I fredags kväll tog det slut: Storbritanniens mest hatade kvinna fick lämna ”Big Brother”-huset, utröstad av de brittiska tv-tittarna. Nervöst leende tog hon steget tillbaka in i verkligheten, fortfarande ovetande om att hennes insats under de senaste dagarna lett till politiska förvecklingar mellan Storbritannien och Indien. Dockor föreställande ”Big Brother”-ansvariga har bränts på indiska gator, och en pressad Tony Blair har tvingats uttala sig om programmet i det brittiska parlamentet.

Varför denna uppståndelse? Jade Goody hade fällt nedvärderande kommentarer om den indiska filmstjärnan Shilpa Shetty, också gäst i huset. Kommentarerna hade uppfattats som rasistiska av tittare och kritiker.

Händelserna i ”Big Brother”-huset har lett till heta debatter i brittiska medier. Vad är ett rasistiskt uttalande? Måste det vara medvetet rasistiskt eller kan det vara omedvetet? Och vem avgör vem som är rasist? Kan Jade Goody vara rasist utan att veta om det?

Inga lätta frågor. Vad ”Big Brother”-programmen med all tydlighet visar är dock hur intimt frågan om rasism hänger samman med klass. Shilpa Shetty växte upp med tjänare i Indien och talar åtta språk. Jade Goodys föräldrar var båda narkomaner, hon har nästan ingen utbildning bakom sig och talar engelska med en dialekt som en av ”Big Brother”-deltagarna, en amerikan, överhuvudtaget inte kan förstå. Motsättningarna mellan Shetty och Goody var följaktligen huvudsakligen klassbetingade. Shetty uppfattade Goody som vulgär och obildad. Goody menade att Shetty var överlägsen och opraktisk. Samt, värst av allt. Hon var oäkta; hon släppte aldrig loss.

Inför fredagsprogrammet hade sympatierna med få undantag legat hos Shetty; hon hade varit utsatt för mobbning av Goody och hennes två väninnor. Men bilden komplicerades denna kväll.

Shetty hade inledningsvis uppfattat Goody som rasist men hade gradvis ändrat sin uppfattning. Motsättningarna mellan henne och Goody hade med personligheter att göra, inte etnicitet, menade hon nu. Goody, å sin sida, hade till sin stora förskräckelse alltmer börjat inse vilken bild av henne som människor utanför huset hade kunnat få. I en hjärtskärande scen sitter hon i den så kallade ”Big Brother”-stolen, gråter och talar till kameran, livrädd för att komma ut i verkligheten.

En tv-kritiker påpekade tidigare i veckan att risken med reality-tv är att man får reality på tv. Och att det är något man kanske varken är beredd på, eller egentligen vill ha. Program som ”Big Brother” är svårstyrda. De kan leda till obehagliga påhopp, rasistiskt motiverade eller ej. Och de kan leda till en obehaglig konfrontation med det ”äkta”, det råa och obearbetade.

Visar inte ”Big Brother” att Storbritannien egentligen är en rasistisk nation? Vissa kritiker drar den slutsatsen. Men de glömmer att reality-tv trots allt inte är verklighet. ”Allt förstoras upp härinne” säger en av Goodys väninnor till Shetty när hon ber om ursäkt för vad som har hänt. Allt dramatiseras, skulle man också kunna säga.

Programmakarna har under en vecka gjort allt för att höja tittarsiffrorna genom att välja ut så obehagliga scener som möjligt från huset. Drabbad av kritik från flera håll meddelar tv-kanalen i ett pressmeddelande att man tar sitt sociala ansvar: man tolererar inte rasism och fredagens reklamintäkter går till välgörenhet.

Sedan slänger man en förbrukad, vettskrämd 25-årig arbetarklasstjej från Bermondsey till vargarna.

BO REIMER