Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Världen

Drömmen om ett liv bortom havet

Förra året sökte mer än 50000 afrikaner sig till Europa. Många miste livet på vägen – andra skickades hem igen. I fiskebyn Thiaroye i Senegal mötte Sydsvenskans Katia Wagner och Åsa Sjöström några av dem som inte fick komma in i Europa.

Det är eftermiddag när madame Dioufs mobiltelefon ringer och hennes son säger att han ska till Spanien.
Han är i grannlandet Mauretanien dit han och andra fiskare seglat i ett misslyckat försök att få bättre fångster än hemma. Nu säger han att de ska ge sig av över havet, till Europa.
Madame Diouf vill inte att han ska resa, men säger att hon ska be för hans liv. Det är sista gången hon pratar med sitt barn.
– Båten försvann i havet, säger hon.
En av madame Dioufs grannar har också gett sig av mot Spanien, i en annan båt som seglat ihop med sonens. Han hör av sig för att berätta om hårda vindar och att sonen och hans medpassagerare ankrat sin båt sedan den tagit in för mycket vatten. Själv ger sig grannen och de andra av för att hämta hjälp.
– När de kom tillbaka fanns ingenting kvar. De såg trärester guppa omkring i vattnet och lite bagage, men inga kroppar. Alla var borta. Alla 81, säger madame Diouf.
Ytterligare båtar ger sig av och inom loppet av fyra veckor förlorar byn med tjugotusen invånare nästan femhundra unga män i havet.
I flera dagar går madame Diouf runt i samhället och knackar dörr. Hon söker kvinnorna i familjerna. Det är dags att göra något, säger hon. Hon kallar till möte och bokar en stor lokal inne i huvudstaden Dakar. Det är den 25 mars år 2006. 357 kvinnor sluter upp. De är alla mammor som förlorat en eller flera söner på havet.
Ingen vet hur många afrikaner som lämnat sina hem för att bege sig till Europa. Spanska myndigheter uppger att över 30 000 nått Kanarieöarna under 2006. Antalet döda är osäkert. Omkring 2000 tror Röda Korset, så många som 6000, uppger andra källor.
På mötet beslutar kvinnorna att bilda en organisation i syfte att hindra fler från att ge sig ut på de livsfarliga båtresorna, men också för att hjälpa de mest drabbade kvinnorna. Och för att få igång ett fungerande hjälparbete för lokalbefolkningen i samarbete med senegalesiska myndigheter.
I madame Dioufs compound, som de omgärdade gårdarna med bostadslängor kallas, har ett rum blivit kontor. Några stolar, ett skrivbord och två datorer. Hon lutar sitt huvud mot skrivbordsskivan när hon berättar om mötet på stranden dagen innan. Som så många gånger de senaste nio månaderna samlade hon unga män på stranden.
– Vi försöker övertyga dem att stanna, säger hon.
Många av kvinnorna låter bli att gå till stranden. De mäktar inte. Madame Diouf säger att flera av dem nästan har förlorat förståndet efter sönernas försvinnande.
– Ur havet hör de röster kalla på mamma, de hör sina barn ropa på hjälp, säger madame Diouf.
På väggarna hänger inramade bilder på presidenten, i ett hörn ett färgskavt dokumentskåp. Medlemsboken ligger mitt på bordet, där är de 357 kvinnornas namn omsorgsfullt nedtecknade. Var och en har bidragit med femton kronor i medlemsavgift.
– Vi ger de värst drabbade kvinnorna mikrokrediter. De lånar lite, köper fisk på stranden som de säljer på marknaden, eller frukt de gör juice av, eller för att odla couscous. Den femte varje månad betalar de av en liten del av lånet, säger madame Diouf.
Enligt traditionerna i stammen Lebous, som de flesta i Thiaroye tillhör, ansvarar männen och sönerna för fisket medan kvinnorna säljer fångsten på marknaden. En bra dag för några år sedan fick de ihop mellan 50 och 75 kronor. Männen tog hand om två tredjedelar till familjens försörjning, kvinnorna resten att spara till högtider och ceremonier.
– Idag blir det ofta inte mer än 1000 CFA-franc (15 kronor) på en dag. Det räcker förstås inte, säger hon.
Dagsfångsterna numera är blygsamma.
Förklaringen är moderna trålare som tar upp stora mängder fisk längs kusterna. De ägs av större företag, ironiskt nog från Europa.
– Våra båtar och nät är gamla, vi kan aldrig möta konkurrensen med den utrustning vi har idag, konstaterar madame Diouf.
En del får jobb på trålarna och hoppar av i Europa, där de jobbar ett tag för att sedan återvända hem med pengar de kan bygga hus till sina familjer för. Det väcker falska förhoppningar, menar madame Diouf.
– Våra unga pojkar ser bara pengarna och åker iväg i ren desperation. På vägen förlorar många livet. Och vi våra barn.
Tidigare gav sig männen av i egna båtar, men nu har människosmugglare tagit över. Det är en lukrativ och välorganiserad verksamhet. Smugglarna sprider information i byar om avgångarna, en plats kostar runt 500000 lokala franc (cirka 7500 kronor). Det är en årslön för en taxichaufför.
Det är sällan ägarna själva som kör båtarna. De lockar unga män, vana vid havet, att få komma till Europa utan att betala.
En av dem är 24-årige Sambaye Faye. Han har varit andre kapten under två resor, utan lön men mot löfte om att få hoppa av när de kommer till Spanien där de ska överge båtarna. Båda gångerna har han skickats tillbaka hem till Senegal.
Det är hårt att ansvara för överfarten, säger han. Inte så att han är rädd, han är uppvuxen på havet och tycker sig vara säker på att klara resan till Spanien.
– Men jag måste vara vaken hela resan. Sist vi kom fram var mina ben så svullna att jag inte kunde stå på flera dagar.
Han tycker det är helt okej att jobba för människosmugglarna fast han vet hur mycket pengar de tjänar på andras desperation. Alla är i samma situation, menar han, med stora fattiga familjer och hård press på sönerna.
– De som betalar har det bättre än jag, de bara sitter där medan jag får slita, säger han.
Trots sina misslyckade försök har Sambaye Faye inte gett upp hoppet om ett bättre liv i Europa. Det enda som hindrar honom är madame Dioufs hot om att sätta dit honom eftersom han jobbar för människosmugglarna. Hon tänker kalla på polis om hon får höra talas om nya resplaner. Hon har redan fått fem personer arresterade.
– Hade det inte varit för henne skulle jag varit iväg just nu. Mannen jag jobbat för skickade iväg ett nytt lass flyktingar i förra veckan, säger Sambaye Faye.
21-årige Gorgui Gueyemar drar på sig två par byxor och två par T-shirtar. I en sliten väska lägger han ner resten av kläderna han äger, ännu ett par byxor, en tröja, en jacka och så en flytväst han köpt. Till proviant tre flaskor dricksvatten och några kexpaket. Det är kväll i oktober 2006.
Gorgui Gueyemar har just berättat för sin flickvän att han ska ge sig av. Hon gråter. Hans mamma håller fast honom. Också hon gråter och ber honom stanna.
– Jag tog mig loss från mammas grepp och sa att hon måste be för mig, ha förtröstan på Allah att jag inte ska dö på havet.
Han går. En lokal taxi tar honom och en kompis till hamnstaden Saint Louis. Därifrån ska en båt gå till Spanien. De betalar 500 000 CFA-franc vardera till smugglaren som de hittar på stranden. Pengar familjerna samlat genom att sälja fiskebåtar, sina skor, mobiltelefoner och tv:n. Det sista han tänker innan han kliver ombord är att han gör rätt fast så många dött på havet. Han måste hjälpa sin familj.
– När jag satte mig i båten rann tårar längs mina kinder. Jag var mycket rädd.
Det är trångt och båten tar in mycket vatten men de drygt hundra passagerarna hjälps åt att ösa. Vindarna är starka och de våta kläderna tunga på kroppen. Dricksvattnet tar slut, motorn går sönder, sedan reservmotorn. Gorgui Gueyemar är rädd hela tiden. Den sista biten måste de paddla.
– Jag tänkte att antingen dör jag, eller så blir livet bättre.
Efter åtta dygn ser de kusten. Tenerife ligger framför dem. Gorgui Gueyemar skrattar rakt ut. Nu ska han äntligen jobba, tänker han.
I hamnen tar Röda Korsets personal emot. De får vatten och torra kläder. I femton dagar sitter de i ett flyktingläger. Gorgui Gueyemar tror att allt är som det ska ändå tills en morgon, klockan åtta, då senegalesiska polismän dyker upp. De säger att alla ska följa med. Några blir aggressiva och börjar bråka. Därför förses de med handfängsel.
– Vi kördes till flygplatsen och lastades ombord på ett plan till Dakar. Jag var chockad.
Ingen äter maten som serveras på planet. Alla gråter. Några förolämpar poliserna.
– De skrek att poliserna förstör våra familjers liv.
Någon timme senare landar de på Yoff Airport i Dakar. Alla får 10 000 CFA-franc (cirka 150 kronor) för att ta sig hem till sina byar, samt en plastinpackad smörgås.
Gorgui Gueyemar sätter sig på bussen till Thiaroye. Sakta vandrar han hemåt. Han försöker svälja skammen över sitt misslyckande.
– Alla började gråta när de fick syn på mig. Min mamma också. De var så besvikna. Jag visade mig inte i byn på en hel vecka, säger han.
I smyg gör han sig av med familjens sista båtar och smiter sedan iväg, utan att säga farväl. Han är fast besluten att återvända till Spanien.
Den här resan blir jobbigare. Det är början av november 2006 och vågorna går höga. Motorn går snabbt sönder. Vindarna driver dem åt olika håll, i dagar vet de inte vart de är på väg. Till slut hamnar de i Marocko där en senegales med stor båt förbarmar sig och hakar fast deras båt i sin egen. Han lotsar dem till Mauretanien.
– Där steg vi iland och sov på stranden. Vi var helt utmattade efter tolv dagar på havet. Sedan tog vi oss långsamt hemåt landvägen.
Gorgui Gueyemars familj är stor. Med syskon, föräldrar, mor- och farföräldrar och alla barnen är de runt femtio personer. Han och fyra syskon delar rum med en madrass på golvet som enda möbel. På en krok på väggen hänger ryggsäcken där han förvarar sin stolthet: en banderoll han fått i förstapris i en brottningsmatch.
Familjens compound är som en labyrint av smala gångar och längor med små rum. En gemensam betongterrass med eldstad och några hyllor utgör kök och samlingspunkt. Här sitter farfar och dricker sitt gröna te. Barnen, flera av dem kraftigt förkylda, jagar en boll som sedan länge är tom på luft.
Gorgui Gueyemars farmor Aby Samb jobbar numera med madame Diouf. Hon säger att det för några år sedan inte alls var särskilt populärt bland unga män att riskera sitt liv på havet. Men det är annorlunda nu, för folk ser dem som får jobb i Europa komma hem med fickorna fulla av pengar.
– Deras familjer får bättre hus, mer mat. De kan köpa bättre fiskebåtar. Det lockar, alla hoppas att det ska gå lika bra för dem. Men det gör det ju inte, säger Aby Samb.
Kompisen som Gorgui Gueyemar reste med tog sig också till Spanien en andra gång. Han har ännu inte skickats tillbaka och hans familj är överlycklig. Gorgui Gueyemar säger att han är glad för sin kompis, men det är svårt också för det visar att det kan gå. Ändå kommer han nog inte att försöka igen. I alla fall inte om farmor och madame Diouf får råda.
– Det är svårt att acceptera att hans uppoffringar varit förgäves, men nu får det vara nog. Han får inte ge sig av fler gånger, säger Aby Samb.
Några fiskeinkomster har inte familjen längre eftersom båtarna är sålda. Det enda Gorgui Gueyemar kan göra är att börja tävla i brottning igen. Det är en stor sport i Senegal och den som är proffs kan försörja sig bra. Men det tar tid att komma i form, resorna har fått hans kropp att tappa många kilon.
Nu ligger Gorgui Gueyemar i hårdträning. Tillsammans med några kompisar har han tiggt ihop rostiga järnbitar hos olika bilverkstäder och fått en svetsare att trolla ihop pressbänk, några hantlar och ett roddmaskinsliknande redskap som står i ett rum med råa betongväggar och sandgolv. Där bygger han muskler, minst ett pass om dagen. På stranden träffas ett trettiotal killar varje kväll för konditionsträning. Precis som Gorgui Gueyemar riktar några av dem blickarna mot ett proffsliv. Andra dödar bara tiden.
Madame Diouf och hennes kollegor har försökt uppmärksamma myndigheterna på att de är en lokal kraft i samhället som vill samarbeta. Men responsen är dålig, liksom statens insatser i övrigt, säger madame Diouf. Att sätta en ung man som fiskat hela sitt liv i ett jordbruksprojekt funkar inte utan vidare.
– Föräldrar måste kunna försörja sina familjer så att barnen får gå färdigt i skolan. Det får pojkarna oftast inte eftersom de måste skaffa pengar till mat. Vi går runt till familjerna och övertalar dem att låta barnen avsluta sin utbildning.
Pengar till bättre fiskebåtar och redskap är också nödvändigt, och att staten för en dialog med lokalbefolkningen om andra lokala försörjningsmöjligheter, menar madame Diouf.
– Annars kommer våra pojkar att fortsätta riskera sina liv på haven för att hjälpa sina familjer, säger hon.

Flyktingströmmar

Mer än 30 000 afrikaner från bland annat Senegal, Mali och Mauretanien har nått Kanarieöarna under 2006, till italiens-ka Lampedusa kom över 15 000. I övriga Italien, på Malta och i Grekland ökar strömmarna av båtflyktingar också. Ingen vet hur många som dör under resorna, men siffror som tio procent nämns bland forskare, organisationer och politiker.
Under sitt besök i Dakar i december lovade Spaniens premiärminister att öka antalet legala arbetstillstånd för senegaleser, som ett led i att minska den illegala immigrationen. Han ville dock inte ange hur många viseringar som kan bli aktuella under 2007 och 2008.

Senegal

Invånare: 11.9 miljoner.

Huvudstad: Dakar.

Språk: Wolof och franska.

President: Abdoulaye Wade.

Regeringschef: Macky Sall.

Bnp per capita: 757 USA-dollar (Sverige: 38 993 USA-dollar).

Medellivslängd: 54 år för män, 57 år för kvinnor.

Viktigaste exportprodukter: Fiskkonserver, jordnötter, oljeprodukter.

Övrigt: Majoriteten av invånarna är muslimer, cirka två procent är kristna. Nuvarande författning antogs 2001, presidenten utser premiärminister, nationalförsamlingen består av 120 medlemmar valda för fem år. I februari är det val.

Gå till toppen