Den brittiske musikern och aktivisten Billy Bragg trodde en gång i tiden att det enda som behövdes för att förändra världen var att man köpte den senaste singeln med The Clash. Sympatiskt, kan man tycka. Men kanske också ett exempel på hur naiva konstnärer och kulturarbetare kan vara. Det är ju inte konst och kultur som förändrar världen. Eller?

I London har sommarens och höstens stora teaterhändelse varit Tom Stoppards ”Rock’n’Roll”. Pjäsen utspelar sig i Prag och Cambridge mellan 1968 och 1990. Den centrala dialogen skildrar en ung tjeckoslovakisk gästforskare som återvänder till Prag -68 efter att de sovjetiska tanksen har rullat in i staden, och en radikal engelsk professor som trots utvecklingen i Östeuropa inte har tappat tron på marxismen.

Men pjäsen handlar också om den tjeckoslovakiska rockgruppen The Plastic People of the Universe. Till skillnad från de intellektuella dissidenterna, med Václav Havel i spetsen, bedrev The Plastics inte någon uttalad politisk verksamhet. De ville bara spela rockmusik. Men 1976 ställdes de inför rätta och fängslades. Detta ledde i sin tur till en för makthavarna oförutsedd och olycklig union mellan politiskt medvetna dissidenter och tidigare politiskt ointresserade konstnärer och kulturarbetare. Resultatet blev Charta 77-deklarationen.

Varför arresterades The Plastics? De oroade makthavarna. Och till skillnad från de intellektuella dissidenterna var de svårbegripliga och svårhanterliga. Som Jan, den tjeckiske akademikern, säger i pjäsen: ”Polisen fruktar inte dissidenter. Poliser älskar dissidenter, precis som inkvisitorerna älskade kättare. Kättare gav deras jobb mening. Ingen bryr sig mer än en kättare. Men Plastics bryr sig inte. Dom är omutbara. Dom är inte kättare. Dom är hedningar.”

En grundtanke i pjäsen, hämtad från Václav Havels rapportering från rättegången mot The Plastics, är att konstnärer ”lever ett sanningens liv”. De tänker inte i politiska banor. Men det är just detta politiska ointresse som paradoxalt nog ger dem dess politiska betydelse: de kan inte korrumperas.

Konst och politik hör oundvikligen ihop. Men konsten är enbart politiskt meningsfull om den håller sig borta från det politiska spelet. Den ska enbart vara konst. Det tycks vara Stoppards budskap. Det är en intressant tanke och pjäsen har skapat en spännande debatt i Storbritannien om konstens politiska roll. Men håller tanken?

I ”Rock´n´roll” är The Plastics inledningsvis ointresserade av politik. Men till slut drabbas de av insikten att deras verksamhet är politisk, och att den alltid varit det. I och med det kan de inte längre blunda för det politiska spelet. Innebär det att de blir politiskt betydelselösa? Nej, definitivt inte. Innebär det att de blir konstnärligt ointressanta? Nej, inte det heller.

Stoppard tycker illa om politiskt medveten konst men vill till skillnad från många andra konservativa författare slåss för tanken på konstens politiska betydelse. För att få ihop denna ekvation ser han sig tvungen att frånta konstnärerna deras förmåga till självreflektion; de ska bara känna.

Som tur är revolterar till och med hans egna rollfigurer, The Plastics, mot detta synsätt.

BO REIMER