Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Bo Reimer om demonstrationen som blev konst

Brian Haws antikrigs-demonstration blev konst på Tate Britain. Bo Reimer skriver om utställningen som synliggör en gräns i London.

Den 2 juni 2001 fick sjubarnspappan Brian Haw nog. Ursinnig över det lidande som bombningar och ekonomiska sanktioner hade åsamkat barn i Irak övergav han sin bostad och tog plats på Parliament Square, mitt emot det brittiska parlamentet. Han är fortfarande där. Dag som natt.
Inledningsvis bestod Haws demonstration bara av några få plakat. Det var namn på irakiska barn som hade avlidit på grund av sanktionerna och en del budskap riktade till Tony Blair och andra. Men efter hand växte protesten och objekten blev allt fler. Blodiga dockor utan armar. Teddybjörnar. Bidrag från förbipasserande. Uppmärksamheten ökade. Brian Haw blev ett tacksamt massmedialt fenomen. Och ett växande problem för politikerna.
I april 2005 stiftades en lag som gör det olagligt att utan tillstånd hålla demonstrationer inom en kilometers radie från parlamentet. Den första som drabbades av den nya lagen var aktivisten Maya Evans, som arresterades då hon försökte läsa upp namn på brittiska soldater som hade dödats i Irak. Flera andra har arresterats efter henne.
Lagen kom till för att avlägsna Haw. Eftersom han fanns på plats innan lagen trädde i kraft är det oklart om den faktiskt gäller honom, men en natt i maj 2006 ryckte utan förvarning ett åttiotal poliser ut och forslade bort verken. Efter att ha ockuperat en sträcka på drygt fyrtio meter har man nu kommit fram till en kompromiss där han måste begränsa sig till ett utrymme på två gånger tre meter. Han får bara använda megafon två gånger om dagen samt när Tony Blair syns till.
Nu har konstnären Mark Wallinger återskapat Haws protest. På Tate Britain kan man se kopior av de över 600 objekt som polisen förstörde, uppradade på samma sätt som tidigare på Parliament Square. Och fortfarande delvis inom den förbjudna zonen. Enkilometersgränsen går rakt igenom Tate Britain och den delar Wallingers utställning i två. Utställningen kommer emellertid inte att rivas. Det som förbjöds vid Parliament Square är tillåtet inne på Tate.
Vad innebär det att utställningen får stå kvar? Att konst per definition inte är politik? Eller att det för konsten finns kryphål in i det politiska; kryphål som är svåra att täppa till? Utställningen väcker dessa frågor.
En tjock svart linje, en markering av gränsen för enkilometerszonen, går just nu igenom hela Tate Britain. Det mesta av den äldre brittiska konsten ligger utanför den förbjudna zonen men en stor del av 1900-talskonsten hamnar innanför. Med denna linje skapar Wallinger en dialog mellan sin utställning och Tates övriga objekt. Och han sätter de traditionella objekten i ett nytt politiskt sammanhang. Att Stanley Spencers rurala hyllningar till ett mytiskt England hamnar i den förbjudna zonen är väl oproblematiskt. Men hur är det med Wyndham Lewis samhällskritiska målning ”The Crowd”, även kallad ”Revolution”?
Jag lämnar Tate och promenerar till Parliament Square. Det har börjat skymma. Haw är omringad av fotografer och aktivister. Hans megafonhalvtimme är inne. För ett ögonblick sjunger han Jackie DeShannons ”Put a Little Love in Your Heart”, fast utan hennes hoppfullhet. Sedan övergår han till att mässa: ”Blair! Liar! Bliar!”
Han drar ilsket i orden, förlänger dem, förvränger dem. Som en Johnny Rotten i sin Public Image-period. Därefter slänger han några ord efter en förbipasserande vän. Det är kaotiskt och oförutsägbart. Det har få likheter med ordningen och den konstnärligt behärskade provokationen på Tate Britain.
Wallingers utställning tas ned den 27 augusti. Brian Haw kommer att hålla ut längre än så.
BO REIMER
professor vid K3, Malmö högskola
Gå till toppen