Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Massvåldtäkter i Kongo-Kinshasa

Anotiate Bigomokero blev våldtagen varje dag under en månads tid. Nu trängs hon med fyrtio andra kvinnor utanför en liten sjukstuga i Mulamba i östra Kongo-Kinshasa.

Den första läkaren på över ett halvår har just kommit till byn. I tre dagar har hon vandrat över bergen för att komma hit; trotsat hungern och smärtan i hopp om att ryktet ska vara sant. När hon ser sjukhusjeepen dyka upp över de grönskimrande fälten vet glädjen inga gränser.
Doktor Justin Chebeya Bonanes vet att tiden är knapp. Olika milisgrupper härjar fortfarande i området och innan mörkret faller måste han vara härifrån. Medan sjuksköterskan Byamungu Eliska häller upp antibiotika och andra mediciner i påsar förbereder han träbritsen som ska fungera som gynstol.
Anotiate Bigomokeros är först den här dagen. Hon berättar om hur soldaterna stormade in i hennes hem en natt och våldtog henne, framför barnen och maken. Och hur de sedan tvingade med henne ut i skogen, där våldtäkterna och misshandeln fortsatte i en månad. Doktor Bonanes undersöker henne för att se att hon inte har skador som måste opereras. Sedan skickar han iväg henne med  råd och en påse smärtstillande tabletter.
Patient efter patient avverkas på samma sätt. Berättelserna är skrämmande lika: kvinnorna har blivit våldtagna av soldater i skogen eller i sina hem. De har tvingats leva som sexslavar i veckor och månader. Några har svårt att gå, andra har förlorat rörelseförmågan i händerna efter att ha varit bundna länge.
Doktor Bonanes tittar på klockan och skakar på huvudet. Han har just avslutat undersökningen av den tjugosjunde kvinnan för dagen. Det är dags att packa ihop.
Utanför väntar elva kvinnor som ännu inte fått hjälp. Desperat vädjar de till honom att stanna längre. Men jeepen rullar iväg, samma väg som den kom.
Om doktor Bonanes vände sig om skulle han se deras tomma, tysta blickar genom bakrutan. Men han är trött efter en lång arbetsdag och vill bara hem. På Panzisjukhuset sitter trettioåriga Justine Sirire och väntar. Förra gången hon var här, för tre år sedan, hade hon blivit våldtagen av åtta soldater i sitt eget hem, framför ögonen på sin nioårige son och man.
Den här gången blev hon våldtagen av tre soldater mitt på dagen, när hon var ute och jobbade på åkern. De tryckte ner henne på marken och tvingade sig på henne, en efter en. Den första läkarundersökningen tyder på att de stuckit knivar i hennes underliv. Själv minns hon inga detaljer, bara smärtan och skräcken.
När Justine Sirires man fick höra talas om våldtäkten la han skulden på henne. Han körde ut henne ur huset och tvingade henne att bo med en släkting. Först nu, två månader efter våldtäkten, har hon orkat vandra de 80 kilometrarna över bergen från hembyn Malende-Kando och hit.
Våldtäkten har gjort att hennes livmoder och vagina inte längre har någon kontakt och att blodet från menstruationen samlas inne i kroppen. Utan ingrepp riskerar hon att dö. Förra gången hon var här tog det fyra operationer och sex månader innan hennes trasiga underliv hade läkt. Den här gången hoppas sjukhusets chefsläkare doktor Denis Mukwege att det inte ska behöva ta lika lång tid.
Justine Sirire sitter på sjukhusets gård och pratar lågmält om sin situation.
– Varje gång jag ser en soldat i uniform blir jag stel. Jag är så rädd för att återvända, rädd för att det ska hända igen. Helst skulle jag stanna i Bukavu, ta hit min son. Men jag känner ingen här och vet inte hur jag skulle försörja mig.
Sjukhuset är fyllt till bristningsgränsen av ungefär trehundra våldtagna kvinnor. Den yngsta är fem år, den äldsta över sjuttio. Varje dag kommer tio till tjugo nya offer. Många har spädbarn i famnen, resultaten av övergreppen.
Doktor Mukwege går från sal till sal. Kvinnorna som redan opererats vrider sig, hostar, har ont. Tomma, trötta ögon tittar i taket. Doktor Mukwege stryker handen över kinden på en avmagrad kvinna i femtioårsåldern. Bakom det vänliga ansiktet är han bekymrad. I Kongo anses kvinnorna själva bära skulden när de blir våldtagna. De kastas ut ur hemmen av sina män, hamnar på botten i ett av världens fattigaste länder.
– De svälter och tvingas sova utomhus, fast de är sjuka, säger han.
Drömmen är att ordna ett härbärge, en plats där kvinnorna kan bo efter operationer, lära sig ett yrke och lägga grunden till ett nytt liv. Men utan pengar förblir det en dröm.
Justine Sirire är lugn. Det är dagen före operationen. Hon sitter ute i det varma eftermiddagsljuset och äter ris med sju andra kvinnor från hennes by, som också blivit våldtagna. Två kvinnor flätar varandras hår. Lite längre bort pågår undervisning – i väntan på operationerna får kvinnorna en chans att lära sig läsa och skriva.
– Det är bra att vi är många här som delar samma öde, säger hon. Vi pratar om det som har hänt, om hur vi har lidit. Jag tror att det hjälper.
Ofta kommer samtalen in på politik.
– Man påstår att det är fred i Kongo. Men där vi bor råder ingen fred. Vi frågar oss varför presidenten inte gör något för att få bort soldaterna, trots att han känner till vad som sker, säger Justine Sirire.
Hon häller vatten i tallriken och sköljer ur.
– Operationen är jag inte rädd för. Doktorn hjälpte mig senast, för tre år sedan. Han kommer att hjälpa mig igen.
Ögonen får något uppgivet i sig.
– Problemet är att återvända. Alla grannar vet. Att bli våldtagen är en väldigt dålig sak.
Klockan sju på morgonen är det samling på sjukhusets stora innergård. Personalen, Justine Sirireoch de kvinnor som orkar sitter intill varandra längs väggarna. De är stilla när doktor Mukwege talar.
– Även om det är svårt i vårt land ska vi inte tiga om vad som sker, säger han.
Kvinnorna applåderar. Sedan sjunger de en psalm. Klara, starka röster stämmer upp, samlar kraft för det som väntar. Doktor Mukwege kommer ihåg Justine Sirire från förra gången, trots att han behandlat tusentals våldtagna kvinnor. De fyra operationerna i hennes underliv var oerhört svåra, men lyckades i slutändan.
– Jag minns hur glad hon blev när hon till sist kunde åka hem, säger han.
Nu står han i operationssalen tillsammans med en läkarkollega och fyra sjuksköterskor och plockar fram knivar och instrument till operationen. Deras kläder är märkta ”Landstinget i Skaraborg”. Sjukhuset får pengar från Sida och den svenska biståndsorganisationen PMU Interlife, pingstmissionens utvecklingssamarbete.
I korridoren rullar en kvinna förbi på bår. Justine Sirire är en av fjorton våldtagna kvinnor som ska opereras den här dagen. Hon lägger sig på britsen, vänder sig vant åt sidan så att de ska kunna sticka in bedövningen i hennes rygg.
Skadorna är så pass svåra att de måste operera henne både genom buken och underlivet. Sjuksköterskorna gör rent över magen och mellan benen. Sedan spänner de upp en liten skärm under halsen, där bedövningen börjar. Efter en kort bön är arbetet är igång.
Operationen fortskrider ljudlöst, alla vet vad de ska göra. Då och då klappar doktor Mukwege eller någon av sjuksköterskorna henne på kinden. Kvinnan som opereras bredvid vrider sig i våldsamma kramper, men Justine Sirire är lugn. Två timmar senare är det klart.
Efteråt säger doktor Mukwege att operationen gick över förväntan. Ytterligare ingrepp borde inte behövas. Justines menstruation kommer att fungera igen och han hoppas att hon till och med ska kunna få barn.
– Om det nu är det hon vill.
Tre dagar senare gör det ont på nätterna, berättar Justine Sirire.
– Jag är fruktansvärt trött. Men doktorn har sagt att jag kommer att bli frisk igen om jag bara vilar ut. Nu ska jag ta det lugnt, äta, sova, bli vårdad.
Gå till toppen