Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Lund

Sexbarnsmamman disputerar i fosterdiagnostik

Hur gör hon, hur fixar hon det här? Frågan har ställts av många - idag svarar hon själv.
– Jag lever inget heroiskt liv – jag har bara roligt, säger läkaren och sexbarnsmamman Maria Westin, 39, och rättar till blöjan på minstingen Martin, 10 månader.

Samtidigt tröstar hon Viola, 3, som trillat och tufsat till sig och hinner av bara farten med att hälsa Klas, 11, välkommen hem från skolan och fråga hur hans dag har varit.

LUND. När hon inte är mammaledig jobbar hon som gynekolog och forskare på kvinnokliniken vid Umas, Universitetssjukhuset i Malmö. Hennes doktorsavhandling ligger tryckerifärdig hos handledaren och i vår blir det disputation.
– De stora variationerna i mitt liv gör att det aldrig blir jobbigt. Jag får så oändligt mycket kraft från alla håll, säger hon enkelt.
– Men det är lättare att vara läkare än småbarnsförälder.
Vi träffar Maria Westin och fem av hennes sex barn i familjens stora våning vid Clemenstorget i Lund. Maken Lars, pappa till de två yngsta och liksom hon själv läkare, är på jobbet. Och äldste sonen Johannes (som Sydsvenskan skrev om och benämnde "geni" i höstas) har egen familj och eget hushåll.
– Jag brukar ta hand om hans pojke – mitt första barnbarn, Spike – rätt ofta. Han är jämnårig med Martin och det är jätteroligt. Men jag begriper inte hur folk som har tvillingar orkar med sin vardag, säger Maria Westin med ett skratt.
Den frågan – hur man orkar – hänger som en neonskylt över hennes eget huvud i decemberljuset från sjurummarens fönster ut mot torget. Make nummer ett som är pappa till tre av barnen – Eleonora, 20, David, 17, och Klas, 11 – bor tvärsöver därute, bara ett stenkast bort.
Och hon säger att hon har så mycket bra människor nära omkring sig – som uppbackning, praktiskt och psykologiskt.
– De tre mellanbarnens pappa är min bästa vän än idag. Det var ett gott äktenskap som slutade i kamratskap. Jag respekterar och håller av honom oerhört mycket fortfarande. Barnen är där jättemycket och han är ett stort stöd. Det är för övrigt alla "mina" tre pappor, säger Maria Westin.
Hon var 18 år när hon födde sonen Johannes. Hon var själv nästan ett barn och blev dessutom övergiven av den blivande barnafadern mitt under graviditeten.
Han är sedan länge tillbaka i hennes och familjens liv. Men minnen smärtar, ännu drygt tjugo år senare.
– Det var bara att kavla upp ärmarna och ta hand om sin unge. Det var en kärlekssorg och det är klart att det gjorde ont. Men det var ingen social separation – jag hade redan från början en känsla av att jag var tvungen att klara mig och mitt barn själv.
Hon tog stöd i Anna Wahlgrens "Barnaboken", en bibel för flera generationer småbarnsföräldrar och så även för Maria Westin. Konceptet med ett tydligt ramverk och stor frihet innanför stängslet tilltalade henne. Inget tjafs om självklarheter och inget onödigt tafsande på barnets integritet och personlighet.
Så ser hon det fortfarande – och i likhet med författarinnan har hon fött många barn sedan dess.
– Något hände i mig under den där första graviditeten och den första omvälvande förlossningen. Jag blev så gripen att jag inte kunde få nog. Jag ville vara med om det om och om igen.
Den övergivna 18– åringen skulle komma att föda fyra barn på lika många år under andra halvan av 80– talet.
En dotter som blev till mellan Eleonora och David gick bort fem år gammal – en hjärntumör tog den lillas liv efter en flera år lång sjukdomsperiod.
Det finns ett tomrum av sorg mitt i den oerhört levande syskonskaran.
– Hennes pappa och jag fick så mycket insyn i det medicinska under den svåra tiden att jag måste läsa till läkare för att förstå. Gynekologin blev den naturliga valet eftersom jag egentligen tänkt bli barnmorska. Nu kan jag hålla på med graviditeter och barnafödande hela livet. Jag har världens roligaste jobb.
Känner du dig aldrig otillräcklig?
– Jo, när någon är ledsen och jag känner att jag inte har tid eller kraft. Eller ens fantasi att förstå ett litet barns frustration eller en arg tonåring. Men alla tre papporna finns där. Och de stora barnen är jätteduktiga på att ta hand om de minsta. Jag är verkligen inte ensam i det här.
Finns det inte en fara i att du som förebild sätter för stor press på barnen genom att vara så uppenbart "duktig"?
– För det första är jag verkligen inte särskilt duktig. För det andra försöker jag visa i både ord och handling att det inte finns någon koppling mellan kärlek och prestation. Att man älskar sina barn och vill vara med dem oavsett vad de presterar. Vi definieras ju inte av våra prestationer och vill inte bli älskade för dem utan för vilka vi är.
Får du nånsin tid för dig själv mitt i allt vad du har omkring dig?
– Jodå, jag går till gymmet för att få vara i fred. Och jag spelar rätt mycket piano periodvis. Pappa var pianolärare och kantor så jag har det hemifrån. Och jag tar mej tid att sitta och äta och dricka vin med min man. Det måste få vara bara vi två också, ibland.
Hur ser du på framtiden?
– Jag hoppas kunna utveckla läkeriet. Min doktorsavhandling som ska upp i vår handlar om fosterdiagnostik. Det är helt fascinerande. Och så vill jag ha många barnbarn. Fler egna ungar? Nej tack!

FAKTA/Maria Westin

Ålder: 39 år.
Familj: Man, sex barn, barnbarnet Spike.
Bor: Sjurummare vid Clemenstorget.
Yrke: Läkare, gynekolog.
Fritid: Går på gymmet.
Gillar: Livet med barnen. Älskar sitt jobb.
Ogillar: Att känna sig otillräcklig - värst när något av barnen är ledset.
Favoritinstrument: Piano.
Framtid: Doktorerar i vår. Vill ha många barnbarn!
Gå till toppen