Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Resor

Båten är deras hem och deras liv

Ett guppande skal på havet är deras fasta punkt i livet. Båten, havet, resan är nästan allt för seglarna Eric Boye och Birgitta Freudenthal-Boye. Båten är deras hem.

Mantalsadressen i Ängelholm är just bara en mantalsadress.
– Vi hyr huset. Massor av snäckor, minnen från våra resor, har vi dekorerat med. Men möblerna är gamla och dåliga och dem kan vi göra oss av med när vi sticker igen. De finaste tallrikarna och besticken har vi ombord, säger Birgitta.
– Vi upplever båten som en större bostad, säger Eric. Båten är inte bara salongen, hytterna och kojerna utan också däcket, kajen och hela havet.
Men de tycker också om sina arbeten, allmänläkare i Ängelholm och utvecklingssekreterare vid kulturförvaltningen i Helsingborg. Inte minst för att arbetet ger dem möjlighet att segla med deras älskade s/y Ariel IV, deras verkliga hem och kompis under många seglatser.
Birgitta säger att man inte hinner tröttna på jobbet, Eric tycker att han sluppit hemfalla åt gnäll på landstinget, som många av hans kolleger som aldrig kommit ur selen gör.
Seglatserna med Ariel har blivit många, men de verkliga långturerna bara tre. Först ett år på Medelhavet, sedan med alla tre sönerna den tre år långa jordenruntseglingen, som gjorde Ariel och familjen Freudenthal-Boye till kändisar. I alla fall för Sydsvenskans läsare som tog del av resebreven varje vecka, 160 resebrev blev det.
Och nu senast seglatsen under två somrar mot Nordpolen, en äventyrlig tur (ett par dussin nya resebrev i tidningen) som de skildrar i en nyutkommen bok. Från hemmahamnen Råå seglade Ariel med varierande besättningar under Eric Boye upp genom Kattegatt och Skagerak längs Norges kust till Bodø innan sommaren 2004 tog slut. Och nästa sommar vidare via Lofoten och Bjørnøya till Svalbard upp till den arktiska isens kant och via Jan Mayen, Färöarna, Shetlandsöarna hem till Råå igen.
Strapatser, isbjörnar, valar, stora hisnande ögonblick, små ögonblick av lycka när en kopp te i sittbrunnen värmer, nya besättningsmedlemmar, återseenden, nya vänner, möten med fiskarefamiljer som nästan aldrig ser andra människor än varandra, naturupplevelser och skönhet, insikter om naturens storhet – och bräcklighet, ”stillhetssymfonin” i Ishavet när miljarder luftbubblor i sötvattenisen spricker i tö...
– Vi ville med boken förmedla våra upplevelser och hur det faktiskt är att segla långt. Och att segla med nya människor – för det var en av de speciella sakerna med Nordpolenresan. Nya besättningar mönstrade av och på under resans gång.
En av de stora insikterna efter den nordliga resan är att allt inte står rätt till i naturen. Samma glaciär som Eric såg för tio år sedan har krympt, isbjörnarna har ont om mat, havstemperaturen stiger.
– Frågan är hur det ser ut om vi får chans att segla där igen om fem, tio år.
Det gungar trots att Ariel ligger mitt i Helsingborgs hamn, orkanen Per rasar också i Skåne. På skotten finns inga minnen från Ishavsturen för från Bjørnøya, Svalbard och Jan Mayen får man inte ta med sig så mycket som en sten. Men där finns massor av minnen från Söderhavet: en sköldpadda som en av sönerna målade och gav Birgitta i födelsedagspresent, en mobil hänger vid sidan av mastfoten – en fågel tillverkad av bast och blad från en kokospalm, en bit korall...
Varför norrut? Normala människor tycker om värme och avskyr att fajtas med kyla och vatten som bara islandssill, räkor, valrossar och isbjörnar trivs i.
Eller, uttryckt på annat sätt: Det måste väl vara trevligare att hålla utkik efter korallrev än isberg?
– Tystnaden, stillheten, naturen, skönheten.
Eric var distriktsläkare i Bodø i tio år. I tio år jobbade han i femveckorspass och var ledig två veckor då han pendlade hem till familjen i Skåne. Tio år av sparande inför Långresan 1998–2001.
Han lärde sig att uppskatta Nordnorge, och Lofoten tycker han är det vackraste området av alla i det vackra Norge. Att göra resan dit upp under två somrar, med lugna, svaga vindar under en sol som inte går ner, lockade.
– Svalbard vill vi se igen. Problemet är att det finns så mycket annat också att se.
Nej, de berättar inte om några planer. De känner ingen press på sig att göra en jätteresa igen ”eftersom vi redan vågat”.
– Fast vi vet, och våra tre söner vet, att vi kommer att segla igen.
Antarktis lockar, låter de förstå. Hemmet skall upp på resa igen så småningom. Tack och lov passeras ekvatorn och värmen på vägen till Kap Horn.
Gå till toppen