Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Svinalängor???

Svinalängorna heter Susanna Alakoskis prisbelönta roman om barndomen i Ystad. Så hamnade ett bostadsområde på kartan. Ofrivilligt. Vi for till verklighetens Fridhem för att leta efter Svinalängorna.

”Hon satte sig ner, sedan sa hon förlåt mig men jag vet inte... jag blev så ledsen över... ja tonfallet. Jag har hört att kommunen kallar Fridhem för Svinalängorna.”
– Svinalängorna.
Med vämjelse upprepar Anny Nordbeck öknamnet som Susanna Alakoski valde som titel på sin roman.
– Den som kom ut med det namnet borde få på nosen, säger Anny Nordbeck.
Fridhem som är ett så fint område. Själv har hon bott här i tolv år och kan inte tänka sig något bättre.
Sju kommunala huslimpor, inpassade mellan stadskvarteren i väster och de gamla villorna i öster. Det är Ystads bidrag till miljonprogrammet som skulle avskaffa bostadsbristen i Sverige för en generation sedan.
De tvåhundrafyrtiosex lägenheterna på Fridhem blev klara 1965 och då flyttade familjen Alakoski in.
”Pappa sa att han och mamma hade en liten inflyttningsfest. De satt i köket med en vinflaska och våra mjölkglas.”
Vad som helst men inte Fridhem, sa folk som frågade efter lägenhet i Ystad. Området fick snabbt dåligt rykte, berättar Toste Clementsson, vd på Ystadbostäder.
– Många av familjerna hade problem. Det var mycket festande. Det behövs ju inte så många för att förstöra för alla.
”Julen brukade vara rolig men nu var pappa full precis hela jullovet. De bråkade. Pappa sluddrade fitta. Hora. Fitta, hora. Mamma spydde tillbaka, horunge, ynkrygg. Jag skämdes och kollade så att balkongdörren och fönstren var stängda.”
Jodå, Lars Hansson kommer ihåg familjen Alakoski. De hade problem, säger han.
Lars Hansson var tjugotre år när han flyttade in på Fridhem 1967.
– Först hade vi en etta, men i takt med att barnen kom bytte vi upp oss till större. Jag har alltid trivts här, Fridhem är fint.
Inte en enda gång har Lars Hansson hört området kallas Svinalängorna.
– Det enda jag kan tänka mig är att de sa så därborta för att de tyckte vi svinade, säger han och nickar mot de gamla patriciervillorna på andra sidan Fridhemsgatan.
”Jag märkte plötsligt att det inte luktade fläskgryta och svett i dessa kvarter. Och man hörde inte höga röster och bråk.
Det kändes som att jag skulle spricka.
Mamma sa att jag hade upptäckt hur det kändes att vara avundsjuk.”
Nybyggda bostadsområden har alltid problem i början, säger Thomas Flinck som kom till Ystad i början av 1970-talet för att arbeta med missbrukare.
– Det tar tio femton år innan de ”sätter sig”, innan människor har etablerat lokala traditioner och utvecklat en vilja att ta hand om platsen.
Svinalängorna är en roman, säger han. Men berättelsen om den nyinflyttades sökande efter en identitet är allmängiltig.
”Vi bor så in i helvete trångt skrek mamma. Och du, du väcker hela huset med dina jävla snarkningar. Pappa sparkade till Terrie som höll sig till mig. Åh, nu tigger mamma stryk igen tänkte jag. Snälla mamma, säg ingenting. Gode Gud låt henne vara tyst.”
På ett år bytte var tredje lägenhet innehavare. Till slut bestämde sig Ystadbostäder för att försöka ändra på Fridhems rykte.
– Under tre år i slutet av nittiotalet renoverade vi alla lägenheterna och rustade upp utemiljön. Efter det har Fridhem utvecklats till ett bra område, säger Toste Clementsson.
Det är skinande rent i trappuppgångarna. Ingen har försökt bryta upp postfacken, ingen har klottrat på tegelväggarna. Visserligen ligger en cykel slarvigt slängd utanför trean, men sandlådorna är fria från ogräs och det doftar nybakade pepparkakor.
– Jag har en god vän som har köat i två år för en lägenhet på nedre botten, säger Anny Nordbeck.
Hon har inte läst boken, men räknar med att få den i julklapp från något av barnen. Lars Hansson var i bokhandeln och frågade efter Svinalängorna häromdagen, men den var slut.
Thomas Flinck är chef för rådgivningsbyrån i Ystad numera. I trettiofem år har han arbetat med missbrukarvård och problemtyngda familjer. Aldrig har han hört Fridhem kallas för Svinalängorna, varken i kommunhuset eller ute på stan.
– Ingen i Ystad har hört det eller sagt det.
Risken är förstås att de börjar nu.
– De skulle ha på nosen, upprepar Anny Nordbeck.

Citaten är hämtade ur ”Svinalängorna” av Susanna Alakoski, Albert Bonniers förlag.

Gå till toppen