Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Lund

Kaféägaren Calle ångrar flytten från Lund

Det är snart 70 år sedan Calle Andersson och hans hustru Hilda köpte Café Billegården på Grönegatan. I tio lyckliga år arbetade de hårt med att baka kakor och sälja kaffe. I dag ångrar Calle Andersson bara en sak: att de sålde Billegården 1947 för att flytta till Knislinge mellan Hässleholm och Kristianstad.
- Varför var jag så dum? säger Calle Andersson och skakar långsamt på huvudet.

LUND. Han sitter i favoritfåtöljen i sitt ljusa rum på äldreboendet bakom Spyken. I soffan bredvid sitter sonen Morgan Andersson och så Masha Bidare, som tog över Billegården strax före sommaren. Calle Andersson har just fyllt 95 och några gratulationskort står fortfarande framme i det ljusa moderna rummet.
Han var alltså 25 år när han kom med sin nyblivna hustru Hilda till Lund från norra delarna av Skåne. De hade bägge arbetat på kafé innan och det var Hilda som såg annonsen om Billegården. Än idag kommer Calle Andersson ihåg vad paret fick ge för att ta över kaféet. Ettusen kronor.
- Det var inte så mycket. Jag tror inte att det gick så bra för kaféet innan vi köpte det.
Men det ändrades snart.
Trots att paret tog över Billegården strax innan kriget lyckades de få verksamheten att blomstra. Dels berodde det på Theanders bil, som höll till inne på gården med verkstad, försäljning och körskola - och därmed bidrog med en hel del kunder. Dels berodde det på välsmakande smördegskakor som både Hilda och Calle Andersson bakade. Recepten kom från ställen som paret jobbat på innan.
- Kakorna var väldigt populära. Efter ett tag fick vi skaffa en springflicka, som var väldigt duktig. Vi packade kartonger fulla med kakor, så gick hon runt med en stor korg och levererade dem till olika kunder. Det var både affärer och privatpersoner. Många av våra kunder bodde i Professorsstaden.
Under kriget var det väldigt svårt att få tag på varor. Det mesta som behövdes för att baka var ransonerat.
- Men det löste sig. Jag kan berätta, för det är väl preskriberat nu, säger Calle Andersson och ler.
- Jo, det var ju så att man fick så mycket smör och mjöl och sådant som man hade gjort av med. När vi satt där och skulle fylla i listorna, så sa jag till Hilda, "skriv si och så". "Men så mycket har vi väl inte använt?" sa hon. "Nej, men skriv så ändå."
- Det gjorde att vi fick riktigt mycket av allt, säger Calle Andersson och ler ännu bredare.
Kaffet däremot var det svårt att trixa med. Det var en riktig bristvara och för att kunna servera de hett eftertraktade dropparna tog makarna Andersson hjälp av rostad råg, som de blandade med riktigt kaffe i en stor tunna - innan de malde kornen och bönorna tillsammans.
- Det blev ganska bra. Efter kriget hände det att folk ifrågasatte om vi serverade riktigt kaffe. De var så vana vid smaken som blev när vi blandade i råg.
Calle Andersson flyttade tillbaka till Lund 1969, ett par år efter att den älskade hustrun Hilda gått bort. Då var det inte längre lika roligt att driva egen verksamhet, så han började jobba inom sjukvården istället.
Ända tills för ett år sedan bodde Calle Andersson ensam i sin lägenhet på Skolgatan. Då bröt han lårbenshalsen och fick flytta till det nybyggda äldreboendet istället. Sonen Morgan och hans familj kommer ofta och hälsar på.
- Ja, det där med Knislinge var inte så bra. Men där fick jag i alla fall en fantastisk pojke, säger Calle Andersson och vänder sig om för att ge sin son en försiktig klapp på benet.
Ja, det är tydligt att 95-åringen i dag ångrar flytten från Lund, där han och hustrun bodde i en lägenhet i samma hus som kaféet. Lund bjöd på både roligt arbete, intressanta kunder och en hel del kultur. Calle Andersson älskade att gå på bio, revyer och operetter och pratar om dåtidens Lund som en riktig idyll. Att det var krig i världen präglade naturligtvis vardagen. Men med snart 70 års perspektiv är det mest glada minnen som dyker upp.
- Vi tog semester vid midsommar och satte upp en lapp på dörren där det stod "Stängt på grund av varubrist". Det kunde ju alla tro på.
Billegården levererade inte bara till privatpersoner utan även till handlare och andra kaféer. En lördagkväll ringde ägarinnan till Linas café på Skomakaregatan och bad om en extra leverans. När Calle Andersson kom dit var hela den stora gården full av cyklar. Linas café hade hyrt in en överliggare som behövde pengar. Han spelade piano för de mycket nöjda kunderna.
- Oh, det var trevligt.
Det finns inte många likheter mellan att driva kafé då och att göra det nu, konstaterar far och son Andersson.
- Alla som kom för att studera var rikemansbarn, som hade råd att betala. De hyrde in sig i privata rum, många på Grönegatan där Billegården ligger. De kom och hämtade kaffe och kakor hos oss.
- Många av brevbärarna var också våra kunder. Det hände att postmästaren ringde till oss för att be dem komma tillbaka till jobbet.
För någon månad sedan var Calle och Morgan Andersson ute på en tur i rullstol. De kom förbi Billegården och började prata med Masha Bidare. Hon tog över stället snett mitt emot Katedralskolan strax innan sommaren och har en del gamla kunder som minns ägarparet Andersson.
- De måste vara väldigt gamla, konstaterar Calle.
- Ja, ganska. Några berättar att de varit på Billegården som barn och minns både dig och ägaren som kom efter, säger Masha Bidare.
Hon försöker hålla Billegården i gammal stil med äldre möbler och gammaldags bakverk. Men samma kundsuccé som på 1930-talet är det inte riktigt. Ännu.
- De flesta som kommer har studerat på Katte tidigare, säger Masha Bidare.
Calle Andersson själv har inte gått så mycket på kafé sedan han flyttade tillbaka till Lund 1969. Gick han ut någon gång var det för att ta en öl, inte för att dricka kaffe. Men så har ju priserna stigit lite sedan 1937, då en småkaka kostade två öre och en kanna kaffe bara lite mer.
Gå till toppen