Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Kenneth Hermele läser om Bush

Bushadministrationens kopplingar till oljeindustrin förklarar en hel del konstigheter i den amerikanska politiken. Det konstaterar Kenneth Hermele efter att ha läst en ny bok om den hemliga agenda som styr Vita huset.

Boken.
Antonia Juhasz: The Bush Agenda. Invading the World, one economy at a time.
Duckworth.

Jag skulle gärna vilja att George Bush var rationell, så att det gick att förutspå och förklara hans handlingar. Men normal rationalitet verkar inte gälla dagens USA-administration. Varför drog inte Bush en rationell lärdom av terrorattackerna mot World Trade Center och Pentagon för fem år sedan och insåg att terrorism behövde förebyggas?
En sådan rationalitet skulle lett till ökat internationellt samarbete, mer bistånd och skuldlättnad till fattiga länder, ett stärkt internationellt regelverk som gör det möjligt att döma och fördöma terrorister varhelst de visar sig.
Istället fick vi en, som det verkar, helt irrationell reaktion, en amerikansk politik som går sin egen väg och struntar i om FN legitimerar den eller ej, som tror sig föregripa terroraktioner med än kraftigare våld, som inte förstår att ockupationer leder till än djupare kända oförrätter vilket producerar ännu fler villiga självmordsbombare.
USA:s politik ger alltså motsatt resultat till det önskade, vilket väl är en bra definition på ”irrationell”. Om vi inte räknar känslomässiga reflexer – den enda supermaktens sårade ego – som rationella.
Men i ”The Bush Agenda” lär jag mig att det finns en annan sorts rationalitet som kan förklara USA:s politik, jakten på olja och stora beställningar från Pentagon. För första gången någonsin i USA:s historia är det oljebolagens män som dominerar regeringen: Bush, vicepresident Cheney och utrikesminister Rice har alla en bakgrund i oljeindustrin. Och bolagen har verkligen satsat på Bushregeringen genom att ge tio gånger mer pengar till republikanerna än till demokraterna i bidrag inför de senaste två presidentvalen. Det var dags för Bush att återgälda stödet.
Det vi får oss till livs här är inte så mycket en konspiration som en seg struktur, befolkad av män (och en kvinna, Condoleezza Rice) som under decennier jobbar för att komma så nära den politiska maktens centrum att de kan förvandla oljeindustrins intressen till USA-politik. Det är närmast en ande som svävar över boksidorna, the corporate interest, som söker sig till en president som också inandats samma förförande sammanblandning av företagens vinstsiffror med nationens intresse.
Det hela går långt tillbaka, i en del fall ända till Richard Nixons och Ronald Reagans dagar, då dessa män började utarbeta en strategi för att ställa oljeindustrins intressen i främsta rummet. För första gången styrs USA av ett gäng politiker – Bush, Cheney och Rice – som samtliga varit anställda av oljebolag. Långt innan attackerna mot World Trade Center gav Bush en förevändning, hade de argumenterat för att USA borde gå in i Irak och göra sig av med Saddam Hussein.
Ett viktigt steg tas 1992, mot slutet av George Bush den äldres år som president, då några av dessa herrar – förutom Cheney och nuvarande försvarsminister Rumsfeld medverkar Paul Wolfowitz, nu chef för Världsbanken, samt Colin Powell, före detta överbefälhavare och utrikesminister – utarbetar en försvarsstrategi som tar vid där det kalla kriget slutar.
Nu ska USA sluta att bry sig om stabila militära allianser och i stället bygga på tillfälliga samverkande grupperingar under amerikansk ledning. Samtidigt ska den gamla terrorbalansen, som byggde på inringning av den sovjetiska fienden och skulle avskräcka från krig, ersättas av föregripande anfall (preemption).
Det skulle dröja drygt tio år till George Bush den yngre förverkligade dessa planer med ”de villigas koalition” och det olagliga anfallet mot Irak i det föregivna syftet att oskadliggöra de massförstörelsevapen som aldrig hittades.
Väl i Irak sätter Bushs utsände emissarie Paul Bremer – Iraks diktator kallad – igång och skriver 100 nya förordningar på det år han styr över landet. Bremer som skolats i nära samarbete med Henry Kissinger bryter sönder det tidigare statsägda irakiska näringslivet och öppnar för privatisering av samtliga Iraks 197 statsföretag.
Oljekällorna ska fortfarande vara nationellt ägda, men all kringverksamhet, från prospektering till raffinering och försäljning ska helst hamna i utländska händer. Samtidigt får amerikanska bolag – inte den lokala industrin – ta hand om återuppbyggnaden av Irak, vilket leder till ett massivt motstånd, ökar förstörelsen samtidigt som korruptionen i den amerikanska förvaltningen gör att miljarder av dollar försvinner.
Man kan utan att överdriva tala om ett vaktbyte vid de irakiska köttgrytorna, från den inhemska eliten kontrollerad av Saddam Hussein till de olje- och byggbolag som står Bush och hans män nära, bolag som Halliburton (där Cheney varit chef) och Chevron (som haft Rice i styrelsen och hedrat henne genom att låta en oljetanker bära hennes namn).
Ändå finns det hopp om en annan sorts rationalitet. De stora oljebolagen – om än inte de bolag som lever på beställningar från Pentagon – behöver stabilitet och säkerhet för att kunna verka och generera maximalt med vinst för sina ägare. De är inte betjänta av länder som befinner sig i upplösning, där kaos och terror härskar.
Ett smalt hopp, kanske, om en rationalitet som skulle leda till en vettigare politik. Här skulle huvudmålet vara att genom utveckling förebygga terrorism, snarare än att USA ger sig självt rätten att slå till i föregripande syfte och i stället skapar fler katastrofer.
Kenneth Hermele
ekonom och lärare vid Växjö och Lunds universitet
Gå till toppen