Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Magnusson solokvist är rent ryslig

Vad får man skämta om? I tredje säsongen av ”Little Britain” som just slutat sändas på SVT var en inkontinent gammal dam en av de återkommande figurerna.

Det är hysteriskt kul med David Walliams i tantdrag, men ändå. Det känns lite otillåtet att skratta åt figuren. Men det är också det som är huvudingrediens i ”Little Britain”: bögar och handikappade och feta och köpefruar från Thailand. Det är verkligen inte något att skratta åt och därför är det så skönt att göra det.
Peter Magnusson har anammat exakt samma koncept till sin humorserie ”Situation Magnusson”. Det hela går ut på att han klär ut sig till olika figurer och utsätter sin omvärld, runt om i Europa, för dem på olika påträngade sätt. Han älskar uppenbarligen att leka utstuderad bög, både som strandraggare på franska rivieran och som blomsterförsäljare på Kungsholmen.
Magnussons karriär tog fart när han ledde ”Idol 2004” tillsammans med David Hellenius. Året därpå ledde de båda ”Stadskampen” och därefter slog de sig samman med Christine Meltzer och gjorde ”Hey Baberiba”. Tyckte du att ”Hey Baberiba” var crazy i överkant så kan du helt enkelt inte titta på ”Situation Magnusson”, det är helt omöjligt.
Peter Magnusson solokvist är nämligen rent ryslig, det är vad han är. Ibland skrattar jag nästan ihjäl mig, men lika ofta sitter jag och vrålar ”huuuur pallar han göra det där??”.
De mest ”normala” inslagen är när han är den engelske tv-reportern Mike Hunt (jag sitter och tänker my cunt, my cunt hela tiden – och det är väl det som är meningen) som fejkar alla inslag. Bortom Mike Hunt är det humor av surrealistiskt slag som gäller. Strandraggarbögen med väldigt avklippta shorts som stöter på och provocerar folk är så störig att han nästan blir misshandlad av några machokillar.
Det mesta är av dolda kameran-modell, men frågan är hur mycket dolda kameran det egentligen är, det är ju bara en form numera och det kan lika gärna vara fejkat, och det spelar ju ärligt talat inte så stor roll. Här handlar det mer om vad än hur. Rullstolsburen man som är otrevlig och uppför sig konstigt (jämför med Lou & Andy i ”Little Britain”!). Blind person som uppför sig närgånget och konstigt. Och så vidare.
Gränsen för vad man får skämta om flyttas ständigt. Så fort något anses vara helt okej och därmed ofarligt måste nya områden utforskas. Därför gör TV4 ett sånt här program. Därför gör de också humorserien ”Hjälp”, som blivit anmäld till Handikappsombudsmannen för ett inslag om svårartad stamning. Bieffekten av att tänja på humorns gränser är uppenbar – vissa tar illa upp. Konventionen är ju att man syftar uppåt, när humor syftar neråt blir det genast mer komplicerat. Då måste vi jobba mer med oss själva och hur vi ser på världen runtomkring.
Därför är det på något sätt spännande att sitta och känna fladdret i magen medan man tittar.
Gå till toppen