Kultur & Nöjen

Eva Ström läser Jean Rhys

Jean Rhys ger den förstummade Bertha Mason röst och öde. Eva Ström har läst ”Sargassohavet” som lånar gestalter från ”Jane Eyre”.

När Charlotte Brontë i sin roman ”Jane Eyre” placerade en galen kvinna, Bertha Mason, på vinden som mr Rochesters första hustru var det ett effektivt dramaturgiskt medel ett hindra passionen mellan Jane och Rochester. Feministerna Gubar och Gilbert tog fasta på en psykoanalytisk tolkning och såg ”The Madwoman in the Attic” som en bild för den kvinnliga identitetens bortträngda kaotiska sidor, nödvändiga att komma i kontakt med för att nå dess skapande skikt.
Men Jean Rhys gjorde i sin roman ”Wide Sargasso Sea” någonting annat. Hon intresserade sig konkret för vem Bertha Antoinette Mason kunde vara, inte minst intresserade hon sig för den karibiska bakgrund som hon hade gemensam med denna fiktiva person. Som tonåring kom Jean Rhys från födelseplatsen, den västindiska ön Dominica, till Europa – och hade alltså gjort samma resa från det tropiska landskapet över det vida Sargassohavet till ett kyligt England.
När Jean Rhys kom på idén att låta Rochesters första hustru bli huvudperson i sin roman förlöstes ett mer än decennielångt skrivande i något som räknas som en litterär klassiker. ”Wild Sargasso Sea” ut kom 1966 då författarinnan var 76 år och gjorde henne berömd. På svenska kom romanen 1989 under titeln ”Den första hustrun”. Nu ger Modernista ut boken igen under den betydligt vackrare titeln ”Sargassohavet”.
I sin roman börjar Rhys med att ge Bertha Mason hennes rätta namn åter – Antoinette Cosway – och ger henne samtidigt tillbaka människovärde och biografi. Rhys öppnar en hemlig dörr i Brontës viktorianska roman – en dörr till koloniernas historia, minst lika undertryckt som en förbjuden kvinnlig vrede. På så vis sätter hon i viss mån Brontës romanverk i gungning och indikerar att Janes och Rochesters lycka möjligen bygger på någon annans bortvisade olycka. Janes lyckosamma emancipation och artikulerade kamp för kärlek och oberoende får sin spegelbild i Antoinettes vaga och fåfänga kamp för egentligen samma mål som i hennes fall leder till ökat beroende, galenskap och undergång.
Det är på Jamaica som romanen tar sin utgångspunkt, i ett doftande överdådigt landskap, blommande av ormbunksträd och bläckfiskorkidéer, en brittisk koloni som just släppt sina slavar fria. Jean Rhys beskriver sinnligt på en raffinerat enkel prosa detta landskap, liksom gamla och nytillkomna spänningar mellan människor, grupper och hierarkier. Här lever den kreolska Antoinette och hennes mor i ett pågående förfall sedan fadern supit ihjäl sig och lämnat halvsyskon lite varstans på Jamaica. Nu kallas hon ”vit neger”. De svarta ägnar sig åt obeah, traditionell magi och hatar de vita som varit deras forna herrar, men här finns också gamla band mellan herrskap och tjänstefolk som kan rymma värme och omtanke. Antoinette flyter omkring mellan dessa världar, tills de svartas hat kulminerar i en våldsam eldsvåda – en pendang till branden på Thornfield Hall.
När Rochester kliver in i historien nämns han aldrig vid namn – men skildras som en engelsk gentleman oförmögen att kunna förstå vare sig landskap eller mentalitet. Initialt fascineras han av den vackra flickans och platsens exotism men handlar i enlighet med sin tids och sin klass konventioner och ser inga hinder att ha sexuell kontakt med en svart tjänsteflicka. Antoinette bryts långsamt ner av den genuina bristen på verklig förståelse, som ingen obeah kan bota.
Den feministiska läsningen av Sargassohavet flätas in i en postkolonial. Antoinette har som föräldralös i ett sönderfallande samhälle inga möjligheter att skapa sig en tillvaro utanför äktenskapet. Som dotter till en slavägare fick hon sitt välstånd från den koloniala ekonomin, innan familjen gick under. Antoinette blir en marionett som inte hör hemma någonstans, och denna bristande förankring blir till sist identitetsupplösande. Kolonialismen har inte bara ödelagt de svartas liv utan också hennes.
Jean Rhys ger den förstummade galna kvinnan röst och öde. Blicken från Jamaica mot imperiets centrum och dess cynism är klarsynt men otolkande – vi tillåts dra våra egna slutsatser. ”Sargassohavet” är till sist ett oroande mästerverk som undandrar sig en slutgiltig tydning. Indiktningen i Antoinettes öde blev också en möjlighet för Rhys att beskriva sitt eget existentiella dilemma – bristen på delaktighet och verklig hemmahörighet. Ingegärd Martinells tolkning är vacker och stilsäker.
EVA STRÖM
författare och läkare
BOKEN
Jean Rhys: Sargassohavet (Wide Sargasso Sea, 1966). Övers Ingegärd Martinell. Modernista.
Gå till toppen