Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

"Allt" stämplas som generationsroman

Generationsroman, har någon kritiker kallat ”Allt”. Kanske mest tidstypiskt är hur Lowden medialiserar sitt liv – hur hon i ett gränsland mellan fiktion och verklighet finner något uthärdligt.

En kall fredag kväll i december är det glöggmingel på bokförlaget Modernista. Förläggaren Pietro Maglio står orakad i en t-shirt från Levi’s och dricker bärs direkt ur flaskan. Vi är i ett renoverat garage under Kvarngatan på Södermalm i Stockholm. Det spelas soulrariteter och de gamla vanliga är på plats. En DN-penna, ung förläggare från Atlas, skrivarskoletjejer i grupp.
– En klassisk jävla New Musical Express-hype, säger Pietro Maglio och syftar på uppståndelsen kring sin 23-åriga debutant Martina Lowden. Han pratar snabbt snabbt.
Glöggskivan i kväll hålls egentligen till en annan ung kvinnlig författares ära – Vendela Fredricson – men hon är inte ens på plats än. Och jag förstår henne.
Hösten 2006 är ändå förbehållen Martina Lowden. Det är mycket få romandebutanter förunnat att få strålande förstadagsrecensioner av de tunga huvudstadskritikerna och samtidigt hamna högt på den största kvällstidningens innelista.
Nu sitter hon prydligt i kjol och ovala glasögon i förlaget Modernistas soffa bredvid sin väninna, redaktören Elise Karlsson, och bläddrar i ett nummer av Bonniers Månadstidning från 1954. På bordet framför dem står en skål röda äpplen.
Jag frågar Maglio om det är han som är skyldig till uppståndelsen kring Martina Lowdens 628-sidiga debutroman ”Allt”.
– Ja. Jag sade i Nöjesguidens enkät att ”Allt” var den bästa svenska romanen någonsin.
– Det funkar om man inte gör det för ofta.
När Pietro Maglio i våras fick mejlet från Nöjesguiden (tidningen frågade kulturarbetare efter deras svenska favoritböcker) tänkte han att det här kommer att bli ”samma gamla Doktor Glas-skit” som vanligt. Som protest mot förutsägbarheten i kulturetablissemangets smakprofil placerade han en ännu opublicerad roman överst på sin lista, en roman som han dessutom själv förlagt.
– Och nu är Martina Lowden typ Daft Punk. Jag fick femton mejl på två dagar. Fy fan vad skönt med en ny svensk bok, liksom.
– Man bara kör, man bara åker. Folk fattar ju vad det handlar om. Man säger liksom inte att ”Allt” är bättre än ”Dvärgen”, det är inte vad man säger, folk fattar det. Men samtidigt kan de inte låta bli att kolla upp vad det är frågan om. Något lossnar. Och man tvingas anstränga sig själv också. Man pressar upp kvaliteten genom hela produktionsledet. Lägger extra tid på baksidestexten. Plötsligt är hon fyra på Virtanens lista och med i Lantz.
I en annons i branschorganet Svensk Bokhandel – som alla som jobbar med litteratur i Sverige läser för att kolla vad som släpps nästa säsong – drog Modernista till med att Martina Lowden är ett ungt litterärt geni. För att gyckla de etablerade förlagens annonsschabloner kallades Lowdens ”Allt” för en ”stilosäker” debut, det vanliga är förstås att debutanterna omnämns som stilsäkra av storförlagens pr-konstnärer.
– Let’s produce en rolig liten text som vågar något för en gångs skull. Boken höll för att sätta ned foten, den är sparkling, motiverar Pietro Maglio Modernistas annonsretorik.
Mot slutet i dagboksromanen ”Allt” skildrar Martina Lowden hur Pietro Maglio planerar marknadsföringen. Duon befinner sig på en bar:
”Det kan bli en karaktär av mig. Som Stig Larsson, alltså, förklarar han. Annars brukar det inte gå att göra rockstjärnor av författare, eftersom de ser ut som de ser ut och går omkring som små tomtar [...] Man ska bli avundsjuk på mig, för jag har fluence och ett modern lovelife, säger Pietro.”
I september, i anslutning till Bokmässan i Göteborg, får Martina Lowden ett pris för sin elektroniska litteraturtidskrift O-. En artikel från O-,- ett niosidigt debattrefererat, tas in i journalistikantologin Goda Nyheter. (Jag satt själv i juryn.) Det är något med tonen i hennes artikel – den är gycklande men inkännande, ironisk men passionerad – som skiljer Lowden från de tjugotre andra bidragen. I Göteborg träffar jag henne över lunch och frågar om den där ljusa, gycklande tonen. Martina Lowden äter vegetarisk pasta och behåller baskern på under måltiden.
Den ljusa tonen visar sig vara bedräglig. Dagboken ”Allt” skildrar tre år i Martina Lowdens liv. När den börjar har hon skrivits ut från psyket. En längre relation är över.
– Jag och min fästmö hade levt i ett treårigt samboförhållande. Vi hade en perfekt liten tillvaro i Jordbro. Jag var hemmafru mest. Bakade äppelpajer och gjorde lunchlådor. Läste psykologi på universitet.
– Det tog slut och jag flyttade hem till mormor. Mina psykologistudier gick inte vidare bra. Jag kunde nästan inte göra någonting, jag klarade inte av att läsa. Jag löste korsord och läste ordlistor för att bli bättre på att lösa korsord.
Martina Lowden tog sin, som hon säger, sorgliga livssituation och frågade sig: vad i min tillvaro kan förvandlas till litteratur?
– Jag läste nyare svensk poesi och tänkte: Vad händer om jag börjar uppfatta livet som vore det dikt?
Hur gick det till?
– Ta den allra sista texten i boken. Jag vet när jag vaknar den morgonen att det här kommer att bli sista dagen i boken, vad ska jag göra idag som blir ett bra slut?
Och vad gör du då?
– Parafraserar Marcel Proust och börjar behandla rummet och tiden som vore de hundar.
”Säger som till en golden: plats, rummet. Som till en labrador: plats, tiden. Ser för mig hur de slår med svansarna mot asfalten. Jag på min plats, de på sina.”
Så slutar ”Allt”. Kanske skildrar de prosalyriska raderna hur en person slutligen återtar kontrollen över sitt liv.
– Ett tema i ”Allt” är att ta sig från en identitet som patient till en identitet som grundar sig på upphovsmannaskap och litteratur. Jag kommer nog att göra om saker till litteratur igen. Men kanske inte riktigt på samma grundläggande sätt som i ”Allt”.
Kväll i Göteborg. Jag följer Martina Lowden på hemmahosfest. En bottenvåning. Sex unga kvinnliga skribenter. Vegantacos. Rött vin. Hemrullade cigaretter. Franska chansoner ljuder ur stereon och litterära statusmarkörer som ett nummer av Magazine littéraire från 1988 ligger utlagda. Under eftermiddagen har vi lyssnat till den rumänska författaren Mircea Cartarescu och Martinas yngre litteraturfanzinekollega sade att hon inte känt så här sedan Spice Girls.
När vi i december ses på ett klassiskt inrett konditori med pinnstolar vid Mariatorget i Stockholm, en timme innan glöggminglet på Modernista, frågar jag om hon känner sig som en generationsförfattare nu. Hon bär fortfarande basker.
– Jag känner mig inte vidare representativ för min generation eftersom jag har suttit hemma och läst böcker medan andra har varit på de där festerna och tagit de där drogerna och gjort de där resorna som man ska göra. Ingen som läser ”Allt” kommer att få några komplex som man får av traditionella generationsromaner: Fan, varför kan inte jag vara så där utlevande och leva så där drastiskt.
Å andra sidan kan man, föreslår jag, läsa ”Allt” som en generationsroman just därför att den speglar ett splittrat subkulturellt landskap. Dagbokens jag lever i sitt eget universum. Koderna är knappast kollektiva. Hennes erfarenheter är inte mina.
– Jag har missat debatten om det fragmenterade subkulturella landskapet och det är jag ganska glad för, avfärdar Martina Lowden mitt resonemang.
Hon sänker munnen långt ned i kaffekoppen när hon dricker. Tänker innan hon svarar och pratar i hela grammatiskt korrekta meningar. Vänder sig mot bandspelaren som om hon talade inför en publik.
– Jag tycker inte att kulturdebatter är det roligaste att ägna sig åt. Jag hörde förresten att det var någon som skrev att vår tids kulturdebattörer är de enda som kan rädda högkulturen från dess undergång. Jag tänkte, stackars människor, om de tror att det är kulturdebattörerna som kan rädda någon högkultur, det är snarare producenterna eller konsumenterna av högkultur som kan göra det. Överhuvudtaget är jag inte så intresserad av min generation.
Snarare än någon generation identifierar hon sig med en lång tradition av ”folk som tillbringar mer tid på folkbibliotek än diskotek”. Människor som antecknar saker i små svarta böcker.
Har du fått hybris nu?
– Det hade jag redan innan.
Du har självförtroende när du vistas i litteraturen. Hur vann du det?
– Det kan hjälpa att gå i en svensk grundskola där man dagligen blir trakasserad för sitt sätt att vara. Man inser att det inte är någon idé att anpassa sig. Jag satt i kapprummet och läste istället.
Martina Lowden håller inte med om att det var hennes förläggare Pietro Maglio som skapade uppståndelsen kring ”Allt”.
– Anledningen till att jag rosats i dagspressen är inte att Modernista skrev en kaxig säljtext, utan att jag har skrivit en gigantisk och bitvis ganska genialisk bok.
– Pietro kanske kan hajpa mig på Elitlistan, men vad fan, själv tror jag att det jobb jag tidigare gjort med tidskrifterna O-, Ponton och Lyrikvännen gjort mer för att skapa nyfikenhet än att han nämner mig i en Nöjesguidenenkät. Som Pietro framställer det låter det ungefär som att jag är valfri Fame Factory-deltagare och han Bert Karlsson.

Martina Lowden


Yrke: Författare.
Ålder: Född 1983.
Föräldrar: Bildkonstnärer.
Utbildning: Grundskoleutbildning på Waldorfskola i Järna utanför Stockholm, där hon gavs, säger hon, en understimulering hon tror att hon har haft nytta av. Nästan inget kreativt skrivande i skolan. Lektioner som gick ut på att skriva av vad läraren skrev på tavlan.
Läshistoria: Läste hästböcker och Sherlock Holmes. Vid 16 års ålder blev hon smittad av idén att skönlitterärt skrivande ska vara något eget, originellt.
Avgörande läsupplevelse: ”På Spaning efter den tid som flytt” av Marcel Proust. Det låter slitet, ursäktar hon sig , ”men man får förstå att jag var 15 och olyckligt kär”. Läsningen var identifikatorisk. Den handlar om en människa som går omkring och dyrkar folk på avstånd och vill bli författare och tänker för mycket på saker, karaktäriserar hon.
På gång: Skriver förord till Prousts noveller som kommer ut på Modernista i vår.
Gå till toppen