Malmö

Till avlidna missbrukares minne

På väg till minnesstunden i S:t Petri kyrka fick han ett samtal på sin mobiltelefon. Det var ett dödsbud.
–Det kändes jävligt tungt, säger Lennart Thübeck, socialt ansvarig för tidningen Alumas försäljare.

MALMÖ. Han är själv fri från sitt missbruk sedan sex år. Men han har överlevt med en hårsmån. Strax efter att han slutgiltigt lagt av med drogerna strejkade hans nerslitna hjärta.
–Jag fick ett hjärtstillestånd, men överlevde. Det är faktiskt inte ovanligt att folk tar sig ur missbruket och sedan dör snabbt efteråt för att de är så fysiskt nerslitna, säger Lennart Thübeck.
I kyrkan berättar han om en missbrukande väninna, känd för många av de närvarande, som avled just när sommaren övergick i höst. Hon hade lyckats lägga av med narkotikan, gick på metadon och arbetade som försäljare på Aluma.
Men hennes kropp orkade inte längre – efter många år av drogmissbruk och förnedring.
–Hon fick i alla fall en värdig tillvaro mot slutet. Jag hade följt hennes kamp mot drogerna under så många år. Men metadonet kom för sent. Hon var för utsliten fysiskt sett, säger Lennart Thübeck.
Han ser ut över den fullsatta kyrkan. Stearinljusen brinner vackert. Lågorna reflekteras mot kyrkfönsternas glas. Där ute är det svart november.
–Jag tänker på mina döda kamrater, säger han stilla. De är så många och de känns nästan mer närvarande än de som är här.
–Men visst är det bra att så många har kommit hit.
Hur mår du själv idag?
–Det är jättebra. Men kroppen har tagit stryk. Man vet aldrig vad som händer.
Minnesgudstjänsten i S:t Petri kyrka hålls för fjärde året i rad till de avlidna missbrukarnas minne, som ett samarbete mellan Stadsmissionen och sprutbytesprojektet.
Projektet har förlorat 73 klienter de senaste två åren. Medelåldern på de döda är 45 år.
–Det känns viktigt att få tända ett ljus för de döda. Jag har ju mött och känt många av dem. Minnesstunden känns som en protest mot den tystnad och det tigande som omger deras liv, säger Magnus Andersson, kurator vid infektionskliniken på Universitetssjukhuset Mas.
–Det finns så mycket skam och sorg kring de här människorna. Här minns vi nu andra sidor än den allra fulaste. Det har stor betydelse, inte minst för de anhöriga.
Stadsmissionens gatupräst Bengt Ingvarsson håller gudstjänsten – i år som alla år. Också nästa fast han gått i pension då. Det märks att det tar på honom.
Han har begravt åtskilliga av de bortgångna och medger att känslorna är nära att ta över.
–Vi är här för visa vår respekt för dem som kände sig vanhedrade och utanför medan de levde. Vi är alla lika mycket värda och det är viktigt att visa det tydligt, säger Bengt Ingvarsson.
Kören Gospel Glow sjunger till de dödas minne. När vi öppnar dörren och går ut slår ljuskäglan från den fullsatta kyrkan en halvcirkel ut i novemberkvällen.
Därute står en ensam medelålders man. Han kan också vara betydligt yngre, av kläderna att döma.
Han vänder sig bort och skakar på huvudet. Han vill inte, orkar inte gå in.
Det finns minst en nivå till där ute i mörkret.
Kanske är det bottenlöst.
Gå till toppen