Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Aktuella frågor

Debattinlägg: "Ändra Iraks författning"

Skall det finnas hopp för demokrati och stabilitet i Irak måste författningen hjälpa minoritetsgrupperna till ett ökat inflytande i statens styrelse. På så sätt återvinns deras tro på att staten representerar alla grupper i samhället. Då undermineras också terrorgrupperna. Men det förutsätter att författningen skrivs om, skriver freds- och konfliktvetaren Mons Krabbe.

Det etniska våldet i Irak har sitt ursprung i den sunnimuslimska minoritetens missnöje med den nya ordningen. Problemen grundar sig i att tillräcklig hänsyn inte togs till landets förutsättningar när den nya författningen skrevs.
Ett första steg mot stabilitet bör därför vara att anpassa författningen till de förhållanden som råder i Irak, genom att i större utsträckning tillgodose minoriteternas behov av inflytande i landets styre.
Den irakiska författningen är i teorin idealisk och har formats efter europeiskt mönster i ett försök att skapa en stabil demokrati. Problemet med denna ansats är att de partigrundande konfliktlinjerna i Irak skiljer sig från vad som är fallet i Europa.
I Europa skapas skilda intressen av de sociala konfliktlinjerna som löper genom våra samhällen. Dessa konfliktlinjer stelnar aldrig och väljarbaserna för våra ideologiskt mobiliserade partier förblir föränderliga.
Detta utgör en av de viktigaste förutsättningarna för stabiliteten i våra demokratier, då det säkerställer att de flesta individer och intressen vid återkommande tillfällen kommer att känna sig representerade av de styrande.
I Irak däremot, med en historia av etnoreligiöst våld, har de sociala konfliktlinjerna mindre betydelse. Istället väger de etniska och religiösa konfliktlinjerna tyngre vid valen och sedermera vid alliansbildningar i parlamentet.
Konsekvensen av detta har blivit statiska etnoreligiösa partiblock som i stort sett motsvarar sunnimuslimernas, shiamuslimernas och kurdernas respektive andelar av befolkningen. När shiamuslimerna nu utgör mer än 55 procent av väljarkåren, och således framöver har möjligheten att unisont styra över landets framtid, riskerar minoriteterna att fjärmas från det politiska systemet.
Detta skapar en farlig situation, som gynnar den minoritet av extremister bland sunnianhängarna, som spelar på frustrationen över bristen på inflytande och oron över shiamuslimernas dominans.
Skall det finnas hopp för demokrati och stabilitet i Irak måste författningen således hjälpa minoritetsgrupperna till ett ökat inflytande i statens styrelse och på så sätt återvinna deras förtroende för att staten representerar alla grupper i samhället. Då underminerar man också terrorgruppernas existens.
En lämplig förändring som kan göras i Irak är att inrätta ett roterande presidentskap. De tre stora befolkningsgrupperna, kurder, shia och sunni, får turas om att utnämna presidenten.
Denna modell används för närvarande i Bosnien, under FN:s förmyndarskap. En annan variant på detta maktdelningsarrangemang är inrättad i Libanon. Här delar muslimer och kristna upp de viktigaste två ämbetena i landet mellan sig. Presidentmakten tillfaller muslimerna, som utgör cirka 60 procent av befolkningen, medan premiärministerposten tillsätts av de kristna, som således utgör cirka 40 procent av befolkningen.
Konstruktionen har med stor sannolikhet bevarat den inre stabiliteten i Libanon sedan inbördeskrigets slut. Den har säkerställt att ingen av grupperna helt kan dominera den andra.
En annan åtgärd som kan föreslås för Irak är inrättandet av en andra kammare i parlamentet, inspirerad av den amerikanska senaten. Tanken är att skapa en instans i vilken de tre stora folkgrupperna har lika stort antal platser.
Den amerikanska senaten, där alla stater oavsett storlek har två representanter, var en nödvändig kompromissåtgärd för att få med alla stater i unionen, då dessa skiljdes åt mycket i befolkning och inflytande. Avsikten är att balansera effekterna av den stora shiamuslimska dominansen i dagens parlament.
Den här tanken är gångbar i alla nya demokratier med en väljarkår som ännu inte helt lämnat kollektiva lojaliteter såsom etnicitet, religionstillhörighet, stam eller klan bakom sig, för att börja rösta efter individuella preferenser.
Helt klart är att det finns ett behov av nya lösningar. Att reformera systemet så att det passar även sunnimuslimerna är nödvändigt för att få en positiv utveckling i Irak.
MONS KRABBE
Gå till toppen