man här dessutom få en kvinna från en fin familj för nästan ingenting.
Så mannen presenterade sig för Ayaans far, släktbanden redogjordes och mannen förklarade vad han sökte. Ayaans far blev överlycklig och affären gjordes upp på plats. Någon timme senare berättade han nyheten för Ayaan som förvisso sa nej, hon ville inte gifta sig med en man hon aldrig ens träffat, men det var oväsentligt. Beslutet var redan taget.
När den juridiskt bindande ceremonin gick av stapeln en vecka senare var Ayaan inte ens närvarande. Också det oväsentligt. Gift blev hon likväl.
Ungefär där börjar historien om Ayaan Hirsi Ali så som Europa känner den. Hon flyr. Hon hamnar i Nederländerna. Hon ljuger en smula för att få uppehållstillstånd. Hon jobbar som tolk. Hon engagerar sig politiskt. Hon blir en kontroversiell kritiker av islam. Hon hamnar i det holländska parlamentet. Hon gör en film om muslimska kvinnors underkastelse tillsammans med regissören Theo van Gogh, och när van Gogh mördas sätts ett dödshot mot henne fast med kniv i hans kropp. Hon lever under ett ytterst konkret hot. Forna vänner vänder henne ryggen. Grannarna går till domstol för att få henne vräkt eftersom de är rädda bara för att bo i samma hus. Immigrationsministern Rita Verdonk, vars hårda linje i flyktingpolitiken Hirsi Ali helhjärtat ställt sig bakom, vill plötsligt få hennes uppehållstillstånd upprivet. Hon tvingas lämna sin plats i parlamentet. Hon flyr ännu en gång, nu till USA, där den bombhögerpolitiska tankesmedjan American Enterprise välkomnar henne med öppna armar.
I sin självbiografi "En fri röst" skildrar Ayaan Hirsi Ali också allt som föregår det här. Sin uppväxt i Somalia, Saudiarabien och Kenya. Familjens kamp mot politiskt förtryck och förföljelse. Och sin egen kamp med religionen och traditionerna, framväxten av den egna stapplande viljan och de egna upproriska värderingarna.
Det är, det måste sägas, en väldigt stark bok. Den är välskriven, gripande, bitvis rolig, bitvis också vacker. Men framförallt obehagligt närgången den värsta sortens religiösa och sociala kvinnoförtryck. Det är kvinnans helveteskretsar hon skildrar. Polisstaten i Somalia och de kvävande klanstrukturerna. Den islamiska lagen i Saudiarabien som förvandlar kvinnor till boskap. Ett förtryck som växer med otryggheten. När inbördeskriget sliter Somalia i bitar ser hon hur religionen tar sig allt mer radikala former. Ju mer samhällets lappade, sönderskavda väggar faller samman, desto starkare sätts hoppet till Islams hus. "Ju mer korrupt och opålitlig statsapparaten var, desto mer vände sig människor tillbaka till sina stammar, traditioner, kyrkor och moskéer och slog sig ner bland sina likar. En ny sorts islam var på frammarsch ... Den var militant och den växte. Och jag var på väg att bli en väldigt liten del av den. "
I januari 1991 befinner sig Ayaan Hirsi Ali i ett somaliskt flyktingläger på gränsen till Kenya. Människor flyr inbördeskriget i tusental och i sanden reser sig en skog av smutsiga, trasiga tält. Förtvivlan härskar. Småbarn dör i famnen på utmärglade kvinnor. I ett tält hittar Ayaan en kvinna som blivit våldtagen av kenyanska soldater, vilket gjort henne "oren" och lett till att hennes familj övergivit henne där. Nu ligger hon ensam och sönderslagen och väntar på att dö.
Ayaan minns vad hennes mormor sa till henne: "Om du är en ensam somalisk kvinna är du som ett stycke fårfett i solen. Hela du täcks av krypande myror och insekter och du kan inte röra dig eller gömma dig, du kommer att ätas och smälta tills det inte finns något annat kvar än en fettfläck". Om det hände, förklarade mormor, skulle det dessutom vara ditt eget fel.
Något väcks där. En insikt om vad omyndigförklarandet av kvinnan, som alltid försvaras med att det är för kvinnans bästa, faktiskt har för praktiska konsekvenser.
Så hon flydde, fann sin tillflykt i Europa och drog så småningom sina slutsatser av vad hon varit med om. Och det är där det blir problematiskt. För å ena sidan tror hon inte alls på multikulturalismen, de västerländska värderingarna är, menar hon, universella och bör påtvingas alla. Å andra sidan är hon heller inte särskilt hoppfull om möjligheterna till integration i Europa, åtminstone inte av de män som utövar den sociala makten inom de invandrade muslimska grupperna.
Så vad återstår då utöver traditionell nationalism? En stat, ett folk, en religion, en uppsättning klara och tydliga värderingar? Den självklara slutpunkten i en sådan ideologi är slutna gränser. Ett Fort Europa. Och vad händer då med nästa Ayaan Hirsi Ali som kommer till Amsterdam med inget annat än en vag förhoppning om att få lov att leva sitt liv i frihet?
Ayaan Hirsi Ali har ställt sig bakom en restriktiv holländsk flyktingpolitik, hon har talat om immigrationen till Europa som en fara och en börda och hon har anslutit sig till en maktfullkomlig och imperialistisk amerikansk högermission. Hon har antagit en politisk hållning som uppmanar till konfrontation. Som riskerar att gräva bråddjupa gravar mellan den värld hon kommer från och den värld hon nu tillhör.
Men hennes självbiografi står på ett annat sätt än hennes politiska pläderingar för sig själv. Man kan läsa den och bli förbannad, man kan läsa den och dra helt andra slutsatser än författaren själv har gjort. Man bör hur som helst läsa den.
För att Ayaan Hirsi Ali som ingen annan personifierar den voltaireska idén om reservationslös yttrandefrihet. För att hon är en katalysator för samvetet.
PATRIK SVENSSON
medarbetare på kulturredaktionen
BOKEN
Ayaan Hirsi Ali: En fri röst. Min självbiografi (Infidel, 2006). Övers Mattias Göthe och Örjan Sjögren. Bonnier Fakta.
Gå till toppen