För några veckor sedan genomförde det svenska mediet Carina Landin den första delen av det så kallade Randitestet. Genom att känna på tjugo dagböcker skulle hon avgöra vilka som var skrivna av män, och vilka av kvinnor. Om hon hade haft rätt i minst sexton av de tjugo fallen hade hon klarat testet och gått vidare till nästa, betydligt svårare, del. Hade hon klarat även den delen hade hon vunnit en miljon dollar. Och kanske ännu viktigare: hon hade bevisat att hon kan kommunicera med de döda.

Carina Landin misslyckades, liksom alla andra medier som testats. Det är kanske inte så förvånande. Men försöket är principiellt intressant: Kan frågan om huruvida det finns ett liv efter döden verkligen besvaras vetenskapligt? Är det övernaturliga överhuvudtaget något som vetenskapen ska befatta sig med? Randitestet genomfördes vid Kungliga tekniska högskolan i Stockholm. Och vid Lunds universitet har man nyligen inrättat en professur i psykologi med inriktning mot hypnos och parapsykologi.

Det vetenskapliga intresset för ett liv efter döden är under alla omständigheter inte nytt. Det visar den amerikanska journalistikprofessorn och Pulitzer Prize-vinnaren Deborah Blum i den fascinerande boken ”Ghost Hunters”.

År 1848 flyttade de amerikanska systrarna Fox, elvaåriga Kate och fjortonåriga Margaretta, med sina föräldrar till ett hus i delstaten New York som det enligt ryktet spökade i. Efter att i några nätter ha störts av ständiga knackningar i huset ställde sig Kate upp och beordrade den som knackade att kommunicera med henne. Ett ja på hennes frågor skulle besvaras med en knackning, ett nej med två. Med hjälp av knackningarna listade Kate ut att personen ifråga hade mördats av en tidigare husägare och begravts i källaren. Resterna av en kropp hittades på det ställe Kate pekade ut.

Detta var starten på systrarnas karriär. De flyttade till New York och blev del av ett kuriosamuseum där människor betalade en dollar för att via systrarna få kontakt med kära avlidna. En ny yrkesgrupp var född: det professionella mediet.

Under de kommande årtiondena ökade intresset för det övernaturliga snabbt. Nya, spektakulära sätt att komma i kontakt med den andra sidan utvecklades. Medier fick bord att lyfta sig och blanka griffeltavlor fylldes med skrift. Men även i vardagslivet blev flirtar med det övernaturliga vanliga. Ett populärt evenemang var att bjuda hem bekanta på ”te och bordvippande”. 1879 grundades den lilla staden Lily Dale i sydvästra New York. Enbart registrerade medier kunde bli invånare. Under sommarmånaderna hade staden över 500 dagliga besökare som betalade för mediernas tjänster (verksamheten är fortfarande igång).

För den traditionelle, respekterade vetenskapsmannen, verksam i Darwins tidsepok, var det ovanstående utan tvekan humbug. Men en liten grupp forskare gick emot strömmen och insisterade på vetenskapliga studier av det övernaturliga. Och gruppen var namnkunnig. När The Society for Psychical Research (SPR) grundades i Cambridge år 1882 valdes den välkände moralfilosofen Henry Sidgwick till ordförande.

I gruppen fanns vidare Alfred Russel Wallace, som oberoende av Darwin hade utvecklat en teori om det naturliga urvalet, två Nobelpristagare, flera berömda kemister och fysiker samt författarna Lewis Carroll och Mark Twain. Den amerikanske filosofen och psykologen William James skulle snart sälla sig till skaran.

Uppgiften var inte enkel. Medlemmarna i SPR erkände att majoriteten medier var falska. Det fanns också många märkligheter som var svåra att förklara. Varför var seanser tvungna att hållas i mörker? Varför hade spöken alltid kläder på sig? Å andra sidan fanns det några medier som verkade genuina; medier som även under kontrollerade former verkade besitta kunskaper om människor, levande och döda, som de aldrig hade träffat.

Deborah Blums bok ger många detaljerade exempel på SPR:s försök att skilja mellan sanna och falska medier.

Varför var intresset för det övernaturliga så stort dessa decennier? Blum ger inget bra svar. Men som den amerikanske kommunikationsteoretikern John Durham Peters visar i sin ”Speaking into the Air” var denna medievurm intimt förknippat med utvecklingen av nya kommunikationsteknologier.

Fyra år innan systrarna Fox började verka som mänskliga medier mellan denna värld o ch den nästa startade telegrafförbindelsen mellan Baltimore och Washington. För första gången i mänsklighetens historia fanns det ett medium – telegraftråden – som möjliggjorde fjärrnärvaro. Man började därmed också tänka i termer av sändare, medier och mottagare. Det var denna tankefigur som utforskades och prövades även andligt.

Viktigt var också uppfinningen av fonografen, grammofonens föregångare. Om telegrafi möjliggjorde överbryggandet av avstånd, upphävde fonografen tiden. Det gjorde visserligen måleri och fotografi också i viss bemärkelse, men med fonografen blev det möjligt att fånga en tidssekvens, inte bara ett fruset ögonblick. Det blev fullt möjligt att höra någons röst från andra sidan graven.

Den tekniska utvecklingen gjorde det möjligt att kommunicera med andra personer bortom tid och rum. Var det då självklart var gränsen för kommunikation gick? Likheterna mellan telegrafi, telefoni och telepati var kanske lika stora som skillnaderna?

”Ghost Hunters” skildrar en period då tron på teknisk utveckling och på rationalitet var extremt stark. Det var också en period av starka motsättningar mellan vetenskap och religion. Medlemmarna i SPR riskerade sina rykten och karriärer. Varför? De var inte övertygade om att det fanns ett liv efter detta men de ogillade tanken på en värld enbart styrd av vetenskapliga principer. Hur ska man kunna leva i ett ”icke-moraliskt universum”, som Sidgwick uttryckte det.

För medlemmarna i SPR handlade det om att hitta balans mellan två till synes oförenliga världsbilder, den känslomässiga och den rationella. Detta kunde man enbart göra om man kunde finna något allmänt accepterat tecken på existensen av en mellanmänsklig andlighet.

Nu gjorde man inte det och för många hade arbetet därmed varit förgäves. Den amerikanske filosofen William James slutsats var emellertid mer positiv. Livet är komplicerat, stökigt och svårbegripligt. Inte ens vetenskapen kan förklara allt. Först när vi accepterar det kan vi skapa oss en rimlig bild av vad det innebär att vara människa.

BO REIMER

professor i medie- och kommunikationsvetenskap vid K3, Malmö högskola

BOKEN